Missfall v 14 - massa frågor!

Jag fick också missfall för någon månad sedan. Jag blödde lite redan från början och det gjorde att jag på något sätt kände att allt inte var bra. Var på ultraljud och fick positiva hjärtslag mm. Dagen efter ultraljudet fick jag missfall... Jag försöker intala mig att det måste ha varit naturens gång... Det är på något sätt lättare att acceptera då. Har en liten dotter också och under hennes graviditet blödde jag inte en skvätt någon endaste gång!

Hej!

Beklagar verkligen!

Jag har varit med om precis samma sak, småblödningar flera gånger varit på flera vul och allt såg då bra ut, hjärtat slog. Senaste gången var 12+4 och hjärtat slog så fint. 3 dagar senare blödde jag mycket mer och konstaterade dom att hjärtat inte slog längre. Stälde massor av frågor men fick mest till svar att oftast blir det fel vid celldelnigen och att barnet inte skulle övelevt ändå.
Men det känns så surt när man har gått så långt och fått det bekräftat med vul att allt är bra.
Jag har fortfarande massor av frågor men inser att jag inte kommer få svar på alla.

Skickar en stor styrkekram till dig!

Tack, ni är så gulliga. Bara att ni lyssnar är skönt.

Jag var på gÿn direkt efter allt kommit ur mig. Det var inte lätt att spola ner ens eget barn i toaletten, det kan jag säga. Såg till och med en liten hand med fem fingrar, det var så att mitt hjärta gick sönder.

I alla fall på gyn träffade jag en mycket tystlåten man som pratade dålig svenska. Jag förklarade vad som hade hänt men var nog såpass chockad att jag inte fick ur mig så många frågor. Och han sa inte mer än nödvändigt, bara informerade att jag nog slapp skrapas osv.

Ska tillbaka imorgon på kontroll och ska försöka ställa alla mina frågor då och hoppas att han kan berätta mer.

Åh, lilla vännen...
Jag vet precis hur det känns. Hade också ett missfall (eller MA) i v.14 för ca ett år sedan. Jag hade inga som helst aningar eller misstankar på att något hänt förrän jag var hos BM skulle lyssna på hjärtljuden. Hon försökte förgäves hitta hjärtljuden utan resultat. Vi fick direkt gå på UL och då såg vi att den lilles hjärta inte slog.
Mitt hjärta brast...
Följande dag var jag tvungen att föda ut den lille. Jag bestämde mig dock för att inte se honom/henne. Jag klarade helt enkelt inte av det. Men jag kände att den lille hade hår på huvudet när han/hon slank ur.
Nu 1 år senare är jag gravid igen. Väldigt orolig för att det igen skall hända...men man kan inte låta rädslan styra en.
Det tyngsta har varit att inte få något konkret svar på varför det hände? Även fast barnet skickades iväg till Patolog kunde de inte säga vad som gått fel...
Fortfarande, 1 år senare efter MA frågar jag mig varje dag, VARFÖR?

Jag skickar härmed mängder av styrkekramar Maria!!!

Att smärtan kommer och går kan ju vara som med mig när jag fick missfall. Att det är som en förlossning fast det är ett missfall. Jag hade värkar var tionde minut under en hel dag och sen på kvällen kom allt ut.

Beklagar till er alla som fått MF. Jag tänkte bara ge lite ljus över frågan varför. På UL kan man ju bara se vissa saker, de mest uppenbara som att hjärtat slår att fostret är i rätt storlek osv. Men fostret kan ju bära på ett kromosomfel som inte är förenat med liv, kroppen kan känna av detta och försöker helt enkelt bli av med det. 

Med dagens medicin kan ju så många liv räddas som egentligen "naturligt" inte skulle överlevt. Det är hemskt, men sant.

Tyvärr hjälper ju inte detta då många förhoppningar och drömmar grusas. Man måste tillåt sig själv att sörja, men man får aldrig ta på sig skulden, för det är inte i ens egna händer.

Kram på er alla!

Jag hade också blödningar i ca 10 dgr, från störtblödningar till riklig-mens-blödningar. Var inne på vul många ggr och den lilla verkade må bra. Det konstaterades att moderkakan låg lågt och att blödningrna kom från den. Den lille orkade inte mer och på sista vulet levde den inte. Jag har haft precis samma funderingar som du, var det fel på fostret eller dog den pga blödningarna. Gyn sa till mig iaf att det var pga blödningarna från moderkakan som gjorde att den lille inte kunde leva mer. Det känns orättvist.

