min yngre sambos brist på ansvar och inkomst börjar bli tufft...
Jag är en kvinna på 28 år, har fast jobb med god inkomst och känner mig trygg i mig själv. Min sambo är 3 år yngre än jag och arbetslös sen 2 år. Han har haft en strulig uppväxt och tonårstid. Därefter strul med skola och svårt att få jobb. Har varit deprimerad sen tidig tonår och har ÄNTLIGEN gått till psykolog för första gången.
Vi har varit tillsammans i ca 4 år och haft enorma problem under denna tid. Bråkat vilt och högljutt , ofta och mycket. Jag tror, och han också för den delen, att mkt av bråken grundar sig i hur han mår. Han är oerhört lättstött, det blir mycket missförstånd, han klarar inte av att söka jobb- vilket i sin tur gör mig frustrerad. Jag , som hans sambo, måste försörja honom då han inte har rätt till socialbidrag när vi bor ihop.
Han kom in , till bådas stora glädje, på en utbildning som han hade hoppats på. Men bara efter en månad eller två så fick han inte gå kvar pga för hög frånvaro. Han hade helt enkelt inte orkat gå upp på morgonen pga "hans dödsångest som kommer alltid när han vaknar" som han själv säger.
Sen han var tvungen att sluta skolan har han inte sökt ETT enda jobb. inte ett enda.
När jag försöker påminna honom eller pusha på så blir det alltid dålig stämning eller bråk. Han säger att han inte vill söka jobb när JAG bestämmer det, utan när han själv vill.. Men problemet är ju att det inte sker. aldrig.
Däremot har han inga problem med att spela WOW på datorn dagarna och kvällarna i ända. Och jag betalar ALLT och är väldigt kärleksfullt generös, får jag väl tillägga..
Men jag börjar tröttna. Rejält. Och det märks, för jag tenderar till att bli lite av en bitch när gränsen börjar bli nådd. Jättetråkigt.
Men nu har han som sagt tagit itu med psykologen, var på sitt första besök förra veckan. Jättebra.
Han påstår dock att han bara orkar göra en sak i taget. Må bra först och söka jobb/utbildning sen. Visst. Jag antar att om jag väntat såhär länge så kan jag väl vänta vidare. man ska ju såklart försöka ha förståelse när man har en käreste som är deprimerad +kanske lider av nån kombination av ADHD.
Men det är såå jobbigt!! Och jag märker att jag vill komma framåt i livet, börjar fundera eller snarare känna i magen att livet är kort! Vill att vårt förhållande ska gå framåt och att vi båda ska börja känna för att skaffa barn inom närmsta framtiden.. men det är bara jag. Han kan aldrig planera framåt, säger han..
Nåt tips om hur länge man ska "vänta in nån" man älskar?
