Hur "släpper" man sitt ex?

Jag har väl inte riktigt varit i samma sits, inte med ett sådant långt förhållande i alla fall. Men jag levde i ett turbulent förhållande i tre år. Under den tiden så separerade vi fyra gånger. Han lämnade mig de tre första gångerna och jag lämnade honom den sista. Hur som helst så älskade vi varandra hela tiden men vi fick det inte att fungera. Vi mådde båda dåligt och litade inte riktigt på varandra. När det tog slut sista gången så hade jag flyttat till en annan stad för att studera. Vi hade svårt att hålla oss från varandra, men det resulterade i att vi sårade varandra gång på gång. Det som räddade mig var att jag börjat på en skola vilket gjorde att jag fick en ny bekantskapskrets där jag trivdes väldigt bra. Jag trodde aldrig att jag skulle hitta en sådan bra kille som mitt ex. Men en dag stod han där på krogen (av alla ställen) och nu 10 månader senare så är han mitt allt. Han är 100 gånger bättre än min förra kille och jag inser nu vilket dåligt förhållande jag levde i. Mitt tips till dig, försök att hitta något du är intresserad av, en kurs, en hobby. Någonting som gör att du får träffa nya människor. Då kommer du träffa människor som har liknande intressen och vips så har du en ny bekantskapskrets... och den dagen du minst anar det så kommer du träffa en kille som behandlar dig som du är värd att behandlas. En sak till, det är jobbigt när man blir lämnad eller lämnar någon och du ska tillåta dig själv sörja. En dag kommer du vakna upp och må lite bättre, några dagar senare kommer du att må ännu bättre och tillslut märker du att du inte tänk på ditt ex på flera dagar. (kanske svårt när man har barn tillsammans men jag hoppas att du förstår vad jag menar)  Att han verkar ha gått vidare ska du försöka strunta i, tänk på dig själv i första hand.

Kram och hoppas du mår bättre snart

Jag befinner mig i en liknande situation. Det tar så mycket energi att leva sådär, allt är som vanligt men att inte få ett erkännande om vad som händer och sker egentligen. Jag har inte levt i det ett år, men några månader av det här och jag känner att jag inte vill mer. Jag förstår mig inte på honom alls.

Jag är säker på att allt blir till det bästa en dag, men det känns som att det dröjer. Jag kan inte släppa honom.

Jag hoppas att fler kan ge råd och säga att det GÅR. Jag avskyr situationen jag har hamnat i. Mitt ex har visat ånger och vill vara med mig, umgås m.m. men tvärvänder ibland och jag har fått nog av det. Det funkar inte längre men jag vet inte hur jag ska ta mig vidare.

Varför längta efter nån som inte är intesserad av dig? Det är endast ditt ego som förtsätter svida i och med att han valde någon annan, i verkligheten kan han inte ge dig någonting av det du behöver i alla fall.

Jag förstår precis vad du menar. Nu är jag inte i riktigt samma situation som ts, han visar fortfarande att han vill ha mig och när man älskar någon är det svårt att stå emot. Jag kan inte avböja när han ger mig inviter fastän han ibland inte har kunnat stå för att han har närmat sig mig med både samtal och annat.

Ja mitt vanliga råd är att inte binda upp sig sådär till andra människor utan behålla självständigheten även i relationer, även fast man är kär och förälskad.

Att se sig själv ensam som default läge, ensam är utgångsläget, där man själv får ge sig och skapa allt man behöver för att uppfylla sig själv och kunna leva ett liv man trivs med, skänka sig själv glädje och lycka genom sitt sätt att tänka och vara inte efter andra. Sen se det alla andra människor tillför ens liv som utöver det, som gåvor som berikar ens liv ytterligare. Men ingenting man har rätt till, ingen man förväntar sig eller kan kräva av andra att dom ska ge en. Inget man äger på något sätt, människor kommer in i ens liv för att dom vill, dom ger en det dom vill för att dom vill det så länge dom vill det och sedan går dom, det är gåvor och det enda man kan göra är att ge tillbaka. Inte kräva, inte begära, inte fylla sig själv med allt man vill ha,ta och få utan av andra, bara ge av sig själv och ta emot det andra ger, ge gåvorna av dig själv och ta emot gåvorna av andra.

Tanken på att andra ska göra en lycklig eller att andra ska göra saker för en eller tanken på att man själv har rätt till en annan människa är sådana som bygger upp för situationer som denna. Behåll självstädigheten och älska med den i behåll, du har ju klarat dig hela ditt liv utan denna man fram tills att ni träffades?

Det handlar mycket om att släppa taget och ha en helt annan syn och inställning till det som finns omkring dig. Det är ett flöde runt omkring dig, ditt ex har nu gått, dom gåvor han gett dig är dom du fått, bara vara tacksam för det och släppa taget. Istället för att sakna det andra gett dig så se vad du kan ge andra. Låt det skapa ditt mående istället.

Är du inte intresserad av att tänka om på det här viset så är det väl bara att bita ihop och låta tiden gå tills du ändå tänkt om och är redo för att göra om samma sak igen :)

I vilket fall som helst önskar jag dig lycka till

Kram
Bjidi

Lite av mina filosofiska tankar om saken för den som är intresserad...

Varje människa har i sig det hon behöver för att kunna göra sig själv lycklig, lycka kommer inifrån och grunden till lycka är självständighet.

