När en person är troende, den andre inte?

Min sambo är kristen och aktiv i svenska kyrkan. Han jobbar endel med ungdoms- och konfirmandgrupperna.

Hemma hos oss är det inga konstigheter alls. Han tror på sitt, jag tror inget alls. Vi har bara pratat om gudstro och religion ordentligt en gång, då vi bara kom överrens om att tror olika.

Sen går han inte i kyrkan så ofta. Han hänger med på gudstjänst högst sporadiskt.

Nu har vi inga barn ännu, och det enda som jag vet att vi är oense om är barndopets vara eller icke vara. Det pratar vi om redan nu.

Annars är det smooth sailing

Lycka till!

Jag är kristen, min man är inte.

Givetvis hade det optimala för mig varit att träffa en kristen man men jag blev kär och vad gör man..

Jag är inte troende (på en kristen gud) och min man är det. (typ Pingstkyrkan)
Jag tror ju på något, men inte på en bibel och kyrka. (värderingarna finns ju inom mycket mer än kristendomen)

För oss funkar det jättebra. Vi pratar ibland om det, hur vi ser på olika saker ur olika perspektiv.
Vi är gifta, kyrklig vigsel, men på ett "icke-religiöst-sätt", dvs inte i kyrka. Detta för hans skull. För honom spelade det stor roll, för mig ingen roll. Då kunde jag ge honom det. Jag tar ju inte skada av att hans gud välsignar vårt äktenskap? Alla goda tankar är av godo

Vi har barn idag och det enda vi sagt fullt ut är INGET DOP. Döpa sig får barnet/-n göra om de vill själva, i samband med att fatta beslutet om de vill tillhöra sv kyrkan eller inte. (jag är inte med)
Han kommer säkert kunna tala om gud med barnen, och också att mamma inte tror. Till barn (äldre) som vi träffar idag, släktingars osv så säger jag oftast bara att man måste respektera andra människor. Oavsett vad de tror. Det är deras övertygelse.

Man kan inte lära barn att kristna/judar/muslimer/frireligiösa är dumma i huvudet för att de inte delar MIN tro. Jag tror snarare på att lära barn ömsesidig respekt för alla människor.

Däremot skulle jag vara obekväm om han bara satt och sjöng psalmer med barnen istället för "imse vimse" osv, och det har jag sagt. Men våra barn växer upp med bilden av att "valet är fritt, inget är tvång".....

Efter nästan 10 år med en kristen kille så kan jag skriva en uppsats. Men den skulle iofs bara vara giltig för just vår relation.
Men mina erfarenheter:
Jag har inget problem med tro, trots att min tro inte är mer än Det finns nåt större, men bibeln är inte det där större.
Min kille berättade om vad han kände och varför han visste att Gud fanns och när jag hörde hans upplevelse så kunde jag acceptera hans tro.
Han var baptist, och att hänga med på bönemöte hos baptisterna är skithäftigt om man kan vara öppen, sång dans, folk kommer mitt i, går mitt i, hur cool och kul som helst. Jag kunde gilla det utan att känna press eller att det var fel.
Om kyrkan är en stor del i hans liv och man  inte kan dela det så kommer det bli en märkbar distans. Han kommer leva och känna mkt för nåt du inte kan dela isåfall. Många timmar på fritiden ni inte kan dela eller utveckla ihop.
Vänner kan vara svårt... Kommer dina vänner känna sig bekväma med en bekännande kristen? Kommer hans vänner vilja knyta band med dig?
Hans barn, ja vad är problemet? Oavsett hans tro kommer du alltid få finna dig i att en ny partner fostrar sitt barn enl sina värderingar.
En sak som var positiv för mig, min kille skulle aldrig ljuga, vara otrogen, spela spel med känslor. Han var oxå väldigt trygg i sin person.
Hans barn var oxå väldigt trygga, aldrig några lögner, spritfester eller allmänna tonårsproblem. Hade vi hållt ihop hade jag varit väldigt positiv till att vårt gem barn skulle få samma tro, jag skulle hellre stötta än hindra, om man nu gör såna val.

man får väl känna sig fram lite långsamt, som i alla relationer! min man är muslim, jag är inte troende alls. men vi har samma syn på religion, att det är något personligt. jag vill gärna att han låter våra barn ta del av den muslimska kulturen men däremot är vår son INTE omskuren för det tycker jag är att fatta ett beslut åt sonen och det tycker jag inte är rätt. Detta diskuterade vi mycket fram och tillbaka innan vi slutade skydda oss och jag vet att min sambo tycker det är lite jobbigt men samtidigt så förstår han min åsikt och respekterar att vi inte alltid tycker samma och det räcker ju med det. I övrigt delar vi värderingar kring hur man bemöter andra människor tex och fastän vi kommer från olika kulturer så har vi faktiskt väldigt lika grundvärderingar. Och jag tror det är det som räknas!

