Svårt att vara särbo...

Hej,
Är ny häroch känner ett behov att skriva av mig lite.
Jag har varit särbo med en man i snart 3 år. Han har ett barn, 14 år som mest bor hos honom och inte så ofta hos son mamma.
Jag har en bra relation med barnet och det känns jättebra. Själv har jag ina barn så jag är glad att få en tonåring på "köpet". Men ibland känner jag mig "bortglömd" då all tid är helt schemalagd efter barnets aktiviteter. All tid kretar kring hämtning och lämning vid aktiviteter och skollov och semester kretsar enbart kring detta schema. Jag har försökt få min särbos förståelse för att vi två kanske behöver lite tid tillsammans, bara vi två, men jag får inget gehör. Jag begär inte varannan vecka eller varanna helg, utan har bett om en helg varannan månad så vi kan åka iväg och handla i lugn och ro utan att behöva titta påklockan och jäkta iväg för att hämta och lämna på de olika aktiviteterna.
Det kanske kan verka egoistiskt av mig men vi har aldrig någon dag eller kväll för oss själva på hela året. Mamman tar sällan barnet till sina egna släktingar utan dit åker de tre tillsammans på jular och födelsedagar. Jag känner inte för att följa med på dessa tillställningar då jag inte är bekväm med att umgås med mammans släkt.
Vi bor inte ihop så jag borde kanske inte ens känna så här...

Liv