Om man mår efter vad man har och förlorar det, hur mår man då?
Om man mår efter vem man är tillsammans med och han/hon går, hur mår man då?
Om man mår efter sitt arbete och blir av med jobbet, hur mår man då?
Om man mår efter vad andra gör och dom gör annorlunda, hur mår man då?
Om man mår efter vad andra tänker om en och dom bara inte gillar än, hur mår man då?

Om man måste ha för att må bra och blir utan, hur mår man då?

Självständighet är att skapa sitt eget mående, efter sitt inre väsen, inte efter det som finns utanför en själv. Inte lägga sitt mående utanför sig själv. Leva inifrån och ut istället för utifrån och in. Om du blir glad för att andra ger dig saker och dom slutar ge dig så förlorar du din glädje, om du är glad för vad du kan göra och hjälpa andra med, ja då kan du alltid behålla din glädje. Må inte efter andras tankar eller handlingar utan må efter dina egna osv.

Bygger du upp den självständigheten så du inte är beroende av alla andra och det dom ska tillföra så har du lyckan inom dig, den kan inte tas ifrån dig, den äger du, den är din.

Så antingen är du lycklig med arbete eller lycklig arbetslös, lycklig med bil eller lycklig utan, lycklig singel, lycklig tillsammans. Både när man har och när man inte har så ska man äga sitt eget mående. Allt utanför oss själva lever i ett eget flöde, kommer och går som det vill. Bilar får köras till skroten, blommor vissnar, människor flyttar eller dör.

Allt rör sig, därför är allt som finns i ditt liv påväg ifrån dig, och allt som inte finns i ditt liv är påväg till dig. Bara en fråga om tid!

Varje årstid eller veckodag som du just nu befinner dig i är påväg bort, alla andra veckodagar och årstider är påväg mot dig. Inget är statiskt, inget står still där det idag är, allt rör sig så försök inte hålla fast i det som inte vill vara kvar, det är lika fåfängt som tron att du kan stanna tiden självt

Fast alla hört att lycka kommer inifrån så är dom fullt upptagna med att jaga efter allt det dom måste ha för att må bra. Dom gör som alla andra, gör sig lika osjälvständiga och lika beroende som alla andra och sen står dom där när något av allt det där försvinner och livet känns tomt. För det är inte deras liv, dom har ingen självständighet, äger inte utan är själv ägd.

Om man har grunden byggd inom sig så kan man se det andra tillför en som gåvor, inget man ska ha, borde ha, har rätt till, kan kräva eller begära utan gåvor. Vill någon dela något av sig själv under någon tid så är det en gåva. Ingen ska dela med sig av sig själv för att du kräver det eller begär det eller förväntar dig det. Bara för att dom själva vill det. Att tycka att människor ska ge av sig själva för din skull fast dom egentligen inte vill det är ju samma tanke som ligger bakom våldtäckt, om du börjar tänka så kommer du få mycket svårt att ta i sådana tankar. Ge av dig själv och ta emot det andra ger dig.

Blir du förälskad så vet du att det är inte kärlek, det är biologi, det är genetik, det är begär till någon annan, att du ska ha någon annan. Låt inte känslan leda dig dit, njut av att vara kär men behåll din självständighet, låt den andre behålla sin och njut av det. Det som blir utav det är vad det ska bli utav det, inget mer.

Du ska aldrig ha mer än vad du skapar för dig själv och vad andra ger dig av egen fri vilja. Paradoxalt nog är det så att ju mer man ger av sig själv ju mer ger folk tillbaka. Så man får mer av människor om man slutar se dom som sina egna, slutar ta dom förgivna.

Alla människor som tillför dig något, som berikar ditt liv på minsta sätt under minsta tid är en gåva

Tusen tack för era svar! Det värmer verkligen att några tar sig tid att läsa och reflektera!

Bjidi, du skriver mycket klokt och tänkvärt. Och visst, jag har lärt mig en hel massa av det här. Och jag inser att jag gjort många misstag längst vägen. I nästa relation kommer jag nog inte tillåta mig själv att så fullständigt "gå upp" i en annan människa. Dock ser ju situationen ut som den gör, och jag vet att jag både är en bekräftande och bekräftelsesökande person, då jag är i ett förhållande. På gott och ont.

Men jag är ändå nyfiken på dina tankar när barn kommer in i ett förhållande? För denna frihet och självständighet tror jag fungerar väldigt bra då det är kravlöst, fritt och på lika villkor. Men hur hanterar man när det kommer in en tredje part som faktiskt kräver din tid och ditt engagemang? Och hur hanterar man det som föräldrar?

Kanske blev ett sidospår, men ändå intressant att höra hur du resonerar? :)

Min "fälla" var just den att jag stannade hemma och fokuserade på vår son, han höll kvar sina fritidsintressen. Så jag "lät" honom förkovra sig och förbli den han alltid varit, jag förändrade och förminskade mig själv, satt hemma och väntade på honom etc (för vad hade jag för val med en liten hemma...?)

Resultat efter att vi gått skilda vägar var ju att han var den han alltid hade varit- jag hade blivit någon helt annat. Kvinnofälla? Jag vet inte. Men inte helt enkelt att hantera. Och helt klart svårt att hitta den jag var innan allt det här...