min mamma har dött..hur klarar man av en sån här grej?

Min pappa dog plötsligt den 1 november och det kom som en chock för oss alla även om han var lite till åren. Min familj kollapsade helt och hållet så jag har fått ta tag i allt som rörde begravning, gravsättning, ceremoni osv osv osv, samt vara allas pratpåle (3 bröder och mamma kvar) och inte en gång fick jag chansen att gråta. Dessutom blev jag opererad dagen efter hans begravning som pricken över i och var inte mig själv pga starka smärtstillande under flera veckor. Det är inte förräns nu man börjar inse att han inte finns längre. Ibland kommer det gråtattacker utan dess like så min sambo blir chockad men jag har förklarat för honom att jag liksom inte fick gråta då..när jag behövde det.

Det blir bättre men det tar lite längre tid när man inte får sörja som man behöver.

Är rädd att min mamma ska dö varje dag, då hon har blivit ganska sjuk på sistone och inte är ung längre precis. Försöker förbereda mig mentalt men jag börjar gråta hysteriskt bara av tanken! Har så starka band till henne. Känns som om där går gränsen för vad jag klarar av..

Tro mig det är ganska svårt till en början! Antagligen kommer det vara svårt varje dag på året som din mamma fyller år också! DÅ du kommer minnas det och tänka på henne! Men du måste fortsätta leva för de andra i ditt liv som behöver dig! Det kommer ta ett tag innan du känner dig som människa igen men dagen kommer jag lovar. Försök bara att prata om det till en början så du får ut ur din vad du känner och inte håller det inom dig! Då blir det bara värre! Jag är jätte ledsen för dig att detta hänt! Men jag har förtroende om att du kommer klara det! Du måste försöka fortsätta leva livet som vanligt också då det är en del av det som hjälper dig att gå vidare!! Jag önskar dig all lycka till!! Kram Bella

tack för era svar :)

Förlorade min bror för tre år sen ungefär och det första året var fruktansvärt.
Man grät,mådde illa och ältade och ältade.
Men med tiden som går lär man sig leva med det. Plötsligt kommer en dag när du kommer på dig själv med att inte ens tänka på det på en hel dag tex..
Man inser också att man själv kommer dö en vacker dag så man måste leva nu.
Och sen tänkte jag även att han nog säkert inte ville att jag skulle må såhär dåligt efter hans död för vem vill det? Din mamma vill såklart att du går vidare och får ett bra liv.
 Jag vet inte om dom tankarna hjälper dig nu,men för mig kändes det lättare att tänka så i alla fall.
Varma kramar till dig och jag hoppas allt går bra.

Är verkligen ledsen för din skull, det är inte lätt det ni har framför er. Min pappa dog vid 47 års ålder och det var en stor chock, inget vi kunde ana. Första tiden var som i en dimma, men vi andra pratade mycket och fanns för varandra hela tiden.

Finns nog inget jag kan säga som tips, men man kommer igenom det, tro mig! Försöka att vara "som vanligt", gå till jobbet och träffa människor (i den mån du orkar givetvis!) Prata prata prata!
Jag tyckte perioden från dödsfallet till begravningen var värst, kroppen väntar på att få bearbeta. Kan bara säga; var med människor du kan prata med och glöm inte bort dig själv mitt upp i allt och tänk på att det blir lättare fast det inte känns så just nu.
Sköt om dig.

Min mamma dog för 10 år sedan 60 år gammal. Då var jag 22 år. Min pappa gick helt in i sig själv så jag fick planera allt (har inga syskon). Jag hade inte möjlighet att sörja då vilket faktiskt gör att jag fortfarande sörjer.
Det blir inte lättare heller av att min pappa ständigt påminner mig tex. nu är det 9 år 3 månader och 2 veckor sen mamma dog.
Även kring mitt bröllop och när jag fick barn så kändes det extra mycket.
Mamma och jag stod väldigt nära varandra, det fanns inget vi inte berättade för varandra och jag kommer fortfarande på mig själv vilja ringa henne och berätta saker som hänt eller för att få råd.
Skickar styrkekramar till dig.

Hej alla här inne. Glad att jag hittad en tråd där flera kan stötta varandra.

Min mamma har också flera års missbruk bakom sig. Det har gått i perioder och många ggr har det varit bra. Jag har alltid varit så jäkla orolig att mamma ska dö.
Igår ringde min bror och sa att han inte fått tag på henne på flera dagar. Brukar bli så ibland med henne och då har vi åkt ut och hon legat och sovit "ruset" av sig. Ilbnad har vi åkt till akuten för hon har ramlat och slagit i huvudet. Vi har även åkt med henne för att få en reaktion på beroende mottagningen. ett ropp på hjälp och att det är allvarligt.

