Jag och min man har gjort många provrörsförsök, men tyvärr endast fått 2st missfall. Vi gick föräldrautbildningen inför adoption i höstas. Nu kommer vi troligtvis att påbörja hemutredning. Men tanken slår mig ändå att vi kanske skulle lyckas om vi gör fler provrörsförsök. Jag velar fram och tillbaka.
När bestämde ni er för att satsa på adoption fullt ut?
Jag tyckte att det kändes väldigt tydligt när det var dags att lägga behandlingarna bakom sig och istället satsa fullt ut på adoption. Det är bara ni som kan känna vad som är rätt att göra för er.
Vi försökte hemma i drygt ett år, gjorde en utredning och fick diagnosen "oförklarligt barnlösa". Vi ville inte förlora tid och kraft på behandlingar, så vi satsade direkt på adoption.
Har ni ställt er i kö hos någon adoptionsorganisation? Hoppas det, för det är minst tre års kö till de flesta länder, innan man ens får skicka iväg sin ansökan, och allt tyder på att dessa kötider ökar. Ni har alltså gott om tid att känna efter om adoption är rätt för er.
Mitt råd är alltså att snarast betala in sökandeavgiften till åtminstone en adoptionsorganisation. Ni förbinder er inte till något. Det enda det koster er är några tusenlappar per år. Under tiden gör ni ev. fler IVF om det känns rätt för er, och avvaktar med att kontakta socialförvaltningen tills det känns rätt för er. Ni kommer att märka när den tiden är inne.
Lycka till!
Vi bestämde oss efter ett provörsförsök som ledde till missfall. Jag ville inte utsätta min kropp för det igen. Vi tänkte att det finns så många barn som behöver föräldrar, varför ska vi gå igenom en så jobbig procedur för att sätta ett till till världen? Vårt barn väntade redan på oss kände vi!
När vi gått föräldrautbildningen, där ungeför vände det för oss och vi kände oss färdiga med ivf-köret. Det var faktiskt en befrielse...
vi bestämde oss efter våra 3 landstings ivf, men jag hade bestämt mig ett tag innan, det tog lite längre tid för maken att komma på att det var adoption som var våran väg till barn.
När man väl vet att det är den vägen man vill gå, då känner man det.
Vi gjorde aldrig det uttalade valet... Vi kom fram till att det var barn vi ville ha, och valde det då snabbaste och säkraste sättet för att komma dit. Det var adoption. Jag tänker att det inte behöver vara så komplicerat. Alla barn är lika mycket värda, oavsett om de kommer via magen eller man får åka flygplan till dem. Det andra är bara omständigheter man behöver ta sig igenom för att få dem i famnen.
Vi körde lite parallellt ett tag. Dvs vi gick föräldrautbildningen och drog igång hemutredning samtidigt som vi gjorde vårt sista IVF. Vi var helt öppna med detta inför vår socialsekreterare och det var inga problem tyckte hon. Känslomässigt stod vi nog mittemellan. Vi hade då 1 landstingsIVF kvar som vi inte utnyttjade eftersom vi hade lite tidsbrist. Åldersmässigt var vi ute i senaste laget och vi visste inte om vi skulle få medgivande. Det var dock inga problem eftersom bara min man var för gammal, men det visste vi ju inte då.
Vår stora tjej kom till på tredje IVF försöket. Då var det inga långa köer för att adoptera så "taktiken" spelade mindre roll men visst var vi redan då inne på att adoptera. När vi kom hem med henne från BB minns jag hur min man sa " nu adopterar vi nästa för bättre än så här kan det inte bli". Sedan gjorde vi x antal IVF innan vi adopterade lillasyster. Mentalt var vi nog helt inställda på att adoptera men IVF försöken rullade på. Egentligen helt i onödan och delvis pga att en IVF läkare på Huddinge sa att man nog inte kunde adoptera när man har ett bio-barn :-0. Jag hade nog varit glad om någon hade satt ned foten och sett oss i ögonen och sagt till SLUTA med alla hormoner och istället gå 150% på adoption. Jag tyckte dock att jag mentalt klarade att köra ivf och påbörja adoptionsprocessen parallellt. Det var som Ethi skriver ett BARN till vi ville ha. Men kroppsligt är det ju en katastrof att gå i hormondimmor under flera år. Kan tänka mig att det är stor skillnad eftersom vi körde parallellt för andra barnet vilket överhuvudtaget är mindre existensiellt laddat. Jag vet att många hemutredare slår tvärstopp om man fortfarande kör IVF samtidigt som hemutredningen. Man får nog vara beredd på att visa och förklara hur man tänker.
Vi bestämde oss för adoption när det kändes som att det tog lång tid den vanliga vägen och vi fick veta att vi förmodligen skulle behöva göra IVF. Har alltid haft adoptionstankarna i bakhuvudet och vi valde den vägen direkt istf för att göra IVF eller fortsätta försöka lite till. Har aldrig ångrat det och är nu föräldrar till världens goding genom adoption. Det viktiga var liksom att bli förälder, inte på vilket sätt vi skulle bli det.