Ni som har gnälliga barn...

Jag tror det handlar en hel del om personlighet. Jag har två pojkar. Den ena har alltid varit rätt krävande, vägrade vagn från dag ett, har alltid varit enormt bestämd och viljestark etc. etc. Den andra är liksom mest glad hela tiden för minsta lilla....bara någon visar att man vet att han finns till så skiner han som en sol. Vi har behandlat båda lika så vitt vi vet. Samsovit (gör det fortfarande med båda), burit dem båda....och ja, mött dem med samma värdegrund så att säga. De är jätteolika på väldigt många sätt ändå. Olika individer helt enkelt.

Jag tror inte det beror på ngt du gjort. Min dotter har oxå alltid velat vara väldigt nära o fått det. Hon gnäller dock mindre än de flesta barn i hennes ålder som jag känner. Så att hon får mkt närhet o att jag är lyhörd, precis som du, har inte påverkat hur mkt elr lite gnällig hon är tror jag.
Jag tror att det kommer gå över. Fortsätt vara lyhörd o ge närhet, det kan inte vara negativt att få närhet o att mamma lyssnar på en. Hur gammalt är ditt barn?

Jag tror definitivt det handlar om personlighet. Har en dotter som precis som din son har varit gnällig sedan dag 1. Frågade en barnpsykolog och hennes svar var kort och gott att barn har olika personligheter precis som vuxna. Dottern är nu 2,5 och jag tycker det har blivit lite bättre sedan hon börjat prata mer och lyckas göra sig förstådd oftare.

Hej, har också en son som alltid varit "krävande" allt det klassiska som; ingen vagn, gnäll i bil, inte klä på sig, inte babysitter, inte filt på golvet, inte babygym...haft ett riktigt sjå med den ungen:) Har också fått många olika teorier, alltifrån att jag daltar till att jag skulle må dåligt och överföra det på sonen..men jag har kommit fram till att det är sån han är bara, fast visst finns oroliga tankar, tänk om jag på nått sätt skapat hans missnöje.. Ibland frågar jag honom hur livet kan vara så fruktansvärt...han är bara 14 månader så han förstår ju inte det, hihi..Jag har också fått tillgodose hans behov av närhet och umgänge, vi sover tillsammans för det är smidigast tycker jag. Alla sa att när de börjar krypa så går det där över, men nu springer han och är likadan fortfarande, så det är nog bara att inse att han är ett barn med mycket vilja som ställer stora krav på livet.

Min son är 20 månader. Det har blivit lite annorlunda sen han började snacka, jag märker att han har det extra jobbigt precis innan orden bara forsar fram, så jag tror att det händer mycket i huvudet på honom och det visar sig i hans temperament. Inte så annorlunda från hur vi fungerar med andra ord.

Ska jag säga vad jag tycker så tror jag inte heller att jag/vi har gjort något "fel". Min son har varit väldigt närhetskrävande, han har inte velat vara hos andra och jag har inte tvingat honom till det. Har världens snällaste svärmor, men jag anar att hon tycker att jag har hållit honom ifrån henne, för det var först efter 1-årsåldern som han själv började visa intresse för att vara med henne och andra. Helt normalt i mina ögon - men inte så roligt för andra. Hur som helst....

Jag tvivlar ändå ibland på det jag gör som mamma, som alla andra säkert också gör. Undrar varför det bara gnälls och gnälls när jag känner att jag gör mitt bästa, det kan vara riktigt frustrerande ibland. Har börjat tänka på det här mycket nu när vi planerar syskon, tänker på om jag skulle göra något annorlunda med nästa barn. Tror inte det, för vad skulle det kunna vara i så fall? Inte ta upp barnet när det gråter? Tvinga barnet att vara hos andra trots tydliga protester? Tvinga barnet att ligga ensamt när det så tydligt visar att det vill ligga nära? Köra den där hemska 5-minutersmetoden? Nej, den typen av närhet och kärlek kan nog inte resultera i något dåligt, utan bara visa att jag finns här...

