Desperat och ensam pappa

Hej!
Du har gjort en väldigt fin och nyanserad beskrivning av er situation, tycker jag. Den är bekymmersam. Om man räknar ihop sex år före er separation och sex år efter så blir det tolv år av problem och konflikter. Det är lång tid. Din idé med utomstående hjälp för att göra och följa upp överenskommelser är mycket bra men ditt ex vill inte. Jag får uppfattningen att du verkligen försöker samarbeta med henne eller ta hjälp utifrån. Frågan är hur länge du skall försöka. Din son säger att han vill vara hos dig hela tiden. Visserligen skall man alltid betrakta det barnet säger i sitt sammanhang för det kan stå för så mycket men jag tycker att du skall ta det på allvar. Den bästa lösningen kan vara att sonen bor stadigvarande hos dig och har umgänge med sin mamma. Om mamman går med på detta är det enkelt men om hon inte gör det så får du överväga att gå till domstol och begära vårdnaden eller boendet. Man kan ha gemensam vårdnad även om barnet bor stadigvarande hos en förälder. Detta förutsätter ett någorlunda bra samarbete. I annat fall finns det möjlighet att du får enskild vårdnad om sonen och då är det du som kan bestämma i viktiga frågor. Om du sätter i gång en rättslig process kan det ändå bli så att ni kan komma överens under tiden och att processen kan läggas ner. Dina tankar om din son är helt riktiga. Han märker av era konflikter och det är inte bra för honom. Det är inte bra om hans barndom präglas av konflikter mellan er föräldrar.
Hälsningar
Gerd

Oj!

Jag har aldrig egentligen vågat tänka tanken att utmana mamman om vårdnaden. Har jag ens i teorin chans att "vinna" och skulle inte det bråket drabba sonen väldigt mycket. Jag skräms av själva tanken på att han skulle få frågan vem han helst vill bo oss.

Fast jag vet att han skulle ha det bättre hos mig. Och att vårt samarbete skulle fungera bättre om jag hade mest "bestämmanderätt" vad gäller sonen. T o m mamman och sonens relation skulle bli bättre tror jag.

Mamman har två söner i ett tidigare äktenskap. De är nu 20 och 22 år.

Han är mitt första och enda barn.

Om jag gör ett utspel och understryker att jag vill att vi tar extern hjälp och att jag annars vill att han ska bo stadigvarande hos mig. Är det vad du rekommenderar?

Riskerar jag att själv "förlora" om jag skulle gå vidare till en process? Hur är jag säker på att det är det bästa för sonen?

Det här är mycket stora frågor för mig.

Bästa hälsningar

Hej!
Om du ger mig information om din sons boende, hur mycket han bor hos dig och hur mycket hos mamman och hur länge ni haft den lösningen så skall jag svara dig igen.
Gerd

Vi har haft en 50/50-lösning i stort sett sen vi separerade. Den har sett lite olika ut men nu byter vi på onsdagar och han bor alltså hos mig min vecka och sedan hos mamman.

Jag har köpt en bostadsrätt som ligger på gångavstånd både från sonens skola och till mamman. Där bor jag sedan snart 3 år tillbaka.

Varken jag eller mamman har någon ny relation. (Vad jag vet)

Allt fungerar egentligen bra och sonen är enligt uppgift från skolan ganska harmonisk.

Jag skulle inte nödvändigtvis vilja ha mer tid än 50% men jag skulle vilja ha en förändring på det sättet att jag skulle vilja att vi slapp bli osams så fort vi måste komma överens om något. Det kan t ex gälla en semester-resa som nån av oss gör, när vi måste ändra i schemat. Nåt större som vi behöver köpa eller nåt som gäller skolan, pengar eller hans fritidsaktiviteter.

Jag vet att det låter lite naivt men jag tycker att nästan hela "skulden" till att vi inte kan samarbeta ligger hos henne. Och det har jag tyckt hela tiden.

Och jag har ju en lösning. Jag vill att vi ska underkasta oss nån slags extern inblick i våra överenskommelser som jag har sagt. Om någon bara såg hur hon håller på så skulle hon kanske inte kunna göra det på samma sätt längre.

Jag är helt säker på att min son skulle tjäna på att jag i högre grad fick sista ordet när det gäller honom. Och då skulle jag se till att han fick träffa sin mamma lika mycket (om han vill) men hon skulle inte kunna tjafsa om precis allt. Det skulle jag säkra t ex genom regelbundna möten hos parterapeuter. Och det är inte terapi som behövs. Det är nog försent. Bara nån som bevittnar våra muntliga och skriftliga "avtal". Och sedan påpekar våra värsta överträdelser.

Jag tycker det är så synd att min son ska behöva se hur jag biter ihop käkarna i frustration så fort hans mamma kommer på tal. Så har han haft det sina första sex år och nu börjar han nog snart lägga märke till det på ett annat sätt.

Ursäkta om det blev långt igen

Bästa hälsningar
 

Hej igen!
Jag tycker att dina utgångspunkter är väldigt bra. Hälftenboende, bättre samarbete och någon extern person som kan hjälpa er med överenskommelser och följa upp dessa. De parterapeuter som du nämnde är ett bra förslag. Jag antar att ni har gemensam vårdnad vilket innebär att ni samma juridiska rättigheter och skyldigheter gentemot barnet. Vid gemensam vårdnad, vilket är huvudregel och hälftenboende är egentligen förutsättningen att man har ett bra samarbete men var gränsen går är svårt att säga. Du beskriver ganska svåra konflikter mellan er och svårigheter att samarbeta vilket er son också märker. Det första man skall göra i ditt fall är att söka hjälp genom parterapi som du föreslagit. Målet med det är att få ett bättre samarbete och göra bra överenskommelser som är bra för barnet. Det är svårt att förstå varför hon inte skulle ställa upp på det. Om hon motsätter sig sådana samtal kan det bli till nackdel för henne eftersom man som vårdnadshavare skall anstränga sig att minimera konflikter och öka samarbetet. Försök få till stånd ett samtal med henne utan att er son är närvarande där du försöker motivera henne för sådana samtal. Det handlar ju om er sons bästa. Om hon absolut inte vill det så får du överväga nästa steg. Det kan vara att låta det vara som det är eller att gå vidare till domstol för att begära att din son skall bo mer hos dig. Ni kan behålla den gemensamma vårdnaden ändå. Det finns alltid en risk med juridiska processer att man förlorar. Omöjligt att säga på förhand hur rätten resonerar, det kan faktiskt variera. Det låter bra att din son fungerar bra och är harmonisk i skolan. Det kan tala för att ni behåller nuvarande lösning. Rätten kan remittera er till samarbetssamtal eller begära en utredning om din sons bästa hos familjerätten. Man brukar aldrig fråga barn var de vill bo eftersom man inte vill utsätta dem för en sådan press utan man träffar barnet tillsammans med respektive förälder och sedan inhämtar man utlåtande från skolan och andra neutrala personer.
Förhoppningsvis kan mitt resonemang hjälpa dig lite på vägen. Det är alltid svårt att säga hur någon annan skall göra.
Hälsningar
Gerd