Anonym skrev 2010-01-12 01:05:28 följande:
Anonym skrev 2010-01-12 01:05:28 följande:Konstigt, citatet "fastnade" visst inte. Ska försöka förklara. I den bästa av världar har man kanske växelvis boende för barn efter separation och föräldrarna bor nära varandra, så att barnen kan ha samma dagis och skola och spontant gå eller cykla mellan föräldrarna. I mitt personliga fall fanns en skild mamma i lägenheten bredvid, som peppade mig att man klarar ett barn ensam hur lätt som helst i Sverige tack vare alla bidrag. Med tillägget, utan avlastning från barnets pappa skulle jag inte orka. Så jag "förlöpte hemmet" ganska nygift och gravid efter inte första men kanske tredje slaget. Trodde naivt att f d mannen skulle fungera som grannens ex. Och på pappret krävde vårt barns far alla standardrättigheter med varannan helg, varannan jul, fyra veckor på sommaren osv. I praktiken kom det väldigt ofta förhinder som kappsegling, båtskrapning, sjösättning, upptagning av båten, affärsresa, något av barnen från exets första äktenskap eller uf själv sjuk mm mm. Eftersom jag arbetade varannan helg blev jag irriterad i början. Då förklarade min "barnavårdsman" - ja den funktionen fanns inte kvar på Soc.. I praktiken ställde en socialsekreterare upp på ett fantastiskt sätt som bollplank åt mig och fick mig att inse att det var bortkastad energi att irritera mig på en hugskottsförälder.
Har förstått på tidigare trådar på FL (var göra av första barnet när jag ska föda nästa osv) att min bekantskapskrets troligen var ovanlig. Som heltidsarbetande barnlös singel hade jag ofta tagit hand om väninnas barn från det hon var pytteliten. Det barnets föräldrar driver en butik ensamma, med öppet lördagar, när dagis inte var öppet. Ibland dröjde sig en kund kvar efter stängningsdags, så de inte hann hämta på dagis innan de stängde. Min arbetsplats låg utefter deras tunnelbanelinje. Det gav mig så mycket att ha den kontakten! Se det lilla barnet glädjestrålande springa emot mig "Är det Maria som hämtar idag!" Och jag fick middag i familjen som tack i st f min ensamma macka hemma. Barnet jag passade fick själv barn nyligen, vi är vänner på Facebook roligt! De föräldrarna hade fortfarande sin butik när jag behövde hjälp, troligen gav den erfarenheten mig styrka att inventera min bekantskapskrets!
Och jag inser att det är lättare att be om hjälp när det gäller att kunna sköta sitt jobb. Eller att få hem vätskeersättning från apoteket till sjukt barn, eller färsk frukt om vi båda varit sjuka en längre tid.
Jag tycker ändå att du ska se över din omgivning! Du kan hitta någon du aldrig tänkt på som skulle älska att bli kompis med ditt barn.
En äldre kollega (med egna barn och barnbarn) utnämnde sig självmant som extramormor (riktiga mormor var ännu äldre och bodde långt bort). Hon kunde t ex komma hem till mig som neutral person när det var extra spänt mellan mig och uf, och han av någon anledning inte ville/kunde hämta/lämna barnet på dagis, vilket var mest konfliktfritt. Extramormor har sedan följt oss genom "barnets" bröllop och första egna barn.
Jag hade också en gammal släkting i en förort som oväntat erbjöd sig att hjälpa till att ta hand om sjukt barn, så att jag kunde jobba.