Neka föräldraledighet?

Ingen...?

Inte neka att den andre tar ut, men det kan ju heller inte gå till hur som helst. Det måste ju ske på villkor som anpassas till barnets  behov och känsla av trygghet. 
Men neka den andre att at ut ledighet har jag aldrig hört talas om att det skulle gå. 

Förälder 2 måste ju ha hand om barnet för att kunna vara föräldraledig och det behöver förälder 1 inte gå med på mer än det ordinarie umgänget.

Förälder 2 kan alltså inte kräva att få ha barnet bara för att hen vill vara föräldraledig.

Okej. Och vem är rätt person att bedömma barnets behov och känsla av trygghet? Föräldrarna kan inte komma överens eftersom att den ena har stora problem att sammarbeta, vilket är grunden till frågan från första början.

Det finns inget skriftligt på vare sig boende eller umgänge.

Och nu handlar det ju inte bara om att förälder 2 vill vara föräldraledig. Förälder 1 har inga föräldradagar kvar till förfogande och barnet har ingen dagisplats. Säger väl sig självt att förälder 1 inte kan gå hemma med ett barn utan inkomst.

Ja det är ju upp till förälder 1 att lösa, om denne kan gå hemma utan inkomst eller ej!

Det är som någon ovan skriver, att förälder 2 måste ju ha barnet för att ha rätt att vara föräldraledig, o detta måste ju då båda föräldrarna vara överrens om.
Och ska förälder 1 o barnet flytta, så blir det ju lite svårt att förälder 2 helt plötsligt ska vara hemma på heltid med barnet, om nu barnet ska flytta långt iväg?
Bara för att man har föräldradagar hos FK så innebär ju inte det automatiskt att barnet ska befinna sig/bo hos den personen som önskar ta ut sina föräldradagar.
Kommer man inte överrens så kan familjerätten vara till en hjälp för tex ett samarbetssamtal. Annars är det rätten som gäller, som då bestämmer åt föräldrarna om dessa inte kan komma överrens själva.

Har förälder 1 sagt något till förälder 2 ang hur umgänget ska fungera när de har flyttat? För isf får väl förälder 2, om h*n önskar utnyttja sin föräldraledighet, ta föräldraledigt de dagar barnet vistas på umgänge hos honom/henne?

Det är ju lika mycket förälder 2'a problem om förälder 1 går hemma utan pengar bara för att ha hand om barnet, barnet kostar ju att försörja.

Självklart måste förälder 2 ha barnet, men det jag vill ha reda på är ju ifall det finns någon lag som stödjer förälder 1 om denne vill neka förälder 2 att vara hemma med barnet.

Klart det blir svårt, men scenariot är ju att förälder 1 flyttar mot förälder 2's vilja, och resultatet kommer bli att barnet endast kommer träffa förälder 2 varannan helg. Inget som jag personligen ser som något positivt.

Familjerätten gav inget resultat. Så det är alltså rättegång som kommer krävas?

Jag har svårt att se att förälder 1 kan förhindra förälder 2 från att ta ut föräldraledighet, på annat sätt än att förälder 2 endast kan ta ut föräldradagar när h*n har umgänge med barnet. Någon lag som säger att en förälder inte får vara hemma med sitt barn finns inte, mig veterligen, om föräldrarna dessutom har gemensam vårdnad och båda föräldrarna har umgänge med barnet.

Förälder 1 kan inte heller tvinga förälder 2 från att överlåta sina föräldradagar till förälder 1, så förälder 1:s försörjning får denne lösa på egen hand. Har de gemensam vårdnad får de ju hälften av dagarna var. Och jag tror inte att en domstol kan 'döma' en förälder till att överlåta sina dagar till den andre, om den gemensamma vårdnaden består.

Kanske det går att göra ett nytt försök hos familjerätten? Det viktigaste är ju att det fungerar för båda parter i längden...

Rent teoretiskt så kan förälder1 inte hindra förälder2 från att ta ut föräldraledighet. Föräldraledighet är en fråga mellan arbetsgivaren, föräldern och försäkringskassan.
I praktiken däremot så kan förälder1 neka till att lämna ut barnet till förälder2, och har man inte barnet så får man inte ta ut föräldrapenning.
Det går alltså inte att använda föräldraledighet som något slags "förhandlingsvapen".