Så upplyftande att läsa om andras erfarenheter, för som jag sa så tvivlar jag på mig själv ibland. Då är det så skönt att få lite bekräftelse från andra som känner igen sig, blir stärkt av det!

Har en lugn och en missnöjd Eller ja, missnöjd, min yngsta har alltid varit extremt krävande. Nu är hon nyss fyllda 2 år och jag vet inte om jag har vant mig men jag tycker det är bättre nu. Hon har fortfarande rejäla utbrott och måste ha massor med närhet när hon ska sova t.ex, för hon vill inte ha nåt alls på dagarna.
De är som de är bara

Det där har ju väldigt mycket med ålder att göra, och sen beror det ju helt på vad man menar med missnöjd.. går han alltid runt och är konstant missnöjd skulle jag ju fundera över om något var fel, alltså på allvar. Sover han tillräckligt? Äter han tillräckligt? Är han känslig för blodsockerfall? Kanske behöver tätare mellanmål? Osv.

Jag tror inte att krävande, kinkigt temperament fortsätter särskilt högt upp i åldrarna, och ju äldre barnen blir desto större kommer ditt beteende och din inverkan ha på barnets beteende. Ett spädbarn är en sak, men en 2-åring har med största sannolikhet påverkats väldigt mycket av föräldrarnas beteende. Det är åtminstone vad jag tänker.

Tycker ju inte heller det låter särskilt roligt för pojken själv att ständigt gå runt och vara missnöjd, då är det ju något som inte stämmer...

Vi har själv haft en oerhört krävande tjej (och är det fortfarande på många sätt, framförallt med sömnen) men ju äldre hon har blivit desto mer go och glad har hon blivit (hon är 2 år och 4 mån nu). Nu är hon väldigt trygg, har börjat på dagis (korta tider) och trivs jättebra där, leker gärna själv, är väldigt busig och aktiv (så länge hon får äta och sova ordentligt) och på allmänt bra humör största delen av tiden. Visst får hon utbrott ibland om hon inte får som hon vill, och visst är hon tröttkinkig ibland, men då beror det ju just på att hon är trött (eller ibland hungrig) och inget annat. Sedan hon var runt 1 år har vi märkt markant förändring i hennes nöjdhet med tillvaron, men vid 18 mån hade hon en svacka (vilket är en vanligtvis väldigt märkbar fas) för att sedan bli som vanligt igen efter några veckor.

Barn ska vara glada, inte ständigt griniga!

Ska tilläggas att vår tjej fullkomligt hatade att åka bil och skrek bara hela tiden så fort vi åkte nånstans, men det vände också successivt efter ca 1 års ålder. Samma med vagn också, vilket hon började kunna åka mer och mer efter att hon blev runt 8 mån.

Vittra, du utgår väldigt mycket från din egen erfarenhet = ditt barn. Har du följt någon av trådarna för high-"needisar" eller bärfisar. Jag skulle säga ni haft en rätt lätt "krävis" om vagn börjat fungera redan vid 8 månader exempelvis .

Barn är olika

Syth:

Såg att din grabb var 20 månader. Vi hade absolut värsta perioden mellan 20-23 månader. Det var verkligen inte roligt. Det fanns verkligen inget som var bra. Var vi inne, ville han ut - men ville inte ta på kläder. Var vi ute så gnällde han och ville gå in och hem - men ville inte ta av kläder. Gick vi, klängde han och ville upp i vagnen, lyfte vi upp honom i vagnen så gnällde han och ville ner. Det gällde det mesta. Fick utbrott så fort vi tolkade fel....han såg en fiskmås och jag sa fågel = skrik/gråt/kasta sig på marken.....tills jag sa rätt. Nu har han varit sen med talet och det lossnade just vid 23 månader, så jag trodde att det huvudsakligen handlade om det.....men sedan har jag både här på forumet och IRL träffat andra föräldrar med samma erfarenheter i just den åldern. Fick dock en enormt solig och glad kille vid 23-24 månader

Nej, jag utgår ifrån mitt barn (och andras) och den kunskap jag har om vad vetenskapen säger om temperament. High need babies som är det pga temperament brukar förändra sitt beteende med åren, även om de alltid fortsätter att ha samma temperament i grunden brukar de inte kräva konstant närhet när de tex är 2 år. Då är det andra egenskaper som man kan se istället. Det finns ju tom att läsa om på nätet om man googlar high need, och du kan tom göra tester där man först kryssar i beteende hos spädisar men sen ser beteendemönstret annorlunda ut för äldre barn. Något mysterium är det inte.

