Någon som adopterar/adopterat syskon?

Vi har just fått vårt medgivande som gäller för ett barn eller ett syskonpar. Det var vår utredare som föreslog att vi skulle få syskonmedgivande. Vad jag har förstått så är det välidgt olika hur man gör i kommunerna, vissa kommuner vill inte alls ge syskonmedgivande och andra gör det. För att få ett syskonmedgivande krävs det att ni som par har stor barnerfarenhet och kunskap om barn, och gärna arbetar/arbetat med barn. Lycka till!

Hej! Berättar gärna om våra erfarenheter efter att ha adopterat ett tvillingpar på drygt tre år. Jag inboxar dig senare idag.

Vi har två tjejersom vifick för 4 år sedan, då 2 och 6 år gamla.

Vad som krväs för att få medgivade? Att utredarn bedömer att man ha kapacitet att ta emot två barn där minst ett är lite äldre. Kunskaper och erfarenheter av barn hjälper nog till.

Att adoptera två barn var för oss fantastiskt och skitjobbigt

Som jag ser det måste man

-vara beredd på att vara föräldrarledig båda en tid (vi var hemma 6 månader på 2x100% och 2 månader 100%+50%)
-acceptera att man inte kan ge båda barnen 100% samtidigt
-vara förberedd på att ev få jobba med att komma in i deras lilla "familj" och att lasta av det äldre syskonets föräldrarroll

Tror ni att ni klarar det så

-får ni två barn på en gång, och behöver inte gå igenom adoptionsprocessen igen, om ni inte vill ha tre barn förstås
-har barn som delar födelseland, ursprung och historia
-barnen har en biologisk släkting vilket har visats vara viktigt under adoptivbarns uppväxt
-har barnen stor trygghet i varandra i början

Så här fyra år senare så skiljer vår familj sig inte mycket från andra a-familjer. Den stora skillnaden är kanske att de har gemensamma bio-föräldrar om vi och de kan prata om. Och att de vet att de var tillsammans genom tiden i bio-familjen och på barnhemmet, de var inte ensamma, vilket de också ofta återkommer till

Lycka till med beslutet och utredningen

Tack juno!
Intr att höra era versioner!
Var det något speciellt som man tittade efter i utredningen när man ansökte om syskon par? Tänker om det är nått specifikt som er utredare sa, känns som vi vill få reda på lite fakta så man inte går i tron på att ansöka om syskon medans det är kört. Hur såg er utredare på ekonómin tex?

Hej! Vi har en biologisk dotter på 2,5 år, och jag har hela tiden tänkt att vi ska adoptera ett syskon - vi kan inte få fler biobarn. Men jag tycker att det är svårt, tänker på om min dotter blir lidande av jobbig anknytning med ett adopterat syskon osv.

Ni som har ett äldre biologiskt barn och ett yngre adopterat, hur var det för et under första aknytningstiden?

Vore guld värt att få höra.

Oj såg att jag publicerat mitt inlägg i fel tråd. Sorry!

Juno, hur menar du att ett syskonpar ställer större krav på kommunen och att det är därför en del är mer återhållssamma med medgivande?

Eftersom jag inte kommer att kunna få medgivande en gång till pga ålder så skulle man gärna vilja ta ett syskonpar. Jag tänkte mig som någon skrev att de ju har en trygghet i varandra, men enligt våra utredare så är det inte ens säkert att de har varit på samma barnhem och kanske inte alls känner varandra och då kan det ju snarare ge en osäkerhet att behöva dela oss föräldrar.

Någon som har erfarenhet av att knyta an till ett lite äldre barn?

JAg mnar att familjen kan behöva stöd från familjeenheten (stödsamtal osv) och att barnen ofta är lite äldre och då kan behöva mer stöd i skolan pga av språkbyte och annat.

Vi har också medgivande för två barn och väntar nu på att få klartecken för att gå vidare med ett visst syskonpar. Vår utredare hade inte särskilda frågor eller invändningar angående vår önskan om att få syskonmedgivande, vi jobbar inte med barn, har inga speciella erfarenheter och inte så god ekonomi då en av oss studerar. Vi är också i den ålder att vi med stor sannorlikhet ej skulle hinna adoptiera två gången och vill verkligen ge våra barn syskon, så ve ser det som en enorm förmån att få möjögheten att få ta emot två barn samtidigt. Jag tror att det kommer att vara mycket jobb och säkert inte alls så enkelt, men tror och hoppas att vi har de resurser som krävs för att klara av detta.

