Hatar min del av livet.

Hatar verkligen mitt liv just nu, allt går fan i mig åt helvete hur jag än gör.

Att jag fick veta att jag skulle få bli mamma, var det lyckligaste dagen i hela mitt liv... Det var inget fel på mig som jag hade trott så länge. Fick missfall och födde vår son levande som sen dog på mitt bröst.
Min lillebror blev pappa någon månad senare i samband med att min syster fyllde år. Så där satt hela familjen och hade det trevligt med deras bebisar och en annan satt tomhänt.

Försökte förgäves att bli gravid genom pergo, men de tog aldrig på mig och ägglossningen uteblev och ingen bebis blev det.

6 månader senare när jag äntligen kunde ta och se på kort på vår pojke så blev alla fan i mig gravida - 6 stycken av mina vänner blev gravida och alla frågade mig ''när ska du ha då'' mitt svar blev ''Jag är redan mamma, vad mer ska jag bevisa? Bara för att min barn dog så betyder det inte att jag inte är mamma... Var inte så jävla säker på att just ditt barn överlever''

För ett litet tag sedan så fick jag muntligt svar på att jag har pco och läkarens råd blev att jag skulle försöka gå ner i vikt och kanske mensen sätter igång, har jag inte lyckats bli gravid till jul så blir det insemination (stavningen är osäker)

Så fram tills dess så är det bara att gratulera mina vänners förlossningar... Jävla skit!!