Förövrigt är det fortfarande mycket märkligt med ett så gammalt barn som gnäller konstant hela dagarna, varför inte fundera över vad som är fel istället för att försöka rättfärdiga beteendet? Jag har aldrig någonsin sett ett barn som inte är ett kolikbarn som aldrig är nöjd.

Däremot funderingen, hur definieras gnäll och kink?

Kan det bero på förälderns bemötande? Eller finns det andra bakomliggande orsaker?

Något vet jag i alla fall, och det är att temperament inte är lika genomtydligt vid tex 20 mån som vid 2 mån!

Däremot är det som sagt en utvecklingsfas kring 1½ år, som vanligtvis ter sig ännu jobbigare hos krävande barn än andra, men då är det en fas och inte ett genomgående beteende hela livet.

Självklart ska barn inte vara gnälliga dygnet runt hela tiden , och självklart förändras beteendet med åldern....men du ger en rätt snäv bild och det håller jag absolut fast vid...och jag har också läst på . Och jag ser inte var TS skriver att hennes barn behöver konstant närhet hela tiden, eller att beteendet inte förändrats. Tycker du tolkar in en massa som inte framkommit...men det är jag .

Oj, jag får nog bringa lite klarhet i det jag menare med "ständigt gnällig". Klart han inte gnäller dygnet runt, emellanåt är han glad, pratig, busar, hoppar runt och pratar och pratar och pratar. Men, det där gnällandet, det är ändå något som också har hört till hans personlighet sen han lärde sig göra ljud. Och jag vet att barn gnäller, men han gnäller vääääldigt mycket. Och vi har så klart alltid hittat en anledning till det - han håller på att få tänder, han är understimulerad, han är överstimulerad, han behöver komma ut mer, det är en utvecklingsfas osv osv... Så vi försöker inte bortförklara hans beteende utan försöker verkligen hitta lösningar på det så att han ska bli mer nöjd med livet - så att vi får se den där glada sidan av honom lite oftare.

Jag har tänkt mycket på det här sedan jag skrev inlägget, för läget här hemma börjar bli svårt. Möjligt att han är ett så kallat "high needs" barn, även om jag inte gillar att sätta etiketter... Får nog läsa lite mer om det, tack för den informationen Vittra! Det jag har kommit fram till är att det nog inte är något fel (äter bra, sover bra, verkar må fysiskt bra), utan vi måste ändra på lite här hemma.

Jag har sedan jag blev gravid vetat om att jag vill vara hemma länge med mitt barn, har inte velat att han ska gå långa dagar på dagis utan har tyckt och trott att han mår bäst med sina föräldrar. Jag har faktiskt varit lite emot dagis, inte förstått varför fler inte är hemma länge med barnen osv. Men nu tvivlar jag lite. För jag tror att vi har hamnat i en ond spiral och jag känner att jag har testat det mesta för att komma ur den. Nu har han börjat på dagis (korta dagar, 4 dagar/vecka)och av vad jag kan se mår han jätte bra av det, så jag funderar på om han inte ska gå lite längre än vad han redan gör. En hård smäll för mig som hade gladeligen varit hemma med honom längre, men det känns verkligen inte som att jag räcker till för honom oavsett vad alla säger om hur barn i den här åldern ska interagera med andra. Jag har verkligen haft den åsikten att jag inte vill att han tillbringar mer tid med en fröken än han gör med mig, men jag börjar inse att det kanske är lite egoistiskt? Visst är det så att allt kan inte vara roligt jämt, barn måste få ha tråkigt också - men hur roligt är det egentligen att gå hemma med bara mig? Att alltid behöva vänta för att mamma fixar något. Kan det vara så att det snarare är kvalitet och inte kvantitet som är viktigt i det här laget? Uff, det här känns jätte jobbigt, för det går så mycket emot hur jag tänker omkring det här med barnuppfostran, barnomsorg etc...