Tack för att du delar med dig av era erfarenheter, Juno.
Det skulle vara intressant att få hör mer om hur er första tid varit med era tvillingar, Helle.

Hejhej, ja jag berättar gärna! De första månaderna med våra tvillingar (som var knappt 3,5 år när de kom hem i juli 2009) var ganska kaotisk. Att få två barn samtidigt har för oss varit en fantastisk förmån och vi ser att de har stor trygghet i varandra, men det har också varit väldigt jobbigt, särskilt det första halvåret.

Att helt plötsligt från att ha varit barnlös bli föräldrar till två stycken 3,5-åringar med mycket egen vilja, hetsigt temperament, massor av myror i benen och som dessutom till en början inte pratar svenska visade sig vara tuffare än vad jag hade föreställt mig, även om jag tyckte att vi var väl förberedda. De första månaderna var det ett äventyr att bara ta sig till affären med barnen, de höll på att riva hela stället varje gång vi skulle köpa mjölk. Så tid och tålamod har varit ledord i vår familj.

Relationen mellan barnen är väldigt stark och påtaglig. De har sina givna roller och det är tydligt att det har varit så länge. Barnens personlighet förändras väldigt mycket när vi då och då separerar dem för att de ska få lite egen tid med den ena av oss så det är jätteviktigt för oss föräldrar att vara närvarande och att ha mycket tid åt var och en av dem. I början pratade de slovakiska med varandra men sedan några månader är det bara svenska som gäller även dem emellan, fast vår son tar gärna en beskyddande roll över sin syster även om de är lika gamla, men han har haft det lättare med språket och för ofta hennes talan trots att hon inte ens öppnat munnen.

Från början hade vi tänkt vara hemma båda två de första 6 månaderna, men när ett halvår hade gått kände vi att det inte räckte så det kommer att bli 10 månader gemensam föräldraledighet innan jag nu snart ska börja jobba igen (70%) och maken får fortsätta att vara hemma ytterligare ett halvår. Vi har behövt mycket hjälp och stöttning av våra närmaste när det varit som jobbigast, och särskilt när det har varit många vakna nätter. Avlastning har varit jätteviktigt och i vissa perioder helt nödvändigt för oss, men inte i form av barnpassning utan mer som marktjänst - städning när det sett ut som värst här hemma, påfyllning av färdiga middagar i frysen, gräsklippning, storhandling ibland osv. För att inte känna stressen över att behöva klara av det också utan kunna koncentrera oss så mycket som möjligt på den nya situationen och på barnens behov.

Den mest intensiva perioden är över och nu känns det som att vi har kommit in i en ny fas. Barnen verkar mycket mer harmoniska och verkar ha funnit sina nya roller. Vi har alla fyra behövt mycket tid för att känna att "vi är en familj" och vi har fått skynda långsamt vad gäller sociala kontakter och ibland backa flera steg. Anknytningen har funkat bra ändå, men vi har en del att jobba på fortfarande.

Det som vi haft mest problem med är utan tvekan dålig nattsömn. Både vi föräldrar och barnen har påverkats otroligt mycket av detta. De första två månaderna sov de jättebra båda två men sedan har vi haft ett drygt halvår med fruktansvärda nätter. Särskilt vår dotter har vägrat att sova utan skulle till varje pris klä på sig, duscha och äta frukost oavsett om klockan var ett på natten eller fem på morgonen. Vaknade hon så var det i stort sett kört, då kunde/ville hon inte sova mer. Nu har det vänt igen sedan någon vecka och nu sover de båda bra för det mesta, så nu känner man sig verkligen som en mycket bättre förälder om dagarna jämfört med tidigare.

Trots att det ibland har varit väldigt jobbigt så är vi jätteglada att vi valde och fick möjligheten att adoptera ett syskonpar. Våra barn har alltid varit tillsammans sedan de föddes, de har alltid haft och har fortfarande en stor trygghet i varandra och de tycker mycket om varandra. Att se dem tillsammans och veta att de faktiskt delar på samma historia och ursprung känns fantastiskt.

@Helle: vilket fantastiskt fint, ärligt och kärleksfullt inlägg! Vi ska inte adoptera syskon men blev verkligen berörd av era fina (och utmanande) erfarenheter.