Hur långt ska förälder1 flytta? Pratar vi 30-50 mil, eller pratar vi 3-5 mil? Om det är den längre sträckan kan det vara värt att ta fajten i domstol, men om det är det kortare avståndet så kanske det är smartare att se till att fortsätta med det befintliga umgänget.

Att ta upp frågan i domstol är ett vågspel. Med tanke på att boendeföräldern flyttar mot umgängesförälderns vilja så skulle Tingsrätten kunna flytta över boendet till förälder2 med motiveringen att barnet är rotad på sin befintliga ort. Hade barnet varit större så är sannolikheten stor att förälder2 hade vunnit en sådan tvist. Men med tanke på att barnet är såpass litet, hittills bara har bott med förälder1 och inte ens går på förskola, så är det tveksamt att TR anser att barnet bör stanna kvar på orten istället för att följa med den trygga föräldern.

Okej. Det var väl i princip vad jag ville veta.

Det är en sträcka på 10 mil ca. Det där med att ta upp i domstol har jag klart för mig, det är inget alternativ då risken är stor att jag förlorar..

Men hur är det ditt problem menar du, ang hur mamman (får jag väl anta är "förälder 1"??) försörjer sig o barnet??

Och nej, det finns ingen lag som stödjer vare sig den ena eller andra föräldern ang föräldraledighet.
Föräldradagar kan du visst ta ut - men som sagt; du o den andre föräldern måste ju vara överrens om hur barnet ska vara hos dig, o sen är det ju upp till dig om du väljer att ta ut föräldradagar under denna tid, eller om du är hemma ändå med barnet, eller om barnet är på dagis osv?

Hur skulle DU annars vilja att det såg ut? Vill du ta ut föräldraledighet en längre period nu o vara hemma på heltid med barnet medans den andre föräldern jobbar? Har du tänkt att barnet ska flytta o bo hos dig på heltid under denna tid, o hur ska isf umgänget med den andre (f.n boendeföräldern) se ut? Eller har du tänkt att ha barnet dagtid medans den andre föräldern jobbar, för att sedan låta barnet sova hemma, där det f.n bor??
Med ett så pass litet barn så gäller det ju som sagt att man som förälder kan tänka utifrån barnets sits. man kan ju inte bara helt plötsligt flytta ett litet barn, bara för att den andre föräldern ska vara föräldraledig, utan man får ju lägga upp det så att det blir bra för barnet.
Och ni föräldrar måste ju kunna prata med varann.
Har du sagt att du önskar vara hemma med barnet? Och har du kommit med några förslag på hur det skulle kunna se ut?

Även om barnet flyttar så skulle du ju kanske (om det funkar rent praktiskt med ditt arbete) kunna ha barnet ett par dagar varje vecka, o dessa dagar ta ut föräldraledighet om det så behövs (vet ju inte hur dina arbetstider ser ut?)? Eller ha barnet fred-månd, o vara föräldraledig på måndagen, så blir det nå'n dag längre o inte så hattigt - med tanke på att det är en bit att åka när de flyttar.

Detta är bara förslag, jag vet ju inte hur era liv ser ut med arbetstider osv.
Men det jag vill säga är att du måste ju tänka ut rent praktiskt hur du vill ha det - o inte bara komma o "bråka" o säga att "nu ska jag vara föräldraledig - hit med barnet!". För så funkar det inte riktigt, oavsett hur många föräldradagar man har.

Men vill du vara föräldraledig en längre period, så hade ju det optimala varit om du började med att vara hemma med barnet dagtid, då den andre föräldern jobbar, o så hämtar den andre föräldern efter jobbet. Istället för att barnet börjar på dagis. Sen kan man ju ändra allteftersom barnet blir äldre, men detta var iaf ett förslag till en början.

Rätten till föräldraledighet är dels en rättighet gentemot arbetsgivaren, och dels en försäkring som gör att man kan få ersättning för den tiden man är ledig, dvs. en ekonomisk rättighet gentemot staten.

