Är det någon där ute som känner att dom har svårt att hitta tillbaka till sina känslor? Jag älskar min sambo, han är min bästa vän.. men känslorna vill inte infinna sig igen, det går bara inte, finns ingenting. Jag vill inte pussas, kramas, kela, höra snälla ord.. ingenting, nada! Hjälp! 
Så himla ledsen är jag.. de var ju inte så här det skulle vara? Vad gör man?
Ja, måste nog säga att jag känner igen mig....till viss del i allafall.
Jag vill, men orkar inte ha närhet. Hoppas så att det snart ger med sig. Jag tror det mycket har att göra med att vi fått två barn väldigt tätt och det har varit väldigt intensivt tre sista åren.
Vi har pratat om det och försöker jobba på det tillsammans. Om ett par veckor är vi barnlediga hela helgen. På fredagen ska vi iväg på varsitt håll, men på lördagen är det våran dag, kväll och natt 
Vi ska gå på bio och sen ut och äta och dricka lite vin, bara prata och umgås.
Jag tror det är A och O att man pratar, ger varandra tid osv. Tid både på egen hand och tillsammans.
hej du jag har varit i exaaaaaakt samma sitvation ville inget ting jag äklades av han men det var bara så när jag vart gravid hormonerna du vet=(( men i typ 8-9 mån så började jag älska han igen å kunde kyssas å allt sånt å det har hänt 2 ggr det är as jobbigt jag vet men det är hormonerna=( det kommer nog lösasej för dej när bebisen är född vilken vecka är du i?
ja alltså bebisen har ju redan kommit.. han är 3månader snart.. men det här började under graviditeten, trodde det skulle släppa men det blir bara värre..
oj inte alls bra jue ta å ring en sån dära familje psykolog elelr nåt det kanske hjälper
Det är inte ovanligt att man känner så här. Ta det lugnt och stressa inte fram nånting.
Jag vet inte ens om jag älskar honom.. jag hoppas kärleken börjar blomma igen för så här kan jag inte leva.. jag ger det ett år.. max
En kompis till mig tipsade oss om ett litet häfte som hon fick av sin BM som heter "Håll kärleken levande" En enkel broshyr som man läser tillsammans med sin partner och som man sen pratar om. Vi tyckte att den lät jätteintressant och ska försöka få tag på den.
Lycka till!
gillis
det kanske låter konstigt, men jag orkar inte ens kämpa för oss nu. finner ingen inspiration när jag inte känner någon slags kärlek alls. jag tror att det måste infinna sig först, iaf lite, så att man orkar börja kämpa.
men jag ska lägga det på minnet, tack
inga fler som känner igen sig? är jag så ensam om det här alltså?
Nej, du är inte ensam. Det kunde varit jag själv som skrivit det du skrivit. Vår bebis är 6 månader nu och jag känner precis som du och har gjort ända sedan vår lilla älskling föddes. Jag tycker också det är jättejobbigt och påfrestande, och inte nog med att jag känner så, vi bråkar jämt nu också. Han vill ju så gärna pussas och kramas och ha sex och sånt och han blir ledsen och besviken och fattar inte varför jag inte vill. Så jag vet PRECIS hur du känner det....
Här är en till som känner som dig TS! Vi har varit ett par i 10 år nu, barnet är snart 11 månader. Jag måste säga att jag trodde att vårt förhållande skulle klara mer än såhär, att det var starkare, men tydligen inte...
Säger ofta till mig själv att, nu ***** är det dags att skärpa sig, gå med på att ha lite sex osv, annars kommer du snart att bli ensamstående mamma... Och det som skulle vara det värsta med det är att jag bara skulle få ha mitt barn varannan vecka!
Vill dessutom inte att vårt barn ska se oss föräldrar "tjafsa" i tid i otid, h*n är så glad när vi är glada, om vi tjafsar med varandra blir han lite tystare, efter en stund blir han lite smågnällig...
Hoppas det blir bättre med tiden för oss TS o alla andra med samma problem, eller du kanske inte är helt främmade för tanken att bli ensamstående?
Varma kramar, nu ska jag krypa ner i sängen med min underbara... Bebis 
Min dotter är 6 år nu, men jag känner verkligen igen det ni beskriver om hur det är som spädbarnsförälder. Som mamma blir man helt fokuserad på bebisen, och det är precis så som naturen har gjort det, så att vi tar hand om våra barn ordentligt. Jag och min man hade varit ihop i 7,5 år när vi fick barn och tyckte att vi kände varandra ganska bra, men förhållandet svajade ändå till rejält under barnets första levnadsår. Rent statistiskt är det många som skiljer sig under barnets första levnadsår, det berättade de på barnavårdscentralen, så om man orkar kan det vara bra att "hålla ut" under åtminstone ett år för att se vad som händer. I förhållanden kommer väl alltid toppar och dalar, nu har vi varit tillsammans i snart 14 år (otroligt vad tiden går...) och som det känns nu är jag oerhört glad att vi kämpat oss igenom de stormiga perioderna.