Barnlängtan
Jag försöker förklara lite vår bakgrund så att själva problematiken kan förstås lite bättre.
När vi blev tillsammans för några år sedan (5+) bodde vi i olika städer och hade våra liv på så sett, olika plan. Vi jobbade båda två, men jag bestämde efter ett tag att återgå till skolbänken.
Genom jobbet fick han ett erbjudande att åka utomlands och vara konsult i tre månader. Självklart stod jag bakom honom till 100% och kände att det här var hans chans, vilket också bidrog till att han nappade på erbjudandet. Han åkte, jobbade, kom hem, allt bra. Detta hände för över ett år sedan. Någon månad efter det bestämde vi oss för att flytta ihop, jag hoppade av utbildningen jag gick för att fortsätta med det på orten där han bodde och fick lämna allt jag hade bakom mig för att satsa på relationen (jag var den som fick flytta då han hade fast jobb och jag var mer "flexibel" på det sättet i och med att jag kunde fortsätta läsa på hans ort).
Jag kan också berätta att jag själv har hunnit med att både jobba, bo utomlands och lära mig 3 olika språk (förutom engelskan) mer eller mindre flytande, resa till de flesta ställen jag vill till och sett nästan allt jag själv vill se. Att studera nu är mer ett sätt att kunna öppna nya vägar och nya möjligheter.
Ända sen starten berättade jag för honom hur mycket jag längtade efter att ha barn, att det känns viktigt för mig att få barn tidigt, samt förklarade för honom varför det känns så för mig. Till en början sa han att han inte var redo för barn, men efter några år började han, på egen initiativ, att prata om barn, fantisera om hur det skulle se ut med tillökning i familjen, tänka in situationer där barn var inblandade, osv. Allt sådant berättade han till mig utan att jag själv gick in på ämnet, det var han som började prata och ibland blev jag tyst och bara lyssnade på hur han drömde sig bort i tankarna. Hans ögon glänste varje gång han pratade om det.
Nu till problemet: För någon månad sen blev jag gravid. Jag trodde inte att jag var gravid då jag fortfarande använder p-piller och chansen till att det ska vara något är mer eller mindre minimal, men när jag började må illa och hade alla de där typiska symptomen gjorde jag ett test som visade svagt positivt. Några dagar senare fick jag enorma smärtor i buken och började blöda, så jag åkte akut till sjukhuset, där de konstaterade att jag hade fått MF. Jag blev helt förstörd, för det hände just när jag själv hade börjat inse att det verkligen höll på att hända.
Jag hade inte hunnit berätta något för honom än, men när jag blev så ledsen så märkte han så klart att något inte stämde, så jag berättade allt för honom: visade testet som jag hade gjort (som fortfarande visade svagt positivt), berättade hur jag hade tänkt att kläcka nyheterna för honom (tanken var att jag skulle vänta några dagar för att nästa test skulle få visa ett starkare resultat) och vad som hände där emellan. Då suckade han djupt och sa att "det var inte säkert att det ens var något." Då berättade jag om besöket på sjukhuset och att ett missfall hade visst ägt rum, men han vägrade att lyssna och sa att jag inte skulle hänga mig över så obetydliga saker.
Dagen därpå satt vi och pratade om det som hade hänt, jag ville veta vad han egentligen tänkte och kände. Då sa han helt plötsligt att han, om han fick bestämma, skulle vänta med barn då han ville hinna med att resa till alla de ställen han vill till, han vill ha ett nytt, givande jobb, han vill köpa den där dyra bilen han "alltid velat ha", han vill hinna (jag citerar hans ord) "leva livet innan allt tar slut."
Då blev jag arg. För det första så tar inte livet slut för att man skaffar barn. Visst, det är en enorm omställning, men det tar inte slut där, det är snarare en ny start. För det andra så blev jag otroligt ledsen över hans ord, för under flera år hade han gått och pratat om hur fint det skulle bli med barn och allt, fixat till hemmet och skaffat sig en större bil (ja, en familjebil), fått mig att verkligen tro att han äntligen kände sig redo för det.
Han kläckte ur sig att han "inte förstod varför det här var så viktigt för mig, att det måste ske just NU.", trots att jag gång på gång redan från starten förklarat för honom hur det låg till, hur jag såg MIN framtid. Han gjorde ett aktivt val i att vilja vara en del av den när han hela tiden visste vad det var som gällde.
Numera blir han arg och snäser åt mig när jag försöker att ens prata om ämnet barn, så jag låter bli.
Jag är så otroligt ledsen över det här att jag inte vet vad jag ska göra. Jag älskar honom, jag har till och med offrat allt jag hade för att få vara med honom, men så svarar han mig på det sättet. Jag vet inte om jag vågar ge honom mer av min tid, för snart går alla mina planer åt skogen då åren sakta men säkert passerar. Samtidigt så känner jag att det är HAN som jag vill bilda familj med, det är HAN jag vill ha som far åt mina barn, det är HAN som gång på gång får mig att bli som nykär. Han känns så rätt på alla plan...! Förutom just det här då.
Sen är jag rädd att lämna honom och inte hitta någon annan "lämplig person" att bilda familj med. Har genom åren redan snubblat över många svin som på olika sätt sårat mig, både fysiskt och psykiskt. Jag vill helst inte vara där igen.
Snälla, hur gör jag för att få honom att förstå?
