Att bli en bättre mamma

Jag tycker inte du är knäpp, du är bara en vanlig mamma som är rädd och orolig att något ska hända ditt barn. Men som sagt, det fungerar ju inte att överbeskydda sina barn heller.... Ett litet tips som jag har (som för ett tag sedan var helt emot mina principer ;) ) är att ge honom en kontantkort-mobil. Vi har gjort det till vår äldsta och det är en enorm trygghet! Vi kan få tag på henne och hon kan ringa till oss. Vi har lagt in nummer på telefonen till mig, hennes pappa, mormor, morfar, farmor. Det räcker. Händer något finns det alltid någon hon kan få tag på. Bara ett litet tips. Lycka till!!!!

Grattis till ett moget och bra beslut! Jag blev alldeles förskräckt när jag läste att du förbjudit din 10-årige son att följa med kompisar hem, bara för att du inte känner föräldrarna. Vilket fängelse! Nu vet jag ju inte - du kanske bor i ett riktigt obehagligt område med många knarkare och kriminella, men det skulle aldrig falla mig in att tänka så om mina medmänniskor i området där vi bor. Om deras barn kommer hela och rena och friska och glada till skolan och är tillräckligt sociala för att dles leka med mina barn - dels våga bjuda hem dem till sig - hur stor är då risken att föräldrarna är konstiga? Barn som har konstiga föräldrar brukar väl inte vilja ta hem kompisar och "avslöja" vilka hemska föräldrar de har?

Du kommer att få en gladare och mer självständig pojke om du låter honom fatta lite egna beslut och göra egna avvägningar. Och snart kommer han inte längre att plågas av att inte våga fråga dig helt normala saker.

PS. Har du yngre barn så hoppas jag att detta beslut även omfattar dem!

En mobil har han med nummer till oss och mor/far föräldrar och den måste han jämt ha med sig, även i skolan.

Du är inte ensam! Nu är min dotter bara 1½ år men jag litar knappt heller på någon när det gäller mitt barn. Den enda som jag låter vara barnvakt längre tid än en halvtimme är min mamma och mina två bästa kompisar som själva har barn. Som tur är har jag faktiskt stort förtroende för personalen på dagis så där känns det bra. Men det är helt sjukt vilka tankar man kan få om vuxna, förhoppningsvis ligger väl allt i ens eget huvud men man vet att det finns den där tusendels risken att det kan vara en riktig psykopat. Har nog inget egentligt råd förutom att skapa/bibehålla din sons förtroende för dig så att han berättar om det är något obehagligt som hänt, då kan du i så fall stoppa det.

Jag vet.. :(

När vi bodde i lägenhet fick han vara ute och leka med sina vänner men bara där jag kunde se honom från fönsterna. Vi bor inte i något dålig område utan snarare det som anses lite bättre i vår stad. Jag vet att mina tankar låter knäppa men det har mycket med om vad jag själv varit med om tror jag eller det är därför.

Trots att barnen är glada, trevliga har hela och rena kläder så kan saker hända men det kanske är mindre risk? Deras egna barn behöver ju inte vara de utsatta av föräldern OM denne nu tex skulle vara en pedofil. Men jag ska försöka tänka att barn som bjuder hem inte är de utsatta.

Ja en gladare pojke kommer jag helt klart få det vet jag och det är som du säger att han "plågas" av att inte våga fråga om han får leka/umgås med någon kompis eftersom han vet svaret men nu ska detta ändras jag vill inte att han ska bli ensam, utstött pga mig.

Ja jag har en 2 åring med och mitt beslut gäller honom med. :)

Bra beslut.
 Det kan vara farligare att lära sitt barn vara rädd och tycka illa om andra människor, bättre lära honom kunna säga nej när nåt känns fel, borde han kunna lära sig i den åldern.
Däremot är jag själv fundersam med det här med att sova över hos varann, det vill jag bara mina barn ska göra hos nära släktingar, inte hos kompisar.

Skönt att inte vara ensam. Min yngste son gick på dagis (han går ej på dagis nu pga vår flytt och kö till nya dagiset men han ska börja igen i feb) och även då fick jag tankar som tex: tänk om de särbehandlar honom, är elak mot honom, låter han inte vara delaktig, struntar att byta på honom när han behöver det, göra honom illa, se på när de andra barnen gör illa honom utan att göra något osv

Jag vet inte, jag har fått en dålig vana att jämt tro det värsta om allt. Om jag tror det värsta från början kanske det inte gör lika ont om det skulle inträffa..?

Jag är nästan helt hundra på att min äldsta grabb skulle tala om om något obehagligt hade hänt honom och skulle han inte säga det själv på en gång så skulle det synas på honom om han var ledsen eller mådde dåligt över något.

Ja kanske det är farligare.. på vilka sätt tror du att de kan vara farligare?

Jag försöker lära honom att säga nej, jag har berättat om att det finns vissa dåliga människor och att man därför inte ska följa med okända eller människor man känner oavsätt vad de säger och vill han följa med någon han känner tex från skolan, ibland hämtar hans mormor hans kusin i skolan och frågar min son om han vill följa med men även då är det ringa som gäller, finns det ingen telefon så är det att komma hem direkt som gäller.