• Pompom76

    Lämnad pappa vid graviditet

    Hej jag sitter i en rävsax.

    Jag och min sambo har separerat och hon är gravid i 3 månaden. Vi har bråkat väldigt ofta och haft stora problem med att kunna lyssna på varandra.
    Så nu blev det så att vi gick skillda vägar. Jag tycker det känns fördjävligt att vi inte kan bo ihop och skapa en framtid tillsammans. Egentligen så vet jag inte om hon någonsin har älskat mig, men det värsta just nu är att vi inte kan prata, så fort jag hör av mig eller något så får jag bara i ansiktet att jag är en stor psykotisk idiot som ska dra åt... ja ni förstår.
    Jag har förstått att jag ska lämna henne ifred.

    Det svåraste är att hon inte vill parata utan bara är arg. Att vi inte kommer leva tillsammans det får jag lära mig att leva med, men det är ju ett barn på väg.

    min vision var att ha ett stabilt förhållande och en stark familj. nu är jag singel och bra nog ledsen över hur det kan bli så här. egentligen finns inga råd. jag har försökt med familjerådgivning, familjerätten en fika och prat. men inget vill hon göra. Jag har tid hos en terapeut och jag pratar väldigt med mina vänner och de stöttar mig.


    Vad ska jag ta mig till. jag vill ju veta en massa saker och sen vill jag att hon ska ha det bra. och det enda jag kan göra är att backa.


     


     

  • Svar på tråden Lämnad pappa vid graviditet
  • nik70
    Pompom76 skrev 2010-02-16 09:15:28 följande:
    Hej jag sitter i en rävsax. Jag och min sambo har separerat och hon är gravid i 3 månaden. Vi har bråkat väldigt ofta och haft stora problem med att kunna lyssna på varandra. Så nu blev det så att vi gick skillda vägar. Jag tycker det känns fördjävligt att vi inte kan bo ihop och skapa en framtid tillsammans. Egentligen så vet jag inte om hon någonsin har älskat mig, men det värsta just nu är att vi inte kan prata, så fort jag hör av mig eller något så får jag bara i ansiktet att jag är en stor psykotisk idiot som ska dra åt... ja ni förstår. Jag har förstått att jag ska lämna henne ifred. Det svåraste är att hon inte vill parata utan bara är arg. Att vi inte kommer leva tillsammans det får jag lära mig att leva med, men det är ju ett barn på väg. min vision var att ha ett stabilt förhållande och en stark familj. nu är jag singel och bra nog ledsen över hur det kan bli så här. egentligen finns inga råd. jag har försökt med familjerådgivning, familjerätten en fika och prat. men inget vill hon göra. Jag har tid hos en terapeut och jag pratar väldigt med mina vänner och de stöttar mig. Vad ska jag ta mig till. jag vill ju veta en massa saker och sen vill jag att hon ska ha det bra. och det enda jag kan göra är att backa.    
    Jag är i samma situation så jag förstår dig mycket väl. Det är bara att backa tillbaka, och hoppas på att hon så småningom vill börja prata. Det kan vara hormoner som gör att hon agerar som hon gör och då finns det en möjlighet att det ordnar sig till det bättre. Försök att visa att du bryr dig, utan att ge henne dåligt samvete. Kanske hon då i alla fall låter dig få veta det du vill veta.
  • fraz

    Ja håller med, bara att backa... om hon vill prata så kommer hon.
    Hur vill du göra med barnet?

  • Pompom76
    fraz skrev 2010-02-18 17:34:31 följande:
    Ja håller med, bara att backa... om hon vill prata så kommer hon.Hur vill du göra med barnet?
    Jag vill bara att barnet ska få det bästa. Och öfr att få till det så kanske man skulle prata.
  • Pjadie

