Hur bemöta någon som inte visar sin sorg?

Vi har väl alla vårt eget sätt att hantera sorg. Om man inte visar några reaktioner utåt så kan det ju bero på att man har svårt för att visa sina känslor inför andra och då är det väl bara att låta det vara så.
Jag skulle nog försöka prata med henne om det som har hänt och fråga hur det känns osv. Och om hon har någon att prata med. Många människor tror att de måste vara så himla starka och då kan man ju kanske ta upp det. Eller så kanske man är rädd att om man börjar prata om det så har man en hel färdämning som rasar. Kn finnas så himla många olika orsaker till hennes tystnad.

Det är en fas som man går igenom, sorgen har flera olika faser och personen är förmodligen i chockfasen:

När man råkar ut för det mest hemska och det man minst kan ha kontroll på, nämligen att någon dör. Det är då man kliver in i chockfasen.

Om denna person har en central betydelse för just mig och mitt liv kommer nu mina känslor vara så starka att hela kroppen reagerar. Kroppen kan reagera med skakningar, darrningar, kyla, värme eller fysisk smärta i olika kroppsdelar.

Det är i den här stunden när informationen kommer som man själsligen, för att skydda sig mot det ofattbara, som hjärnan kapslar in känslorna. Vi känner då ett "töcken". Det är då allt går långsamt, i slowmotion. Man behöver höra orden många gånger innan det sjunker in i medvetandet.

Den medvetna delen av själen känner enorm smärta och gör allt vad den kan för att försvara sig. Man skjuter all information ifrån sig, man vill inte tro, man vill ha bevis, känslan att det gäller någon annan kommer.

En del människor kan känna en total handlingsförlamning. Medan vissa blir hyperaktiva. Allt detta för att skydda sig.

Vad du än gör så fortsätt att träffa henne. Om hon just nu behöver spela att allt är som vanligt, så spela med i det spelet...

sorgen är individuell en del sörjer när dom är själva acceptera hennes sätt och bemöt henne som vanligt ett gott råd. jag är släjv uppe i ett sorgarbete just nu

När jag förlorade min styvmamma för ett par månader sedan så visade jag bara sorg inför min pappa och min bror. När andra ville prata och stötta så kände jag bara att jag inte orkade sörja inför dem också. Alltså var jag nog som vanligt utåt mot mina vänner men kunde gråta och prata, prata, prata med pappa och storebror som var mitt i sorgen de också. Ibland måste man få komma i från de jobbiga känslorna också och känna att allt är som vanligt och att man kan leva vidare på precis samma sätt som innan.

Förhoppningsvis har din anhöriga någon hon kan sörja tillsammans med eller så är hon helt enkelt sådan att hon vill bearbeta det i ensamhet. Det finns nog inga rätt eller fel i såna här fall.

Fortsätt träffa henne och höra av dig, fråga gärna hur hon mår men släpp det sedan. Behöver/vill hon prata om det så kommer hon göra det när hon är redo.

Jag uppskattade att det fanns så många som ville finnas där och stötta men i bland är det bästa sättet att göra det bara att finnas för att prata om vanliga triviala saker, fika och shoppa så att man kan få komma i från det mörka en stund.