Min kompis är transsexuell

har 2 kompisar som är det.
Den ena genomgår nu operation för att ta bort brösten och har tagit hormoner ett tag för en massa grejer. Rösten mm.
Den andra genomgår psykologisk utredning inför själva hormonbehandlingen och operation mm.

Synd att du känner att du måste vara anonym.

Anledningen till att jag är anonym är för att han inte har berättat det för några andra än mig och min pojkvän än! Jag vill inte exponera honom på något sätt eftersom han inte själv är redo helt enkelt :) Hoppas det är ok.

Hur har du som vän stöttat dina vänner genom den här perioden?

Jaha. Okej. Efter att ha varit medlem ett tag har man liksom vant sej vid att folk är anonyma antingen för att dom skäms eller för att dom ska kunna skriva vadsomhelst utan att ta något ansvar - för att kunna racka ner på andra helt enkelt.

Jag har stöttat båda mina vänner genom dethär.
Var ihop med den senare innan h*n beslöt att göra slag i saken och är nu på g med den andra.. tror jag.. Fårse hur det går, vi tyckert väldigt mycket om varandra.

Hursomhelst!

Det är bra att ni stöttar honom ^.^

Har själv en kompis som står i kö för att få hormoner. Han kom ut i höstas, är 35 år, varit sambo och har vårdnad och boende av sitt barn. Vad du kan göra är att finnas där. Din vän kommer berätta en hel del vad som händer, och hur saker sker. Stötta och var entusiastisk.

För min del är det svåra att en kille kommer ut som tjej. Han frågar om vaxning, smink, kläder osv. Jag har känt honom i tio år och har oerhört svårt att se honom som tjej, men jag stöttar ändå. Han är ju kille ju fortfarande för mig, och för sina föräldrar och syskon! Från det han kom ut, för 4-5 månader sedan, har han börjat gå i behå med inlägg, högklackade skor, tjejbyxor och tjejtoppar. Hans föräldrar är förtvivlade. Jag har bett honom att inte provocera dom genom att klä sig som transvestit, men han är orubblig. "De får acceptera mig". Men jag tycker nog man kan ta det lugnt och invänta hormonbehandling, och låta föräldrarna smälta detta. Sen hur han gör i slutändan.... ja, det kan bara framtiden utvisa.

När man kommer ut med sånt här får man ju ta lite hänsyn till omgivningen, speciellt om man hoppas få omgivningens förståelse och acceptans.

Det krävs hänsyn både från personen ifråga och den omgivning som stöttar. EN balansgång.

Jo precis. Nu har min på g vän opererat brösten - tagit bort.
Vi träffas inte så ofta, pga att jag har en bebis och h*n har skola och bor på andra sidan stan.

Jag är inte riktigt säker på att jag förstår vad hänsyn till omgivningen egentligen betyder gällande sånt här.  Ska en transsexuell låtsas vara något den inte känner sig som för att behaga sin omgivning i någon slags föreställning om att det inte kommer någon förändring?

När man har föräldrar som är 65+ och som trott något helt annat, så tycker jag att man kan ta hänsyn. Han berättade för föräldrarna i telefon. Pappa fick en chock. Från att ha varit en kill-kille kom han nästa gång med lång naglar, mascara, högklackat osv. Jag bad honom ta det litet lugnt. Han har gått i 35 år med killkläder, mått utåt sett bra och aldrig nånsin ens andats att han var något mer än en vanlig straight kille, som bott i hop i flera år med en tjej, som han skaffat barn med. Med hänsyn menar jag att man behöver inte ruuuusa fram. Föräldrarna går nu hos psykolog för att ta reda på vad detta med transsexualitet egentligen är, eftersom de inte förstår. De har bett honom följa med. Men han vägrar: "Det är ert problem". Varför är det bara omgivningen som skall stötta, vilket vi faktiskt gör. Varför kan inte han också stötta omgivningen. Ge och ta.

Okej, tack för svaren! Vad gäller hänsyn så tror jag snarare på att en förändring av människors åsikter är på sin plats. Att informera människor skapar mindre osäkerhet och även mer acceptans. Men tyvärr går ju inte alla att förändra. Han är särskilt orolig över att berätta för sin familj - de är minst sagt lite speciella. De klarar knappt av att han har flickvän (när han hade det) och ingenting han gör är bra nog. han går en väldigt svår utbildning, men de anser ändå att han borde göra bättre ifrån sig. I och med det så känns det ju ännu viktigare att som vän kunna stötta och finnas där!

Något som är viktigt här både i ditt och i trådstartarens fall, är att så snabbt som möjligt försöka vänja er med rätt könsepitet på era vänner. Det brukar inte alls falla i god jord att försöka hänga kvar vid det gamla när en transition är på gång eller överstånden.

De flesta bär sådant här inom sig i MÅNGA år, för att sedan, som omgivningen ser det, EXPLODERA in i sitt nya jag. Många transsexuella själva upplever däremot att hela processen tar alldeles för lång tid och vill "påbörja sina liv" så fort det någonsin går, efter ett helt liv av väntan. Det måste man som anhörig försöka finna förståelse för.

Jag har redan frågat om det, och han säger att han än så länge är ok med "han". Ett könsbyte är ganska långt bort än så länge och han ska nog först och främst prata med en terapeut eller likn. om sina känslor. Men i övrigt är jag helt med på det du skriver! Så självklart frågade jag :)