Jag fick det runt vecka 30 vid min första graviditet. För mig var det jobbigt att gå längre sträckor pga att bråcket smärtade.
Jag hade jättestort SF-mått och gick dessutom över tiden och smärtan blev värre och värre.
Jag skulle också remitteras till specialist-MVC av min familjeläkare för att bestämma förlossningshandläggning så att bråcket inte förvärrades av förlossningen. Av någon anledning fick jag aldrig komma till specialist-MVC för bedömning före förlossningen.
Tydligen var det inte klart för bm på förlossningen att jag hade ljumskbråck heller för hon lät en uska utföra yttre press på min mage, som hjälp. Istället för vanlig yttre press blev det en krängstöt som gjorde att barnet åkte ner 5 cm på 1-2 sekunder. Pga detta uppstod även andra komplikationer för mig.
Efter förlossningen hade jag smärta i bråcket något år till och från, men jag hade även andra magproblem.
Så mitt råd är att du ser till att det är fullständigt klart för förlossningspersonalen att du har ljumskbråck så att de inte gör några dumheter som yttre press på dig, utan hjälper dig på annat sätt.
Vid andra graviditeten hade jag inte några problem av ljumskbråcket, men då gick jag 3 veckor kortare tid än vid första eftersom jag då födde med planerat kejsarnitt på medicinsk indikation (pga första förlossningen). Då sa jag till läkaren som utförde snittet att jag hade bråck på höger sida och hon la snittet då mer åt vänster.
Nu har jag mest problem när jag hostar eller nyser. Jag måste hålla handen över bråcket när jag känner att en nysning är på väg annars gör det riktigt ont.