Vad kul att du tyckte det, Linnis. Jag var lite rädd för att bara ha skildrat det jobbiga men självklart finns det också många positiva sidor med att få två barn på en gång.

Tack Helle för att du delat med dig så fint av era erfarenheter! Vi skall förhoppnigsvis hämta ett syskonpar 3 och 5 år, så det känns jättevärdefullt att få höra hur det har fungerat i andra familjer med syskonadoptioner. Jag förstår att det både är en fantastisk och jobbig upplevelse samtidigt. Vi skulle troligen inte ha kunnat adoptera två gånger pga ålder och ser syskonadoption som en fantastisk möjlighet att få två barn och att låta våra framtida barn få växa upp med syskon i familjen!

Det låter så klokt och bra att ni har varit hemma med barnen båda två under en lång period, det kan jag också se som en fördel med att adoptera syskon, just att båda föräldrarna kan vara hemma parallellt under en längre period. Vi har inte bestämt hur vi gör ännu, vi skall nog vara hemma tillsammans åtmistone några månader och sedan får vi se hur barnen anpassar sig och vilka behov de har att vara hemma och knyta an respektive vara tillsammans med andra barn tex på förskola eller i andra sammanhang.

Klokt också att nu har tagit mycket hjälp med praktiska saker så att ni har kunnat ägna er energi åt familjen. Det tipset skall jag ta till mig och försöka komma ihåg när livet blir kaotiskt - vilket jag utgår från att det kommer att bli!

Hur har barnen reagerat när ni har skiljt dem åt för att de skall få egen tid med var och en av er? Har de varit oroliga när de varit från varandra eller ni upplevt att det har varit positivt för dem att få vara "ensamma" barn ett tag?

Har ni några tips på hur man kan avlasta det mer "ansvarstagande" syskonet?

Jag förstår att ni har haft svårt att få barnen att sova på nätterna. Sover de i eget rum eller tillsammans med er? När det gäller mindre ensamkommande adoptivbarn kan jag tänka mig att det blir naturligt att samsova, men jag vet inte hur man skall tänka kring ett lite äldre syskonpar? Vill en femåring verkligen sova hela nätterna tillsammans med oss? Går det att dela på dem nattetid om det ena barnet vill sova med oss och det andra inte vill det? Vi tänker att de får varsin egen säng men delar rum initialt, med var de sedan sover är upp till dem. Vi har inte riktigt plats att sova fyra i vårt sovrum, men man kan kanske ha en extra vuxensäng i ett annat rum och turas om att sova med barnen om de själva vill sova med oss.

Tack igen för att du delar med dig!

Vad spännande, Majsalotta! Har ni fått en förfrågan om ett särskilt syskonpar?

Kan tänka mig att det är stor skillnad att få två barn i två olika åldrar jämfört med att få tvillingar som i vårt fall, även om det givetvis säkert varierar mycket också beroende på barnens personligheter och bagage.

I början, både när vi befann oss i landet i ca 1 månad och när vi kommit hem, ville våra barn inte skiljas åt. De hade sovit i samma säng innan vi fick dem och de var vana att göra precis allt tillsammans. Bara om en av dem skulle gå på toa och den andra skulle stanna utanför så blev de väldigt oroliga och när de återförenades efter bara någon minut blev det stort kram- och pusskalas. Därför väntade vi tills vi kände att de litade på oss och knutit an så pass mycket till oss föräldrar att de inte var lika beroende av att hela tiden kunna se och röra vid varandra innan vi försiktigt började dela på dem lite.

Detta gjorde vi för att de skulle få lite egen tid med en förälder i taget, dels för anknytningen och dels för utvecklingen. När de var tillsammans var det så svårt att få kontakt med vår dotter, som egentligen har en väldigt stark personlighet och som älskar att stå i centrum. Vad vi än sa eller frågade eller gjorde så var det alltid vår son som svarade och som berättade vad han tyckte att vår dotter skulle göra eller svara. Dessutom låg de på väldigt olika nivåer vad gäller språk, motorik och annat men inte alls så att sonen alltid var den som var bäst i allt. Sonen var snabb med språket, lära sig räkna och förstå andra logiska sammanhang. Vår dotter däremot var otroligt duktig på allt praktiskt, som att klä på sig, knäppa knappar, till och med knyta skorna själv men även lägga pussel, klippa med sax osv. Det gjorde att det var svårt att träna på olika saker om de var tillsammans för den som var sämst på just den saken blev märkbart tillbakadragen och ville inte ens försöka. Kan man sitta med bara den ena av dem och träna på det som just den behöver så går det mycket lättare och blir ingen konkurrens och barnet tycker det är mycket roligare.

