Vad gör man som ensamstående utan barnvakt? Hur hinner man ha ett liv?

är i samma sits.. typ... det är ganska jobbigt att bara vara hemma men jag står ut och väntar på bättre tider..

Hur gammalt är ditt barn?
Jag känner mig så frustrerad emellanåt.. väntar också på bättre tider men jag förstår inte hur det ska gå till...

Vad hade du tänkt dig?   Du kanske hade egen tid innan du fick barn?  Och rätt vad det är har barnet flugit ur boet och du får all tid i världen!   Barnets pappa ska man nog aldrig se som barnvakt.  Det kan vara trevligt om fadern  bryr sig om sitt barn och vill träffa det.   När man behöver barnvakt är det lugnare att fråga väninnor, kanske grannar - beroende på bostadsområde,  kanske en trevlig kollega.  Du tänker väl inte hänga upp ditt liv på en avlagd (?) karl....

Tänkt mig? Att skaffa familj. Var väldigt kär, då, i barnets pappa. Och jag anser att ett barn tar man hand om tillsammans, kalla mig feminist om du vill . Och barnets pappa sa väl allt det som jag ville höra antar jag. Men så genomskådade jag honom (bättre nu än senare!) och skaffade en egen lägenhet fort som ögat till mig och barnet.

Det är väl klart jag vet att ett barn är krävande, jag tror du underskattar mig lite , och jag tycker att barnet är värt besväret 10 ggr om. Det hindrar inte att jag undrar hur i hela friden jag ska hinna göra allt jag vill. Hinner ju knappt jobba, men längtar så efter lite vuxentid OCKSÅ....

Läste du inte mina tips på olika möjligheter att få avlastning?  Jag skriver p g a att jag alltför länge (kanske tills barnet var 3 år)  själv gjorde misstaget att fråga min f d man.  Det var en underbar person på familjerätten som fick mig att inse att mitt ev. behov av egentid inte hade något med barnets rätt att umgås med sin pappa att göra. Jämställdhet är absolut jättebra, i en fungerande familj och kanske också där föräldrarna har varannan vecka.  Att tjafsa med en ovillig pappa är inte bra för någon.

Konstigt, citatet "fastnade"  visst inte.  Ska försöka förklara.  I den bästa av världar har man kanske växelvis boende för barn efter separation och föräldrarna bor nära varandra, så att barnen kan ha samma dagis och skola och  spontant gå eller cykla mellan föräldrarna. I mitt personliga fall fanns en skild mamma i lägenheten bredvid, som peppade mig att man klarar ett barn ensam hur lätt som helst i Sverige tack vare alla bidrag. Med tillägget, utan avlastning från barnets pappa skulle jag inte orka.  Så jag "förlöpte hemmet"  ganska nygift och gravid efter inte första men kanske tredje slaget.  Trodde naivt att f d mannen skulle fungera som grannens ex.  Och på pappret krävde vårt barns far alla standardrättigheter med varannan helg, varannan jul, fyra veckor på sommaren osv.  I praktiken kom det väldigt ofta förhinder som kappsegling, båtskrapning, sjösättning, upptagning av båten, affärsresa,  något av barnen från exets första äktenskap eller uf själv sjuk mm mm.  Eftersom jag arbetade varannan helg blev jag irriterad i början. Då  förklarade min "barnavårdsman"  - ja den funktionen fanns inte kvar på Soc..  I praktiken ställde en socialsekreterare upp på ett fantastiskt sätt som bollplank åt mig och fick mig att inse att det var bortkastad energi att  irritera mig på en hugskottsförälder.
Har förstått på tidigare trådar på FL (var göra av första barnet när jag ska föda nästa osv)  att min bekantskapskrets troligen var ovanlig.  Som heltidsarbetande barnlös singel hade jag ofta tagit hand om väninnas barn från det hon var pytteliten. Det barnets föräldrar driver en butik ensamma, med öppet lördagar, när dagis inte var öppet. Ibland dröjde sig en kund kvar efter stängningsdags, så de inte hann hämta på dagis innan de stängde.  Min arbetsplats låg utefter deras tunnelbanelinje. Det gav mig så mycket att ha den kontakten!  Se det lilla barnet glädjestrålande springa emot mig "Är det Maria som hämtar idag!"  Och jag fick middag i familjen som tack i st f min ensamma macka hemma.  Barnet jag passade fick själv barn nyligen, vi är vänner på Facebook roligt!  De föräldrarna hade fortfarande sin butik när jag behövde hjälp,  troligen gav den erfarenheten mig styrka att inventera min bekantskapskrets!
Och jag inser att det är lättare att be om hjälp när det gäller att kunna sköta sitt jobb.  Eller att få hem vätskeersättning från apoteket till sjukt barn, eller färsk frukt om vi båda varit sjuka en längre tid.
Jag tycker ändå att du ska se över din omgivning!  Du kan hitta någon du aldrig tänkt på som skulle älska att bli kompis med ditt barn.
En äldre kollega (med egna barn och barnbarn) utnämnde sig självmant som extramormor (riktiga mormor var ännu äldre och bodde långt bort).  Hon kunde t ex komma hem till mig som neutral person när det var extra spänt mellan mig och uf, och han av någon anledning inte ville/kunde hämta/lämna  barnet på dagis, vilket var mest konfliktfritt.  Extramormor har sedan följt oss genom "barnets"  bröllop och första egna barn.
Jag hade också en gammal släkting i en förort som oväntat erbjöd sig att hjälpa till att ta hand om sjukt barn, så att jag kunde jobba.