Å, Maria! Jag förstår hur du känner då jag varit med om nästan exakt samma sak. Fick missfall i vecka 13, precis när vi hade berättat för alla att vi skulle få en bebis. Jag hade små små blödningar under graviditeten, var på flera VUL och allt såg perfekt ut. T o m dagen innan missfallet var vi på inskrivning hos MVC, en läkarundersökning gjordes och det såg fint ut. Dagen efter började jag blöda kraftigt, hade dock knappt ont, och inte lång tid därpå glider ett litet foster ut ur mig. Värsta känslan jag någonsin varit med om! Det såg ju ut som en riktig bebis med fingrar och tår! Jag tittade bara snabbt på det, klarade inte mer, ville bara att det skulle vara en mardröm som jag snart skulle vakna upp från. Spolade också ner det i toaletten, helt fruktansvärt.

Tack för alla svar och att ni delar med er av era erfarenheter. På något sätt känns det bra att man inte är ensam i världen som gått igenom detta. Och att det finns fler som vet hur jobbigt det är!

Jag var tillbaka på gyn igår och fick träffa samma läkare. Det konstaterades att jag inte behövdes skrapas och det känns bra. Ställde en massa frågor till läkaren men fick inga vettiga svar tycker jag, förmodligen för att han inte varit med hela vägen och inte vet allt som hänt trots att jag försökte förklara. Han berättade om missfall och blödningar generellt, inte om mina blödningar och mina missfall. Han var i alla fall övertygad att det skulle gå bra nästa gång så jag hoppas att han har rätt.

Just nu känner jag att jag behöver prata om det som hänt, så jag ska hem till en kompis strax. Vill bara få berätta för någon allt som hänt och berätta om min lilla bebis som låg där i min hand...

Maria, jag känner med dig (och andra här i tråden). Din text kunde ha varit min - mer eller mindre ordagrant, fast för en månad sen. Jag hade blödningar i några veckor och var inne på flera VUL och UL där storlek och hjärtslag såg helt ok ut. Gjorde dessutom KUB 12+5 och fick räknat fingrar, tår, hjärtslag osv. "Förutom blödningarna" såg allt bra ut. Så småningom fick jag liksom du smärtor som kom och gick och efter sammandragningar i vecka 14 tog det slut. Vi hann precis in till sjukhuset, så de tog hand om fostret och vi väntar nu på analys men fick redan vid missfallet reda på att chanserna är små att det kommer visa något (precis som för Anonym (Empati)). Liksom Anonym (mf v 14) verkar det som om moderkakan låg lågt och blödningarna kom från den men varför vet man inte. Som övriga här räknar jag med att fundera över varför ganska länge och säkert oroa mig om jag skulle bli gravid igen. Skulle jag få reda på något mer återkommer jag.

Tack för tråden - även om man inte vill att det ska hända någon annan känner man sig mindre ensam av att höra berättelser från andra som har upplevt samma sak.

Kramar!

Tack för era berättelser! Det är som Anonym (här också) skriver, att man känner sig mindre ensam när man hör om andra i samma situation.

Jag har väl lyckats "smälta" missfallet hyfsat bra nu tycker jag, är inte lika ledsen längre även om det går i vågor. Tror att mitt missfall också kan ha berott på blödningar från moderkakan, även om jag aldrig får veta. En av läkarna jag träffade trodde att det kunde vara moderkakan som låg lågt och blödde, vilket visserligen nästa läkare inte trodde...

Jag har slutat blöda nu och får väl se om ägglossningen kommer igång snart, vi lär försöka direkt igen. Och kommer vara livrädda om jag blir gravid igen såklart.

Hur går det för er andra? Skriv gärna och berätta!

Hej på er igen,

Jag gissar att den här tråden har kallnat nu men jag sa ju att jag skulle återkomma om jag fick något besked så nu gör jag det. Nu (19 veckor efter missfallet) har jag efter mycket tjatande på sjukhuset äntligen fått analysen av vårt foster. Precis som jag misstänkte hittade de inget fel alls och kan alltså fortfarande inte förklara missfallet. Skönt ändå att äntligen få analysen för även om vi fortfarande inte vet något mer kan vi komma till ett avslut nu när vi inte går och väntar på den längre. Hoppas det går bra för er andra!

Kram

Hej!

Har precis som ni haft ett missfall (v 16 + några dagar) som startade med blödningar och sedan smärtor var 5:e minut (lite som en förlossning). Fostret mådde bra när vi var inne och tittade på det på morgonen, men natten efter kom det ändå ut.
Läkaren hittade inte något fel på fostret, men jag hade en infektion i livmodern. Tydligen är det väldigt ovanligt att man får missfall pga infektion och så pass sent. Det är vanligare att fostret dött i magen tidigare och att det upptäcks vid UL senare i graviditeten. De kan inte hitta vilken sorts infektion jag hade, men om en liknande situation skulle uppstå nästa gång ska jag få antibiotika direkt. Det verkade inte vara en rutin vid gyn-akuten, så man få antagligen tjata lite....

Kramar till alla er andra med linkande historier! Känns på något sätt skönt att veta att det finns fler som varit i samma situation.

Grattis! Vad roligt!