Det där beror helt på hur dominerande hans tro är i hans liv, samt hur mycket du tycker är OK att leva med.

En sak jag börjat märka nu när det gått ett tag är att sex verkar vara antingen ett tabubelagt eller fritt ämne (säger inte att det är det för alla), men han vill gärna "leka" att vi har sex.
Det känns lite förvirrande och när jag vill prata "verklighet" så har han två gånger nu varit tvungen att avsluta, känns tyvärr som om han leker, men återstår att se.

Han känns inte som den trygga, säkra och absolut ärlig som "min erfarenhet" skriver om.

Jag har för övrigt alltid accepterat alla oavsett tro läggning mm så det har jag inget svårt för. Nu är det mer mina egna takar och funderingar som spökar hur ett eventuellt liv tillsammans skulle vara.

Tack än en gång alla som svarar!

Vänner var ett problem men nästan uteslutande pga att han var tio år äldre än mig och mina vänner nästan alla 5 år yngre än mig, så det var ett problem. Men mina vänner som är icke troende var lite skeptiska och rädda för en troende, medans hans vänner inte hade samma issue. Men andra vi mött där ena var kristen, den andra inte verkade inte ha problem.

Jag är gift med en man som är troende. jag tror att nåt finns men har aldrig tänkt mer. Han är med i allianskyrkan. som på flera sätt påminner om missionskyrkan.

Vi har pratat mycket om våra inställningar i livet. vi började långt innan vi blev tillsammans för att se hur våra åsikter skilde sig från varann. Vi tycker lika i mycket även om han har ett större intresse för kykliga aktiviteter än jag.

men jag förstår på nåt sätt hans behov av att träffa de i kyrkan ibland. för jag har varit lika engagerad som han fast i en ungdomsorganisation.

Inom den troende världen är sex nåt som många gånger inte diskuteras förän man har gift sig. många par har sex innan men min erfarenhet säger att de inte talar om det öppet förän de gift sig. sen finns de de som inte har sex innan vigsel heller.

Mannen känner tom några som inte ens delat sovrum innan bröllopet så alla är olika.

vi hade både sex o blev sambo innan vi gifte oss. men för mannen var det viktigt att vara gift innan vi fick barn. för mig spelade det ingen roll så vi gifte oss eftersom han så gärna ville.

skulle inte tro att en relation med en troende skiljer sig jättemycket från en relation med någon icke troende. för den som är troende o kan tänka sig ett förhållande med en icke troende har redan visat att den är öppen för olikheter.

min mans vänner är troende alla men jag gillar dom o de har utan något accepterat mig. o mina vänner tycker om min man trots att de inte delar åsikter inom det kyrkliga.

du får prata med killen o allt. ta lite i taget o se vart ni landar.

Ojoj, det där är en svår fråga. Jag är själv fd kristen, men nu tillsammans med en kristen kille. I vårt fall funkar det bra, vi respekterar båda varandras livsåskådningar. Det händer att vi kommer in på filosofiska och etiska diskussioner där vår respektive livsåskådning lyser igenom i argumenten, och jag kan bli väldigt trött på sånna diskussioner. Men då slutar vi bara prata om det och gör nått annat.

Sen finns det ju även sånna kristna som ser som sitt högsta mål att vinna andra människor för Jesus. är du ihop med en sån kommer han troligen försöka få dig att följa med på kristna möten och sammankomster, diskutera tro med dig etc.

Det bästa är att ta upp detta ämnen med killen du träffar, och få honom att beskriva vad hans tro betyder för honom.. Att ni diskuterar detta fram och tillbaka tills du känner att du fått en bild av hur han är när det gäller detta.

Synen på alkohol och abort inom allianskyrkan?