Men alltså jag saknade inte umgänge eller social kontakt när jag var ensam med barnen. Visst man kan inte gå ut och festa med vännerna på stan på kvällarna, men visst kan man umgås med folk det gjorde jag varje dag.

Man kan ju faktist involvera barnen i sitt umgänge, jag umgicks med mina vänner som hade barn och det var naturligt för oss att träffas på barnvänliga ställen och fika, gå och träna med barnen med mera.

Känns som det är mer festandet du saknar än det sociala umgänget med vuxna för det kan man få trots att man är ensam med barn.

Mmm. Känner igen det där. Han pratar, med t ex fakiljerätten så fint om att han vill ha tid med sitt barn mm men han tycks inte vilja "offra" någonting alls, i hans fall vill han ej avstå från några inkomster alls så han hinner inte umgås med sitt barn. Galning!
Men han kanske inte är den enda mannen som helt missat poängen med att ha barn, tror kanske att det är en accesoar och inte en människa? Med den inställningen han har är jag mest tacksam över att han inte kräver mer tid med mitt barn, jag tycker inte att han är en bra förebild, eller bra öht för barnet, skulle ju vara fint om de kunde ses ibland bara så barnet vet att han har en pappa som bryr sig, men enligt min åsikt räcker det så!

Tänk om jag kunde komma på någon som ville vara barnvakt ibland. Jag tänker men kommer inte på någon. Trots att jag har ett väldigt snällt och charmigt barn ( ). Provade med min gamla faster en gång, fast egentligen tycker jag hon är knepig och det rann ut i sanden, kändes aldrig bra.
Kanske ska man starta ett kollektivboende i utkanten av stan för föräldrar och barn?
Eller så finns dt en massa barnkära människor som har tid över, bara det att jag inte känner någon. Vad jag vet. Hinner ju knappast lära känna nya mäniskor, inte på jobbet heller som det ser ut nu.
Blir så frustrerad! Och ännu värre blir det när man VILL ha sällskap, då blir man mindre attraktiv än vanligt....

Vad skönt att det blev så bra för dig
Har också en del vänner som är föräldrar och som vi träffar ibland. Men vi hinner ju inte ses så ofta p ga mycket att göra på jobbet, olika arbetstider, både för min och vännernas del, och så har de flesta sambos.
Eller så är det ingen som har så stor lust att träffas med mig.... min självkänsla har blivit mycket lägre än den brukar vara och det känns som en negativ spiral. Så nu sitter jag här på fl och beklagar mig lite. Usch vad mörkt det mesta känns nu.