Ensam trots vänner/bekanta?
Tror inte jag är ensam om detta, men behöver skriva av mig lite.
Saken är den att jag känner mig ensam.
Jag har sambo, husdjur, vänner/bekanta, jag jobbar och studerar för att söka till skola till hösten, men jag saknar de där vännerna man kan göra allt med.
Jag har en vän till det, och en annan till det osv. Inget tjejgäng att delta i.
Till saken hör också att jag inte är en festartyp, så jag känner inte att jag passar in hos de flesta. Jag dricker inte och är ärligt talat trött på hela alkoholkulturen och att det måste drickas sprit, vin och öl till precis allt. Ibland kan jag dock tycka att det är roligt att gå ut, och även om jag inte lägger mig i att andra dricker, så upplever jag det som tråkigt att det alltid skall finnas alkohol med. Som om man inte kan ha roligt utan.
En annan sak är att de flesta numera antingen har barn, planerar barn eller är gravida. Jag varken har barn, planerar barn eller vill ha barn. Även med detta känner jag mig ensam.
Jag och min sambo vill umgås över sällskapspel, eller spela biljard eller annat, men våra vänner och bekanta skall alltid dricka. Vi drar oss lite ibland för att bjuda vissa, men samtidigt så är det ju underbara personer.
Jag saknar dock de djupa samtalen jag kunde ha tillsammans med tidigare kompisar, filmtittarkvällarna eller bara fikastunderna. Efter flytten för 6 år sedan har jag tappat kontakten med dessa, och nu har jag ingen jag kan umgås med på det sättet.
Mitt självförtroende har fått sig en törn pga detta, tror inte att någon vill umgås med mig, samtidigt vet jag att jag inte är svår. Jag har inga prolem att söka kontakt själv, prata med andra eller bjuda på mig själv.
Det är väl bara det att man kommit upp i åldrarna där de flesta redan har dessa relationer och jag inte får plats helt enkelt.
Lite gnäll så där en sen natt bara :)