Östrogen och progesteron - kan det hjälpa?!!!

Jag tar progesteron mot aningens kort lutealfas. Har alltid haft 14 dar,men sen senaste IVF:en 12 dar. Numer 16-18 dar så visst funkar det. Ska ta progynon nästa IVF eller insemination för då ballar hela systemet ur och jag får mens jättetidigt trots proggisar.

Detta var intressant, har samma sak som TS, med lite ÄL sekret, sparsam mens i max 4 dagar (nu senast var den 6 dagar) och förra månaden uteblev ÄL helt trots att gyn såg äb på 20 mm och jag fick pos ÄL  test 2 dagar senare så var ändå progesteron provet 8 dagar efter det pos ÄL testet för lågt för att kunna ses som en ÄL.

Ska tillägga att jag denna gång nu tar Crinone.

Oj vad intressant! Visste inte att det kunde vara så att om progesteronet inte stiger tillräckligt mycket så tolkas det inte som en regelrätt ÄL?

Jag sökte för utredning, men får ingen hjälp då jag valt att som ensamstående försöka få barn genom insemationer.

Crinone har jag fått via en vän som är läkare då den gyn vägrade hjälpa mig.

Progesteronet ska ligga på 30, 20 kan vara ok, för att det ses som att man har en fungerande ÄL. Jag hade 7,2 i januari.

Sedan så har jag läst här att fullt friska kvinnor har bara ÄL 10 ggr/år, vilket ses som helt normalt. Jag hoppas bara att förra månaden var just en sådan månad så det inte är så att jag försöker utan att ens ha en rinlig chans.

Tack!

Jag tror att det bara finns en dos. Jag tar en om dagen i 15 dagar och börjar dag 1 efter ÄL, alltså första dagen i lutealfasen. Det är mot defekt lutealfas.
Jag kommer nu att ta det fram till den 4/3, samma dag jag har BIM.

Tack!

När har du tänkt testa? Känner du något som skulle tyda på att det tagit sig?

Ja gud ja, det är ömma bröst, det är hungerattacker och det är saltsug. (Faktiskt lite mer än vanlig sken-dräktighet). Men jag fattar ju rationellt att det inte är något tecken på graviditet ännu, det är 7 dagar kvar till BIM. Men mitt hjärta går in för det för fullt. Och det kanske är bra, att få några dagar av "glädje" och framtidstro och hopp. Jag slår om totalt, är i det närmaste manodepressiv när det kommer till ÄL - väntan på BIM - mens - väntan - ÄL osv

Jag gör heminsemination, eller den är gjorde redan för denna cykel, senast i onsdags så nu återstår väntan då. Alltid denna väntan på än det ena än det andra.

Denna gång känner jag ingen stress alls till att testa, jag har har blivit så lurad detta halvår av alla möjliga och omöjliga symtom och likt förbannat testat svaaagt positivt varenda månad för att sedan få mens alltifrån några minuter till 2 dagar senare.

Det känns som att det är större risk/chans att testa negativt än positivt, men när tanken kommer att jag kanske om 1 vecka nyss testat positivt så är tanken helt helt helt underbaaaaar och det pirrar i hela mig och jag kan liksom se det framför mig hur jag ser de där 2 underbara strecken på stickan. Sedan i mina neggiga stunder så är jag helt nere och är som du säger manodepressiv och känner att jag kommer aldrig lyckas oavsett om jag skulle få en hink med spermier i mig vid ÄL , jag vet sjuk tanke, men för att beskriva för dig hur jag tänker.

Jag har inga symtom alls, eller snarare jag haft det förr väldigt många ggr förr och inte har jag vart gravid för det så jag låter mig inte luras så lätt denna gången.

Det jag känner är ju flytningarna som rinner då och då, men det är med största sannolikhet Crinonet som gör det, lite mol då och då i livmodern och så är jag så hungrig hela tiden men ändå inte på något konstigt vis.

Hoppas vi testar positivt båda två Vad underbart det skulle vara.

Är det första barnet? När ska du testa? Vilket försök är ni på och får ni någon hjälp att det ska ta sig?