Men vi var försiktiga med att inte göra dem oroliga när vi började separare dem då och då, utan tog det hela tiden i små små steg. Ibland frågade de efter den andra men när vi förklarade att han eller hon var med mamma eller pappa så var det OK. Nu har de inga problem med att vara en längre stund ifrån varandra, snarare så verkar det som att de värdesätter just de här egna stunderna med en av oss föräldrar när de får rå om oss helt på egen hand. Och vi har inte längre några problem med att få kontakt med vår dotter eller ta del av hennes egna åsikter och tankar.

Det vi har jobbat på med vår son, som ju har tagit på sig ansvaret över sin syster - även om de är lika gamla och även om hon egentligen har ganska mycket skinn på näsan själv - har väl varit just det här att i sakta takt förklara att hans syster själv kan säga vad hon vill göra/äta/vad hon tänker osv men också genom att då och då se till att han inte får möjlighet att ta den rollen genom att just skilja på dem. Sitter jag exempelvis och läser en bok för honom och min man läser en annan bok för vår dotter i ett annat rum kan helt enkelt inte vår son svara i sin systers ställe när man ställer frågor om bilderna, vilket han alltid annars vill göra och vår dotter går då snabbt tillbaka i sin undandragande roll - så länge det inte gäller något praktiskt. Han vill också gärna säga åt sin syster när hon gör något hon inte får göra men det har vi från första stund hindrat honom från att göra (i alla fall sedan vi kom på en lämplig nivå med språket så att vi kunde förstå varandra).

Allt detta har gjort att vi helt enkelt har varit tvungna att vara hemma länge båda två, det hade inte funkat annars. Kan vara bra att ha det i tankarna innan barnen kommer hem, för vi tyckte själva att 6 månader hemma båda två borde räcka men som sagt var så gjorde det inte det i vårt fall.

Barnen sover tillsammans i gemensamt sovrum. Deras sängar står i vinkel så att huvudändarna står intill varandra och de kan se och ta på varandra även när de ligger ner. De sover nu i var sin säng men kryper gärna ner till varandra i sömnen fortfarande, även om det inte längre sker lika ofta som i början. Vi har försökt att låta dem sova i vår säng, men vårt problem är att de inte vill sova på nätterna. Inte att de är oroliga eller ledsna eller känner sig ensamma. Så de vill helt enkelt inte ligga i sängen, oavsett det är vår eller deras egna. De hoppar och slår kullerbyttor och skriker och tänder lampor och är lika pigga som om det vore mitt på dagen, så alla fyra (fem inklusive hunden) brukar bli klarvakna efter två sekunder.

Vaknar de på natten så är det nästan alltid kört, det går liksom inte att få dem att varva ner utan de vill upp och det tar oftast 3-4 timmar innan sömntåget kommer på nytt. De vill ta på sig kläder och gå ut fast det är kolsvart ute. I förrgår gick vår dotter ner i köket och började bre mackor klockan halvtre på morgonen. Så har det varit även när de har sovit med oss från det att de går och lägger sig, de vaknar och är pigga.

Vi har ett litet sovrum så det funkar inte att få in några fler sängar än vår dubbelsäng där, inte ens en madrass men däremot har det funkat rätt bra när vi har legat på en madrass på golvet i deras rum nedanför sängarna. Inte för att de inte vaknat då, för det gör de i alla fall, men då hinner man oftast fånga upp dem när de är på väg ut ur sängarna och väcker i alla fall inte varandra. Nu har vi sedan en vecka tillbaka flyttat tillbaka till vårt sovrum efter 5 månader på madrassen och förutom i förrgår natt har det funkat hyfsat nu.

Ojoj, ser att detta blev jättelångt! Det var inte meningen men det finns ju så mycket att berätta! Inboxa mig gärna om det är något annat du/ni undrar över.

Glad påsk på er alla!

Hej alla!
Jättespännande att läsa om era erfarenheter med syskonpar! Vi planerar också att adoptera syskonpar, och det är ju absolut en hel del man bör förbereda sig på i god tid, och vara medveten om.
Det jag är mest fundersam över är språket- hur lyckas ni kommunicera med barnen innan de börjar lära sig lite svenska? Några tips?