Min kärlek har blivit hat pga hans depression

Från en deprimerad: jag förstår, verkligen, men en depression gör att man helt förlorar konceptet om vad som är vettigt, man hatar sig själv så till den milda grad att man inte ens kan älska sina närmaste, man blir elak, sur, otrevlig, hemsk, hemsk, hemsk men man kan inte rå för det, utifrån tror man att man kan rå för det men det kan man inte det är som om någon hemsk djävla varelse hade kidnappat ens hjärna och ungefär så är det, denna varelse gör så att ens verklighetsuppfattning blir snedvriden, som om man levde i en alternativ, negativ verklighet och dessutom så gör den att man tror att detta är ren och skär fakta.

Först när man får medicin och kommer ur det så förstår man sanningen.

Du ska inte behöva uthärda om det är outhärdligt, ingen ska behöva leva under en sjuk människas terror (har gjort det själv under många år) men betänk det att det är inte meningen att vara elak, det är monstret som har kontrollen.

Vi har gått på terapi och han säger när han mår bra att han menar inget med allt elakt. Han minns inte ens mycket av det han sagt och gjort (kan det stämma). Jag har berättat att jag mår så dåligt att jag inte orkar igen. Han lovade (vi pratade om detta mycket) att söka hjälp i tid för att undvika den här situationen.

Varför gjorde han inte det?? Fungerar depressioner så här??  Någon som kan svara snälla