Överreagerar jag?

Är bonusförälder till en nu 11 årig pojke sen 3 år.
Har fått lära mig mycket under den tiden, den är verkligen ge och ta som gäller och att det finns olikheter oss männsikar emellan att ta hänsyn till, både stora som små. Upplever det dock som om att det mest varit "att ge". Är nog min personlighet som gjort detta.
Jag har lättare för att säga nej än pappan och nu har vi en situation som kulminerade i att barnet med hånfull och triuferande ton säger till mig " haha, pappa sa att jag fick"
Jag blev väldigt provocerad av detta och har tagit upp med pappan att jag tycker att vi har ett problem med hela vår situation när killen har den attityden.
Känns tungt men samtidigt undrar jag om jag överreagerar. Vad tycker ni?

Hej!

Är också bonusförälder, och jag håller med dig om att det är en mycket speciell situation. Ett allmänt problem verkar vara att papporna har väldigt svårt att uppfostra sina barn, ställa krav på dem och faktiskt vara förälder i stället för lekkompis. Deras umgänge med barnen blir ofta inte särskilt natuligt, utan allt ska vara så mysigt och roligt hela tiden. Och det man gör ska gärna anpassas helt till barnen. Vilken familj som har barnen hela tiden gör så?

Hur ofta har ni pojken? Vad är det du säger nej till? Rent spontant tycker jag inte att du överdriver. Antar att du inte skulle ha problem att säga nej till ditt eget barn heller? Hur blir barn som får som de vill hela tiden, utan motprestation eller villkor? Själv kan jag tycka att dessa pappor ofta smiter undan sitt föräldraansvar... Skulle pappan hantera liknande situationer med ett för er gemensamt barn som ni hade på heltid?

Överreagerar jag?

INNEHÅLL