Hur lär man känna sig själv?

Vetat vem jag är har jag nog inte direkt haft problem med. Men jag vet att jag lärde mig ännu mer om mig själv då jag reste till Marocko ensam. Kunde inte språket, visste inte vart jag skulle... Tog bara min väska och åkte i stort sett (med en tydlig plan på om något skulle hända förstås). Såg annorlunda platser bakom kulisserna på turistvärlden och ytterligheter som verkligen får en att ta ställning. Kom hem på en helt ny väg i livet och jag stärktes till 1000.
  Vet att det finns en bok som heter Självkänsla nu!: Din personliga coach visar hur (av Mia Törnblom) som jag läste efter att ha varit på en föreläsning som hon hade. Där fanns det massa tips och sånt på hur man kan stärka självförtroendet och liksom hitta sig själv och vad man vill och att stå på sig och inte göra det andra vill.

Beröm och belöna dig själv ofta! fråga dig själv vad du vill och sätt upp mål. Bry dig inte om världen runt omkring. Det är du som har huvudrollen i ditt liv och ska leva det som du vill. Det är aldrig för sent att lära känna sig själv!

Jag tror att det handlar om att ompröva så många aspekter av sig själv som möjligt och börja ifrågasätta. Fundera över dina olika personlighetsdrag, intressen, klädsmak, allt som utgör det som är du för tillfället. Har de någon stark förankring i vad du egentligen tycker om/tycker är bra? Eller är de mer en reflektion av vem andra har velat se dig som? Börja göra medvetna val. Nöj dig inte med "så har det alltid varit" eller "så har jag alltid gjort". Kolla runt på människor du beundrar och ser upp till, vilka egenskaper har de som du själv skulle vilja ha? Vad kan du göra för att få dem?

Jag tror egentligen inte att vi har ett enda komplett och färdigt "själv" som göms därinne och som bara kan plockas fram, utan att vi har en stor frihet i att skapa vårt själv så fort vi börjar bli medvetna om vad som hittills har format oss.

Tack ska ni ha för tipsen och synpunkterna! Ska köpa Mia Törnbloms bok och kolla in din blogg Leo1977!

Jag gick in i väggen för lite mer än ett år sedan.. Jag mår mycket bättre idag, men har vaknat upp ur "kraschen" och upptäckt att jag inte känner mig själv alls.
Jag går hos personlig coach och har många gånger kommit på saker om mig själv som jag "inte visste".

Jag har hög självkänsla, men är totalförvirrad ändå

Hög grad av självkänsla är väl att tycka att man själv räcker till, att man har förmågan att anta utmaningar, att man kan ta kritik på ett "bra sätt" osv?
Det är inget jag har några större problem med.

Däremot är jag totalförvirrad då det gäller vem jag är egentligen. Gillade jag verkligen mina studiers inriktning, eller hur kommer det sig att jag skaffade den där hobbyn osv. Det finns så mycket saker jag gjort som jag egentligen inte förstår varför, innan kraschen var allt självklart, nu är allt bara förvirrat.. Har fått nya perspektiv.

Det är jättespännande.. Jag lär känna mig själv på nytt..

En liten grej som jag gjorde innan jag kände mig själv var att skriva ner på ett papper alla känslor som du kan komma på.
Glädje
sorg
kär
mätt
hunger
frysa
svettas

mm

sedan sätter du dig ner och tänker på glädje. När var du genom glad senast, när skrattade du så att du kiknade? När kände du sorg? vad det länge sedan ?

Jag jobbade med känslor och genom att lyfta upp dom till ytan så insåg jag, vad jag hade stoppat in i mig och slutat lyssnat på mig själv.

Genom att ta reda på vad DU vill. Inte vad du blivit van vid att alltid göra, vad du tror andra förväntar sig av dig eller vad du blivit lärd att göra och bara gör på ren automatik.

Jag har gått igenom en jobbig resa där jag själv fått lära mig mitt värde. Nu vet jag vem jag är, vad jag är värd och vad jag kan. Det gör det inte alltid mindre skrämmande, men lättare.

Förneka inte ingivelser med att"sådär kan man inte göra, tycka, tänka eller känna". Första impulsen är ofta den rätta. Sen kan man ju alltid fundera på varför och vad det leder till.

Känner igen mycket av det ni skriver. Jag satte mig ner igår kväll och skrev ner t.ex "Vad tycker jag är vackert?", "Vad blir jag glad av?" "Vilka egenskaper har jag?" och en massa andra frågor, Sedan försökte jag svara på dem en och en och fick tänka efter ganska mycket.

Det här känner jag också igen så väl. Den där rösten som säger att "så kan väl inte du göra!" Jag försöker att strunta i den så mycket jag kan och inte tänka så mycket på vad andra människor ska tänka om saker jag gör. Det är inte alltid lätt minsann, när man levt så i 40 år snart... 

Jag har också funderat på de - om man i viss mån kan "bestämma" vem man är. Vilka egenskaper man vill ha och försöka sträva efter det. Naturligtvis går det ju inte fullt ut, men var går gränsen mellan den man "är" och den man "vill vara" och de egenskaper man VILL ha...