Jag har haft samma problem med dottern, nu är det dock bättre. När hon gick i förskoleklass och under 1:an så var hon som besatt och ville bara leka med en flicka. Tjejerna hade känt varandra sedan förskolan och min dotter ville helst leka varje dag med den här tjejen och allra helst helt själv med henne utan andra kompisar som störde. Min dotter ringde och fick nej ofta, ibland ja men ofta nej. Till sist pratade jag med min dotter om att hon skulle försöka låta kompisen få vara ifred lite ibland också. Jag förklarade det som så att kompisen tyckte jättemycket om min dotter och ville gärna leka med henne ibland, men inte bara med henne utan med andra kompisar också. Jag sade ibland till min dotter att hon inte fick ringa till flickan om de redan lekt i 1-2 dagar i rad och uppmanade min dotter att ringa till någon annan.
Spontant blev det också så en dag att tjejerna och jag pratade om hela situationen och flickan sade då att det var precis så att hon ville leka med min dotter men inte bara med henne och hon tycket att det blev jobbigt när min dotter blev lite för på och tjatig. Med tiden så har min dotter släppt flickan mer och mer, men de är fortfarande goda vänner. Så här i efterhand så tror jag faktiskt att den här flickan stod för mycket trygghet för min dotter när de började skolan. Hon behövde bara lite tid att släppa taget lite om vännen. Men hon blev ledsen över situationen ibland, kände sig lite utanför och svartsjuk på de som lekte med flickan. Jag sa bara till dottern att det var ok att känna så och att jag förstod känslan, men att hon också behövde leka med andra mer. Den andra flickan betedde sig aldrig taskigt mot min dotter, frös ut henne eller liknande,hon sa helt enkelt bara nej till att leka. Ursäkta det långa inlägget, hoppas att du får någon glädje av svaret. Måste dock säga att det ibland gjorde ont i mamma hjärtat.