Är det okej att vara arg på sitt barn utan att visa det?

Barn märker mer än man tror. Och så kan man ju faktiskt säga "Nu är jag arg" till det, utan att skälla/skrika. Det tipset har jag fått från förskolan. Att när jag är arg så ska jag inte skälla, utan jag ska berätta det för min dotter så att hon vet. Nu är hon visserligen 4½år, men dom gör så även på dom mindre barnen på förskolan. Varför? Jo, för att det kan vara bra att barnet i fråga vet att "Nu är hon/han arg" lika mycket som att man i mnga fall behöver bekräfta barnets känslor. Det är så dom gör på vår förskola och så jag försöker göra hemma.

Konstig fråga, de där svarsalternativen kan jag inte välja mellan...
Jag tycker det är ok att vara arg, det är en känsla som man inte kan styra över. Sen kan man till viss mån styra över hur man agerar när man känner sig arg. Självklart känner även små barn av stämningen, och märker säkert av att man är arg även om man inte vill visa sin ilska. Men jag tror inte det är skadligt för barn att se föräldrar visa känslor heller för den delen.
Att vara arg innebär inte att man behöver skrika, väsa, säga elaka saker eller liknande.

Annat: ja, det är ok att vara arg och barnet lär märka.

ja man får vara arg. sedan måste man ju uppföra sig. Men sonen har bitit mig riktigt hårt några gånger när han har varit arg och då skriker jag till av smärta och blir sur. Säger att jag blir arg och eldsen. Självklart blir han ledsen med då, men så är det. Jag tycker det ändå är viktigt att få visa när man blir arg över någonting, på det sättet kommunicerar man ju sina känslor. Precis som när man blir glad över att få kramar och klappar av honom. 

Klart att man måste få vara arg även som förälder. Men man får ALDRIG rikta ilskan mot en ettåring. Ett äldre barn som medvetet dumma saker får man självklart vara arg på.

Barn behöver lära sig om olika sorters känslor. Även sorg och ilska.

...fast man behöver ju inte rikta ilskan mot ettåringen, bara tala om att man är arg eftersom de ändå märker det. De får ett ord för "det där sättet mamma blir på när det varit skrikigt/bråkigt/jobbigt".

Blir man arg på sin ettåring (vilket man inte alltid kan påverka - även om man vet att det är obefogat och onödigt) tror jag att man ska tala om att man är arg. Ettåringar blir ju också ofta arga. Det är väl bra att de märker att det är en känsla som föräldrar också har. En okej känsla som inte får några större konsekvenser och som går över (precis som ilska och sorg).

Genom att låtsas som att känslan inte finns talar man ju om att den inte är okej. Man problematiserar en helt vardaglig känsla i onödan då tycker jag.

Kan man vara arg utan att visa det?
Jag kan inte det, hur jag än försöker:)

Nej, för det första så märker de ändå att det är något. Och sen tyciker jag gott att man kan visa och tala om att man är arg och varför man är det. De måste ju få lära sig att även föräldrar är människor med känslor.