Stödfamilj/kontaktfamilj - vad krävs för att få det?

Jag tror ni tar en stor risk om ni ansöker om kontaktfamilj pga din  mans diagnos. Tänk er för!
Behöver ni avlastning så vänd er hellre till vänner eller släktingar!

Vi har haft kontakt med soc (till och från..) i över 4 år, de har hela tiden vetat om min mans diagnos och svårigheter.

Avlastnign från familj funkar inte. Hans förälder (som vi träffar) har samma diagnos och det gör att min man inte orkar träffa den förälder så ofta + har hemmaboende barn.

Mina föräldrar har också hemaboende barn. Den ena bor dessutom i annan stad och den andra vill inte riktigt veta hur vi har det eller hur man ska säga. Jag har försökt få denna (som bor i vår stad) att föstår att jag behöver mer alvasltning men det går inte fram. Mer kan jag inte göra där, tro mig, jag har försök i över 2 år....

Sen är soc här istan väldigt bra att ha och göra med. Vi har alltid fått ett superbra bemötande där.

Okej.... men ansök om kontaktfamilj då, men barnet måste vara över 3 år innan man kan få det beviljat öht.

Kom ihåg att jag varnade er dock

Du målar fan på väggen. Möten med människor är känsloladdat men nu är det så att ts behöver extra hjälp i vardagen för att få den att fungera. På samma sätt som du verkar ha dåliga erfarenheter så kan ts få bara bra.

Självklart kan hon det. Men många som tror att de ska få hjälp av soc får istället sin familj splittrad. Man ska VETA att det alltid innebär en stor risk att kontakta soc anser jag. Är man beredd att ta risken så fine......

Vill bara säga att jag håller med. Hör annars till dem som haft stort förtroende för att samhället tar hand om oss om det händer tråkigheter. Hamnade sedan själv helt oväntat i det läget och socialtjänsten har inte hjälpt, utan bara stjälpt, tyvärr. Skulle vara mycket skeptisk till att söka hjälp där igen.

Hej!

Vi är kontaktfamilj åt ett barn vars föräldrars problematik påminner om er. Det har gjort stor skillnad för hela familjen (både deras och vår)

Jag tycker inte att du ska vara rädd för soc - förslaget kom ju från dem som jag uppfattar det. Soc gör märkliga bedömningar ibland, men de familjehemsplacerar inte på grund av att en förälder har en diagnos.

Alla insatser ska sker uifrån barnets behov - och ska också bygga på att barnet behöver något och/eller att du/ni behöver avlastning. Ert behov ska inte gå före barnets.

Du frågar om ni kan få kontaktfamilj pga. diagnos m.m. jag skulle säga att det är på grund av det ni skulle kunna beviljas kontaktfamilj.

Av de kontaktfamiljer jag känner (ett 20-tal) beror de flesta placeringar på motsvarande probelmatik.

för LVU (som jag tror ovanstånde skribenter hotar med) krävs att barnet befinner sig i omedelbar fara för liv och utveckling.

Ibland är det bästa man kan göra att be om hjälp.

Lycka till och gå på din magkänsla. Om det inte fungerar har man rätt att avbryta insatsen - den är frivillig.

Det är för övrigt inte sant att barnet måste vara över tre år för att beviljas kontaktfamilj!

Man gör en bedömning i det enskilda fallet.

Lejonmamma tack för svaret! (trodde inte heller på 3-årsregeln, den jag vet har haft sitt barn hos stödfamilj hade ett yngre barn än så). Mm, vi har tänkt på det innan (eller mest jag) men nu var det vår nya handläggare som tog upp det och det kändes skönt fast ändå jobbigt att på något sett "erkänna" att man inte riktigt klarar av att vara förälder fullt ut.

Som det är nu skulle vi båda säga att dottern skulle få mycket gladare föräldrar om vi fick lite paus, skulle räcka med en/två kvällar i månaden som det är nu. Det är väldigt svårt (pga min mans diagons) att göra saker bara han och jag och samtidigt försöka ha med dottern. Tex äta ute som inte är något problem för mig och en kompis att göra med dottern är nästan omöjligt med min man samtidigt, iaf idagsläget. Vi äter på MAX ibland om vi gör "utflykter" men då äter aldrig han utan bara jag och dottern, samma sak gäller hemma oftast också.

