Träffade en man som visade sig vara mitt livs kärlek...har valt bort honom nu...

Är i en liknande sits, inte gift, men sambo med en väldigt snäll, kul och trevlig kille. Har varit sambo i tio år, men har inte varit kär i honom på många år. Fick en son -05 och ett år senare träffar jag kärleken, men jag vill inte välja bort familjelivet för min son och min sambos skull, sambon är jätte kär i mig. Han vet att mina känslor för honom inte är de samma som hans känslor för mig, och jag har även lämnat honom men han vill leva sitt liv med mig och jag går med på det för hans och min sons skull...

Min kärlek har jag haft kontakt med, ej legat med, men nog kysst ngn gång. Han är så underbar och jag är galet förälskad och han har sagt att han väntar på mig tills jag lämnar min sambo, för han är säker på att jag gör det förr eller senare. Kärleken har ingen flickvän och inga barn. Nu är jag gravid igen och min son skall få ett syskon. Kärleken blev mycket ledsen och sårad när jag berättade att så var fallet och vi har inte hörts av sedan dess :(

Jag lever mitt liv för min sambos skull. Min sambo är också medveten om kärleken och vill absolut inte att jag lämnar honom för den andre killen. Jag tycker min sambo sårar sig själv och jag sårar honom naturligtvis genom att stanna. Fegt, mycket. Men hur fasen, varför varför skall inte jag få vara med den jag mest av allt vill? Jo, för att jag vägrar vara utan sonen halva hans uppväxt! Jag vill vara med honom all tid jag kan, inte missa en minut, jag älskar att vara hans mamma och han har verkligen en underbar pappa. Och han har rätt till oss båda så mycket han behöver

Är lite i samma sits.... har varit otrogen mot min man med en kollega. Jag är kär i kollegan men tror inte på en framtid för oss och tror inte att han är ngn att lita på heller. Men kan inte rå för mina känslor. Älskar min man men är inte attraherad av honom på det sättet och har nog inte varit på ett tag. Men orkar inte ge upp hela familjelivet heller..... Livet känns inte bra men hur sjutton ska man veta att man väljer rätt ??

Har efter 20år och 3 barn skilt mig för ett år sedan, det fanns ingen kärlek, inget kvar men fint utåt...mkt svårt att komma fram till beslutet backade flera gånger, försökte lura mig själv, intala mig att allt skulle bli bra....blev så deppig till slut att jag nästan inte vill leva längre pga att jag inte orkade skilja mig.

Gick till en samtalsterapeut och mötte mina fasor i vitögat, grät mycket....Efter ngr månader var mina rädslor borta och jag kunde bestämma över situationen och orkade ta mig ut...
Är SÅ lycklig och glad i dag, all negativ energi har försvunnit. Härligt att dejta ha häligt sex. Har en lite lös relation med en underbar man, vi får se hur det blir, har blivit så uppvaktad och det känns underbart.
Med facit i hand skulle jag gått MYCKET tidigare men vågade/orkade inte mycket pga barnen. Funkar bra med barnen, de har en lycklig mamma nu och pappa mår ochså bra!! Kan nu njuta lite av egentiden utan barnen, träffar mer väninnor än tidigare, har mer ledig tid. Har UNDERBART sex men min nya man,,,,livet leker!!!

Jag känner mig inte ett dugg avundsjuk på alla er som håller ihop av andra skäl än kärlek, ni kastar bort era liv tycker jag...
Kramar till er som tvivlar, det är inte så farligt att gå,,,så många nya dörrar öppnas!!!

Jag var i samma sits....men lämnade ett kärlekslöst förhållande efter 11 år och 4 barn.
Och idag bor jag ihop med min stora kärlek och är sååååå lycklig!!!

Du kommer ångra dig......

Brukar vara bäst i längden att vara ärlig mot sig själv.

Barn med olyckliga föräldrar får sällan en lycklig barndom.