    Jag vart dumpad 3 veckor efter förlossning. Fattade först ingenting och vart svårt deprimerad över situationen. Jag hade precis som du laddat upp för familjeliv och ta mitt ansvar som blivande pappa allt vad de nu innebar. Men jag fick lixom inga vettiga svar på varför och vad det berodde på...vi hade väl inte direkt bråkat tyckte jag. Men jag insåg efteråt att vi hade tigit ihjäl problemen istället. Hon ville inte ha kontakt med mig och jag kände mig hjälplös i min situation.
    Men jag backade och tiden gick, helt plötsligt började hon söka kontakt och vi kunde börja prata om saker och ting...de var nog viktigt att det fick gå en tid och vara på hennes villkor i den frågan. Hon var redo att prata och då gick saker att lösa. Idag har vi en väldigt bra relation runt vår son. Han är idag 5 år och vi delar på vårdnaden om honom och allt känns trots allt harmoniskt och bra. Vi kom överens om att vår son var det viktigate och hans bild av oss som föräldrar inte får färgas av våra personliga åsikter om varandra. Bitterhet är inget bra att spinna på. Vilket kan vara lätt hänt då man är besviken.
    Är hon dessutom i 3:e månaden av graviditeten så får man ju precis som nån nämner här, räkna med att det är hormoner som virvlar och far i kroppen på henne. Det är egentligen ingen ursäkt...men kan vara en förklaring.
    Så försök ge det lite tid så kommer det säkert att komma en lösning.
    Men jag vet...det är inte lätt. Stå på dig! 

  • PappaNilsson
    Pompom76 skrev 2010-02-16 09:15:28 följande:
    Hej jag sitter i en rävsax.Jag och min sambo har separerat och hon är gravid i 3 månaden. Vi har bråkat väldigt ofta och haft stora problem med att kunna lyssna på varandra.Så nu blev det så att vi gick skillda vägar. Jag tycker det känns fördjävligt att vi inte kan bo ihop och skapa en framtid tillsammans. Egentligen så vet jag inte om hon någonsin har älskat mig, men det värsta just nu är att vi inte kan prata, så fort jag hör av mig eller något så får jag bara i ansiktet att jag är en stor psykotisk idiot som ska dra åt... ja ni förstår.Jag har förstått att jag ska lämna henne ifred. Det svåraste är att hon inte vill parata utan bara är arg. Att vi inte kommer leva tillsammans det får jag lära mig att leva med, men det är ju ett barn på väg. min vision var att ha ett stabilt förhållande och en stark familj. nu är jag singel och bra nog ledsen över hur det kan bli så här. egentligen finns inga råd. jag har försökt med familjerådgivning, familjerätten en fika och prat. men inget vill hon göra. Jag har tid hos en terapeut och jag pratar väldigt med mina vänner och de stöttar mig. Vad ska jag ta mig till. jag vill ju veta en massa saker och sen vill jag att hon ska ha det bra. och det enda jag kan göra är att backa.    
    Hejsan! Jag sitter i exakt samma situation! Inne på v15 nu och jag har blivit utkastad ur vårat boende! Jag vill inget mer än att få det att funka, men jag ger snart upp allting! Jag hade precis som dig en vision om familjeliv! Men som det känns nu är den enda kontakten jag kommer ha med den familjen är om jag kommer glömma sätta in underhållspengarna i tid! Vet inte vart jag ska vända mig för att få prata av mig.. Jag vet inte vad jag skulle säga om jag hade någon att prata med... Jag bryts långsamt ner.. Och ju mer deppig jag blir desto mer förstör jag våra chanser att vi ska kunna bygga upp det igen säger hon! Vad som än händer vänds till mitt fel... Önskar bara att jag kunde vara starkare.. men mitt liv kommer bli en kaos när min vision om att bygga upp en familj och framtid går bitar redan innan barnet kommit till världen! Jag har inga tips till dig... Backa undan säger hon till mig... Men det är inte det lättaste att göra när man ska leva i ovisshet och samtidigt lite ilska.. Man känner sig nästan lurad! Känns som om hon tänker "Nu har jag fått mitt barn.. nu behöver jag inte dig nå mer"....
  • Adoniram

    En gravid kvinna tänker inte klart. Hormoner, förvirring, allt det där.

    Det bästa är att hålla låg profil och vara där när hon söker kontakt.

Svar på tråden Lämnad pappa vid graviditet