Skönt att det låter positivt iaf. Jag vet nån (via fl) som har kontaktfamilj men h*n är ensamförälder med diagnos (barnet har ej diagnos) så var inte säker på hur det funkar när ena föräldern är "frisk". För dottern del så är det inga problem, hon är nästan översocial och tjatar konstant om att  träffa både den ena och den andra fasten hon knapt vet vem människorna är förutom till namnet

Du antar att vi som är negativa till soc syftar på felaktiga LVU-tillämpningar. Varför gissar du på just det?

Det du beskriver är sanningen på de flesta (alla?) socialkontor. Men ts vill inte veta hur det går till, så hon får väl skapa sin egen uppfattning och göra sina egna misstag. Snart nog kommer hon bli varse detta.

Nej, jag skulle aldrig någonsin råda någon att söka hjälp på soc...... möjligen ekonomisk hjälp om det krisar kanske, men aldrig när det gäller det käraste man har - sina barn.

Jag blev erbjuden kontaktfamilj till min dotter när hon var 20 månader eftersom jag just lämnat min dåvarande sambo efter att ha blivit misshandlad nästan dagligen sen flickan var 8 månader.

Fick hjälp av soc att få en lägenhet, de hjälpte mig med att få de nödvändigaste möblerna och även en tv.

Jag valde att klara mig utan kontaktfamilj eftersom min mamma ställde upp för mig/oss hela tiden, men hade jag kännt att jag behövt så hade jag inte tvekat en sekund på att ta hjälpen.

Min handläggare var en ängel under den tiden jag hade henne. Hon hjälpte mig med att hitta en utbildning mm. Fick ett bidrag av kommunen för att gå utbildningen som jag fick stoppa i egen ficka medan soc betalade min hyra och el. Hade ca 7500:-/månad att leva på + att vi fick klädbidrag på ca 3000:-/år.  Min handläggare köpte en skål och en akvariefisk till min tjej när hon fyllde 2 år.

Jag litar fullt ut på soc men det beror säkert på vem man träffar där.

Det är precis detta jag menar - att en myndighet ska vara så sladdrigt uppbyggt att det ska bero på om man träffar en empatisk människa eller inte! det gör ju det hela mycket mycket godtyckligt. 

Tack för att du hjälpte mig "out of the box"!

Jag har inget bra svar på varför jag automatiskt tänkte LVU *skäms*

MEN din upplevelse av soc. är din och den har du rätt till, däremot tycker jag att det är orättvist att dra alla över en kam. Det är inte riktigt sant att socialsekreterare är lågutbildade. I de flesta kommuner krävs att man är socionom (universitetsexamen) för att jobba som socialsekreterare. Inte ens jag som jurist anses kvalificera (!).

Att man träffar på människor som inte bemöter en som man förväntat sig eller ger en det man förväntar sig träffar man på överallt, men även om jag inte fick det jag förväntade mig från till exempel försäkringskassan kan jag inte säga att alla försäkringskassehandläggare är oempatiska puckon.
 
Om du inte var nöjd med det beslut du fick angående din ansökan borde du kunna överklaga det - eller har jag missat nåt?

Min upplevelse är att soc. ibland eller ganska ofta skjuter brevid målet, men i de kontaktfamilsfall jag känner till har de biståndsberättigade familjerna fått omfattande insatser från socialtjänsten.

mitt ex har kontakt familj till våra två tvillingdöttrar han fick det efter en svår depp period.Dom är hos sin stödfamilj 2 helger i månaden.Tror verkligen ni kommer bli beviljade och det är ju bättre att ta emot den hjälpa man kan få är man öppen mot soc brukar det ju lösa sig önskar dej lycka till!

Tack för svar. Jag tror vi pratar förbi varandra. "Lågutbildade" behöver tillägget "på området" enligt min mening. En myndighetsperson som har till uppgift att möta människor i hjälpbehövande situation behöver färdigheter en socionom inte får i sin utbildning. En psykolog skulle passat bättre, vågar jag påstå. En empatisk sådan. Eller en socionom med tilläggsutbildning och stor personlig lämplighet.

Hej igen!

Jag håller med dig! Fast jag tror att det soc. verkligen skulle behöva är att vara flera olika proffesioner i gruppen. Bland annat en psykolog och en jurist. Jag tror att det, kombinerat med bra handledning för personalen, som skulle bygga en bra socialtjänst. Vad tror du?

Det gör ont i hjärtat när jag hör hur ni blev bemötta - det är inte OK! Socialtjänsten missar i bland att de är myndighetsutövning de håller på med och därför är det så farligt när det blir godtyckliga beslut.

Ha det så gott och jag hoppa verkligen det rätar ut sig för er!