Jisses, blev långt och kanske lite svårt att förstå. Som ni kankse märket har jag mycket att bearbeta just nu!

Kul att läsa dina funderingar, kan erkänna att mina tankegångar var rätt lika då dottern började bli närmare 2 år, man började på något sätt känna allt mer att hon behövde ha ut lite mer av tillvaron än vad jag kunde erbjuda henne just då. Särskilt då när vi var precis mitt under en flytt också, och man hade väldigt mycket att få iordning hemma. Då hade hon nog mindre kul... och givetvis märktes det ju genom att hon blev klängig, kinkig och allmänt krävande. Inte kunde hon leka själv då inte, för hon kände ju att man knappt var "närvarande" och vi förstod ju att det berodde på det också. Detta förändrades faktiskt enormt när hon började gå någon timme då och då på dagis, vi började mycket sparsamt och de första månaderna gick hon bara 3 timmar 2-3 dagar i veckan.

Så jag tror nog att det kan vara en stor orsak, minns inte exakt nu vad som brukar sägas om äldre "high need" men det känns som att det inte är ovanligt att de kräver lite extra stimulans om dagarna, dock att intrycken kanske behöver begränsas men just att de får aktivera sig liksom. Mycket utevistelse tror jag också är väldigt positivt, så det kan ju vara något att tänka på när ni är hemma, hur ser dagen ut? Kanske hitta på mer aktiviteter ute osv.

Men sen är det ju ni själva som får bedöma om längre dagar på dagis är lämpligt, vi försöker fortfarande undvika för långa dagar och försöker mixa våra jobb (blir en hel del pyssel för tillfället) så att hon inte ska behöva vara längre där än vad som har verkat vara lagom tid för henne. Det märks om det har blivit för länge...

Vår son var extremt jobbig som bebis. Det blev liiite bättre när han började gå som ettåring men fortfarande så jobbigt att jag ofta drömde mig bort från allt. Jag räknade timmarna tills han skulle somna. Nu är han 2 år och har blivit en ängel. Ok, han har fortfarande temperament och är rätt känslig och lite blyg för nya människor, men i stort känns det som total harmoni just nu.

För första gången kan vi åka vagn och bil utan skrik, stress och tårar. Vi har inte ens vänt vagnen utåt för han är så nöjd med att bara sitta och prata medan vi går.  Han är en solstråle på dagis (för det mesta) och kan leka själv långa stunder. Den tydligaste kopplingen som jag kan se är att han har börjat prata.

Det är helt underbart och för första gången på två år känner jag att det är roligt att vara förälder. Det vände vid ca 21 mån och blev riktigt bra vid 23. Jag önskar så att jag hade vetat att det skulle bli så här bra när allt kändes som jobbigast.

TS, om du vill läsa mer om vad som karakteriserar high need/spirited har jag ett boktips: Raising your spirited child: A guide for parents whose child is more intense, sensitive perceptive, persistent, energetic. Författare är Mary Sheedy Kurcinka. Den hjälpte mig jättemycket när jag tyckte det var som jobbigast med dottern och jag läser i den så fort jag känner att jag behöver en självförtroendeboost.

Har bara läst TS. Jag har också en mycket krävande och gnällig dotter och så har det varit sedan dagen hon kom ut från min mage... Jag har läst om så kallade 4-procenstbarn. Det vill säga att ca 4 barn av 100 är extra krävande, antingen genom att vara mycket intensiva eller genom att vara mycket gnälliga.

Jag har accepterat min dotters gnällighet, men tycker för den delen inte att den är okej jämt och ständigt. Måste jag göra något och inte kan ta hänsyn till hennes gnäll får hon snällt vänta och stå där och gnälla... det brukar göra henne frustrerad, men tillslut blir det bättre.

Man får bita ihop... har inte hört talas om femåringar som går runt och gnäller hela dagarna så tillslut växer de nog ifrån det.