När vi inte fått tag på henne igår så åkte jag och min sambo över till henne. Vi hittade henne död i soffan famför Tv`n.  Tror hon dog i sömnen. jag befinner mig i någon typ av chock och fattar inte vad som hänt. Även om vi var berädda på att det här kunde hända pga hennes problem så kommer det som en chock i allfall.
Jag fattar inte hur jag ska klara av det här och kunna fortsätta leva utan min älskade mamma. Hon var ju bara 62 år och hade många år kvar att leva.
Jag ahr knappt hunnit återhämta mig från farmors dödsfall i höstas och tog det också hårt. Massa andra saker som hänt i familjen så jag känner mig utlakad på energi.
Fundrar på att söka upp en psykolog och prata. vill inte vara en tickande bomb.
Hur har ni gjort, har ni pratat med någon?

Min mamma dog också väldigt hastigt och oväntat för fem år sedan, vi pratade några timmar innan och allt var som vanligt. Chocken kan inte beskrivas med ord, det var som att jag fammlade runt i ett bottenlöst mörker och jag trodde uppriktigt att jag skulle förlora förståndet.

Men på något sätt gick det, jag tog det timma för timma och jag hade ett oerhört stöd i min familj och mina vänner. Men det gör ont, det gör jävulskt ont och man vet inte hur man ska lindra smärtan. Men på något sätt klarar man det och med tiden så blir inte såret lika blödande och smärtande utan går mer över i ett molande. Jag kommer aldrig komma över mammas död (man kommer inte över att en nära dör), men jag har lärt mig leva med det faktum. Och idag kan jag prata om henne och skratta, jag minns alla de tusen underbara minnen hon gav mig och alla som kände henne.

Ger dig en varm kram, du kommer klara detta även om det inte känns så nu.

Min fat gick plötsligt bort men ändå inte.. Han var sjuk.
 Men trodde inte att han skulle gå bort före sommaren.. Han till och med lovade mig det.. Morr på han.
Men man kan ju iten lova sånt. Han gick bort 20 maj 2009..
 Så snart är det 1 år sen.. Altt som hände och händer med mig var att jag körde bara på och har ju min lilla familj att ta hand om också var då mammaledig..
Men  fick massa hjälp av fonus. Men ta det som de kommer, du får vara arg, lessen, sur, glad, allt vad du känner dig för..
Det är tungt att förlora en som har vart så nära..
Det finns dagar för mig som jag bara börjar gråta och inte får slut på det.
Ta väl hand om dig..
kram

Det är så skönt att det finns ni som förstår och man kan få stöd och bara få prata av sig.
Tack för det.

Just nu lever man i en bubbla och jag fasar för när det spricker och verkligeheten ska komma i fatt mig. Kan inte undvika den men jag fasar.
Jag Är så arg på att beroendemottagningen inte lyssnat på mitt rop på hjälp och allvaret. Jag har gjort minst 2 LVM anmälningar (tvångsomhändertagande). Nu ska jag göra en HSAN anmälan på dom för att dom inte gjort något för att hjälpa min mamma trotts att det funnits massa indikationer för att hon har varit i stort behov av hjälp. Hade hon fått hjälp hade inte det här hänt. Inte för att det hjälper  min mamma nu men det kommer att komma flera som är i mamma situation som det kan hindras samma misstag.

Har ni som förlorat någon sökt hjälp för att prata med någon.

Myra- sökte hjälp engång men när hon jag pratade med sa till mig att jag så allt så negativt.. Så gick jag inte mer till henne.. Jag behövde ju få prata av mig och hjälp.. Men såg att hon inte kunde alls det..
Men ska nog ta upp det igen med någon annan..

hannamiller: Jag har också prata med en psykolog för länge sen men kände att jag inte fick bra hjälp samma som du. Blir så arg bara av att tänka på det.
Du gör rätt i att ta upp det igen och söka till en annan. Fick tips av en vän idag att söka någon med kognitiv inriking. Hon har också förlorat sin mamma i unga år och prata massa med psykolog även för andra problem.
Jag är så orolig för att få problem längre fram om jag inte gör något nu. Har lite annat som ligger och tickar som behövs pratas om.
Vill inte vara en av dom som bryter i hopp och går in i väggen om ett par år för jag inte tagit tag det och pratat. MEn sen får man se om det hjälper mig att gå till en psykolog.