Nu tror jag juristen får reda ut begreppen lite. "God tro" brukar man tala om i privaträttsliga sammanhangen. Gör man ett köp som rättsligt anses vara ett köp i god tro (ett s.k. godtrosförvärv på "juridiska") får man privaträttsligt behålla varan man köpt, även om någon annan skulle kunna bevisa att denne är den verklige ägaren till varan. Förutsättningen för att man skall kunna anses ha gjort ett köp i god tro är att man inte borde ha misstänkt att säljaren av varan inte hade rätt att sälja varan. Här måste man göra en bedömning av hur omständigheterna såg ut vid köpet (t.ex. pris för varan, platsen den köptes etc.), vad det var för typ av vara och liknande. Sedan ett antal år tillbaka är dock lagen ändrad så att man aldrig, oavsett om man rent faktiskt var i god tro eller inte, kan göra köp i god tro av varor som stulits eller rånats. Dessa har alltså en rättmätig ägare rätt att få tillbaka, helt utan att behöva ersätta den som slutligen köpt varan. En annan fråga är den om brottet häleri. Det är alltså en straffrättslig, och inte privaträttslig, fråga. För att man skall anses ha gjort sig skyldig till brottet häleri krävs s.k. uppsåt, d.v.s. i praktiken att man har insett att varan på ett brottsligt sätt har tagits från den rättmätige ägaren. Det finns alltså en stor gråzon mellan vad som är ond tro (till skillnad från god tro) och vad som är brottsligt häleri. Till skillnad från vad någon skrev ovan kan visst en köpare av stöldgods anses ha gjort sig skyldig till häleri. Om man inte insåg, men haft anledning att anta, att varan på ett brottsligt sätt har tagits från den rättmätige ägaren kan man dömas för ett brott som kallas häleriförseelse. Här ligger vi alltså närmare frågan om ond tro.