Hur bryter man mönstret?

Hej. Har en 3½åring som börjar gå oss här hemma på nerverna. 3års trots säger alla, ja må så vara men hur bemöter man detta? Han verkar själv ha det väldigt jobbigt och går mest omkring och ser dyster,sorgsen ut, inte bara hemma utan även på dagis. Han söker ständigt konflikter (även på dagis) och det är inte alltid man orkar stå emot, därav blir det rätt mycket av detta. Tar mig 50min att få hem honom från dagis tex. Inget är bra, och han vänder och vrider på allt man säger tills antingen han blir ledsen eller jag blir arg, så är det från morgon till kväll. Sen kan han vara sur flera timmar. Min glada, busiga lilla kille är som bortblåst. Nån som har bra konkreta exempel på hur man bemöter detta utan att kränka honom eller ge skuldkänslor hos honom. Det sista jag vill är att han ska få en dålig självkänsla på grund av att jag inte kan hantera detta. Vad gör man?