Ingen av de rättigheterna innebär dock att man har några rättigheter (eller skyldigheter) gentemot den andre föräldern.

Hur föräldrarna väljer att spendera sina rättigheter gentemot arbetsgivaren och gentemot staten är varje förälders ensak.

Med andra ord, en förälder kan inte kräva att få den andres dagar, och lika lite kan en förälder kräva att få vara hemma med barnet med motivet att h*n har kvar föräldrapenning.

Den tiden som föräldrarna ska spendera med barnet är det meningen att de ska komma överens om (eller låta domstol avgöra). Den ekonomiska biten är det däremot upp till vardera förälder att lösa (även om man kan önska att förälder borde samarbeta även om det)

Alltså; det finns ju inget juridiskt stöd i den frågan för mammor heller - om nu det är någon tröst...
Däremot så är det väl en "fördel" (om man nu ska uttrycka det så) för mamman att hon är s.k boendeförälder. Och är ni inte överrens så är det ju tyvärr så att enda vägen att gå (om mamman inte vill medverka i samarbetssamtal osv) är genom Tingsrätten - o låta dem fatta ett beslut åt er ang hur umgänget ska se ut för erat barn. Men då får man ju också vara beredd på att de kan fatta ett beslut som du inte är nöjd med (o detsamma gäller ju såklart för mamman!).

Det ÄR tufft när man inte kommer överrens, o jag vet från egen erfarenhet vilken enorm frustration man kan känna.
Men vill inte mamman komma överrens så är det inte så mkt man kan göra, förutom att vända sig till rätten då, för tyvärr kan du aldrig tvinga henne till familjerätten osv.

Däremot så får du släppa det där med hur hon försörjer sig o barnet, för det är faktiskt inte din business, så länge barnet har kläder på kroppen, tak över huvudet o är mätt i magen! Så det behöver du inte gå o reta upp dig på, utan det är faktiskt mammans problem (om hennes ekonomi nu är ett problem för henne!?).

Efter att ha läst hela tråden så säger jag att du bör kontakta en jurist och stämma i tingsrätt för att få ett sådant reglerat umgänge att du (som är förälder 2 vad jag förstår) kan ta ut föräldraledighet och hindra flytten. Det är tyvärr inte ovanligt att särskilt mammor flyttar med små barn för att hålla dem borta från papporna, som om de vore ägodelar. Hennes skyldighet är dock motsatsen. Du kan alltså ha goda chanser att få boendet om hon vidhåller att hon ska flytta, men i praktiken tvinga henne att bo kvar så att barnet får tillgång till er båda.

Nja, om det umgänget ni har idag fortf går att fortsätta med, trots flytt, så är det inte alls så goda chanser att mamman ej kan flytta barnet.
Ett så pass litet barn, som ej går på dagis eller i skola, ska det mycket till för att man ska separera det från boendeföräldern.

Men en stämning i rätten kan du ju alltid försöka med ändå, för att få ett reglerat umgänge - o sen är det ju upp till dig själv isåfall, o din arbetsgivare, hur du vill ta ut föräldraledighet. Det är ju inget som rätten kan tilldöma.

Hehe, klen tröst tyvärr.
Jo, det vet jag, men det lutar ju verkligen åt att det blir ett resultat som jag inte blir nöjd med, så Tingsrätten är inte så aktuell just nu.

Okej, det kanske är ett extremt scenario att barnet inte skulle ha kläder och mat, men faktum är ju att jag inte har någon aning om hur det ser ut när barnet är hos sin mor. Och hon har ju ingen inkomst, så det är inte så underligt att jag oroar mig.

Men vadå - har du skäl att oroa dig?? Låter mer som att du vill ha nå'n slags kontroll över mamman i det fallet, tycker jag.
I Sverige är det väl inte så värst vanligt att barn går utan kläder, mat o boende - så varför tror du att just ditt barn är utan dessa saker?
Men om du är orolig så kanske du ska fråga mamman om det är något barnet behöver, så kanske du kan hjälpa till att handla detta till barnet?
För om nu inte mamman har någon egen inkomst så finns det ju alltid socialbidrag, så jag tror knappast att ditt barn svälter - eller vad tror du?