Separerade efter 2 barn och en relation som inte innehöll kärlek.
Hade ingen annan vid sidan om, utan det var för MIN skull, och i förlängningen barnens skull.
Barnen bor hos oss lika mycket. Det blir bökigare logistik med jobb/dagis/sl´kolhämtningar, men det är värt att hitta riktiga kärleken senare.
Lätt värt det dessutom.
Nu ser mina barn både mig och mitt ex med ny partner. En partner som berör föräldern, som kysser föräldern och visar kärlek.
Det hände inte förut.
Barnen ser vad en riktig vuxen relation är.
En relation av kärlek, inte lättaste vägen och föräldrar som aldrig kramas eller pussas.

Följ hjärtat.
Gör dina val i livet för DIN skull, inte ev make/maka eller sambos skull.

Ingen kan i längden må bra av att "tvinga" ha ett förhållande med någon bara för att....

Hur kan ni offra er egen personliga lycka för att upprätthålla något som ni ändå inte står för?

Problemet är att det inte finns något facit, något som är rätt för alla. Det är också mycket svårare att värdera sitt förhållande när man valt (ja, valt) att bli huvudlöst förälskad i någon annan. Att bli förälskad är nämligen oändligt mycket lättare än att hålla en långvarig relation vid liv.

Det är alltid bra att avsluta en relation ordentligt innan man går in i nästa. Helt krasst, det handlar inte bara om moral. Det är inte kul (minst sagt) att bryta upp med allt vad det innebär av smärta, för att två år senare ångra sig bittert och längta tillbaka. Till någon som inte vill ha en längre utan har gått vidare.

Att fatta så dumma beslut är mycket lättare gjort när man har en annan förälskelse som förblindar. Varje förhållande förtjänar att värderas för sig självt, då är chansen störst till en "lycklig" skilsmässa. Så som jfsebastian beskriver.

Problemet är väl att alla relationer blir "grå vardag" till slut och frågan är vad man ska göra när det även blir det i nästa förhållande med "den stora kärleken" ?
Klart att man ska bryta upp från ett förhållande om man på något sätt blir kränkt men annars är det inte " bara att gå" anser jag..
Man måste ju i alla fall försöka att få det bra igen , småbarnåren är j*vligt tuffa men jag tycker att man ska försöka gå i familjeterapi innan man kastar sig in i ett nytt förhållande med " den stora kärleken"...

Jag tror inte att de som träffat den "stora kärleken" bara har kastat sig in i den och lämnat allt de har på direkten, det är förmodligen oftare så att man under en lång period, kanske t om flera år har gått och burit på tanken att det bästa egentligen vore att separera för man inte känner sig helt lycklig och sen när man träffar den stora kärleken blir det droppen som får bägaren att rinna över. 

Det intressanta är att många här på FL förordar att man genast ska göra slut på det existerande förhållandet om man blir kär i någon annan för att inte riskera att vara otrogen.... 

Hu vad det är svårt...

Har valt bort flera som så här i efterhand hade varit bättre än min nuvarande, både ekonomiskt, sexuellt och socialt. Men med tiden mognar man och förhoppningsvis gör man inte lika fel nästa gång man måste välja.

Tycker detta är så sjukt svårt. Jag vet inte riktigt hur det känns att älska någon, vet inte om jag älskar min man, hur känns det? Jag har ju skitit fullständigt i honom sen jag träffade den andra, hans tårar och vädjan rörde mig knappt när jag åkte i väg till den andra gång på gång... Kan väl delvis bero på att jag tar medicin som gör att man blir lite avtrubbad...

Nu är läget så här att vi inte ska ses iaf, han har ett fullbokat år och jag vill vara hemma med de små ett tag till, så får vi se vad som händer. Han tror dock att vi så småningom ska vara tillsammans (min kärlek alltså) och att vi gör detta för att det är bäst för mig och barnen just nu. Jag är så förvirrad, har träffat honom några gånger sen vi sa att vi skulle pausa men nu är det alltså definitivt, tills jag kan ge honom hela mig....

Jag och maken har ingen kärlekslös relation, vi bryr oss ju om varandra, han älskar mig väldigt mycket, vi har alltid kramats och pussats, inte passionerat men ändå...

FAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAN vad livet är svårt!!!

Kan man inte bestämma sig för att bli bara liiiite kär i en annan människa?? För han är verkligen ett kap på många sätt...