Jag mår så dåligt av min stamning....

Kan du inte ta tag i en pedagog? Nån o prata med..
Om ingen sagt att du stammar är nog för att respektera dig! Det vet om ditt "problem" o vill inte göra det jobbigare för dig.

Försök o ta det lugnt o prata sakta o tänk på vad du ska säga så kanske det är lättare..
Men försök komma till pedagog eller liknande så kanske de har tips åt dig!

Så jobbigt :( Jag stammar med, o har gjort det sedan min mamma gick bort när jag var sex år. Det är jobbigt, men det finns talpedagoger till hjälp, själv har jag lät mig tygla det på egen hand. Ta ett djupt andetag o dra uuuuut på det ordet du stammar på.. Man känner ju innan man säger ordet att detta kommer jag stamma på. Hoppas det löser sig för dig.
Styrke-kramar :)

tror fakitskt inte så många vet om att jag stammar, har lärt mig att gömma det riktigt bra.... Jag stammar aldrig under ett vanligt samtal tex utan det finns vissa saker som jag vet med mig att det blir svårt, o då hakar jag självklart upp mig. Tex då detrta med dagis, jag vill ju självklart inte visa att jag stammar och det gör det skitsvårt att inte göra det, sedan har jag haft svårt att få framn saker i början av samtal till dem vilket gör att jag får svårare nästa o nästa gång....

Jag tänker aldrig acceptera att jag stammar, men jag vet att jag måste det.

Caperoni: Hur hanterar du tex telefonsamtal, har du ont av det? Jag har blivit mycket bättre på det för jag har ju ändå en drivkraft att jag vill/måste klara det, ja e ju för sjutton vuxen med två egna barn. Sedan känns talpedagog väldigt konstigt att börja gå hos som 27 åring.... Jag har ofta fått höra som barn att, tala långsamt och gud vad du stammar nu utav min mamma som säkert sitter i bakhuvudet o som gör att jag tycker det känns skamligt..

Skulle mina barn, 1 resp. 4 år börja stamma så ska jag vara skjitnoga med att ingen kommenetrar hur dem pratar.

Jag tränar ong lite innan :) Så jag vet vilka ord jag kan använda o inte. Men det är ju inget som man kan förutspå heller. Man känner när man väl ska säga ordet att "nu kommer jag stamma" O det är skit-svårt, men annars brukar jag nog förklara för personen jag pratar med att jag stamma o det är inget jag kan hjälpa, men att dom ska ta mig på allvar ändå. O eftersom dagis-personalen är själva vuxna så respekterar dom det o lyssnar på vad jag har att säga.

Jag har noga bara accepterad att jag faktiskt stammar. Det är mer i vissa perioder o mindre i andra, men jag kommer ju inte ifrån det helt. Nu har precis min pappa gått bort med så stammningen har kommit tillbaka igen :( Men alla vet ju redan att jag faktiskt stammar. Blev nog mobbad några år med när andra alltid härmade mig. Skit-jobbigt.

Jag vet inte vilka råd jag ska ge faktiskt mer än att dom vuxna faktiskt inte bryr sig om man stammar eller ej, o det är väldigt många som faktiskt stammar själva.
Så det du behöver göra är att acceptera att du stammar, det är jobbigt men för att du ska klara dig idare utan att må dåligt så måste du acceptera det, det är ju din personlighet, det är du.. Många älskar säkert det..

Skulle nog kunna skriva en hel roman om stammning :) Men ska nog hålla mig ifrån det *blink*

Men det är inget dåligt - du är inte sämre människa för att du stammar, inte säkert dina barn kommer att stamma men OM du märket tecken på stammning så be dom tala lugnt så lär dom sig nog att hantera det tidigare än vi om man säger så. Min son stammar ibland - han är 3 år. Men jag ber han tala lungt, o det har faktiskt dämpat sig, ytterst lite stammr han nu..

Lycka till :)

Du är bra människa ;)

Det gör jag med, men inte så att jag liksom upprepar en bokstav som många gör, utan jag har svårt att säga bokstaven A tex, är jag nerväs och ska säga ett namn tex som börjar på A är det skitjobbigt, det blir typ AAAAAAAAA istället som kanske många gör A-A-A-Aeller ett knappt halvt a, svårt att förklara, min röst mer försvinner ibland...

Min sambo har aldrig sagt nåt och vet inte ens om han märkt det, det är bara om jag måste prata inför en massa folk numer som det kommer, när jag var liten var det riktigt jobbigt.
Jag stammar nästan aldrig längre, det går i perioder fast nu sista åren knappt ens det, men som sagt, tänker jag på det i nervösa sammanhang med okända, fast numer om jag ska tala inför många..då kommer det som ett brev på posten!

Undrar varför det är så?? eller varför man stammar?

Jag har bara problem med att starta ett samtal ,med mitt namn tex och det har blivit nästan bara till dagis..annars flyter samtalet på bra... så länge dem inte säger typ va*? För då kan jag få brått o stamma. Jag är nog en traditioenll stammare som vill ha fram allt för fort.

Acceptera- hmm blir en match. Jag kan ärligt säga att jag kan tycka det e jobbigt att möta folks om stammar, o då e det klart att folk tycker de e jobbigt att möta mig med känns det som. men jag stammar inte så, hakar mig på varje ord o så , men bolstaven A har nog de flesta som stammar ont av.

Och bokstaven O har jag problem med.. Nja tror inte alla tänker så som du, blir irriterad när man möter någon som med stammar :) Känner jätte-många som stammar o min pappa stammada flera gånger på nästan alla ord, när jag var liten retade jag han, men sen lärde jag mig att det är inget han önskar - att stamma.

Hm, men prova säga bokstaven A lååångsamt...

Om jag tränar bokstaven A långsamt för mej själv så stammar jag nästan automatiskt, det går bara inte...ibland i samtal är det inga som helst problem men ibland är det det, konstigt!

det är fruktansvärt charmigt med stamning! har jag alltid tyckt..