Är sååå less på min 5-årings sätt!

Jag har ju bara ditt inlägg att gå efter, men ni verkar rätt lika på beskrivningen du gett. Du beskriver henne som tjatig, och du skriver att du måste säga åt henne flera gånger. Hon slåss, du håller henne hårt i armen. Hon säger otrevligheter, du skriker. Hon tycker nog om dig, som du tycker om henne. Kanske har ni fastnat i en ond cirkel? Se till att hon får egen tid med båda föräldrar, och även ensam med er föräldrar tillsammans, då lillasyskonet inte är med. Ge henne massor av beröm och positiv uppmärksamhet! Lycka till!

Är i ungefär samma sits som du, dock har vi nyss fått en liten till, så jag tror att det är någon reaktion på det.. Men det är en väldigt okomplicerad bebis som inte kräver särskilt mkt tid, så jag har kunnat ge mkt tid till storebrorsan ändå! Men trots timmar i legolådan och vid "rit-bordet" får jag ändå de där reaktionerna! Trots att han fortfarande får en stor del uppmärksamhet tycker han ändå att jag är en sk "skit-mamma". Ska man fortfarande lösa det med "massor av positiv respons"????  Han får vara med och hjälpa till med det mesta och då går det oftast bra, men säger man nej till något han vill då blir han som en furie. Har läst i en del andra trådar att man ska ignorera barnet då, för att det itne ska få uppmärksamhet när det beter sig "dåligt", men jag vet itne det känns som om man glider undan sitt ansvar då.....?

Nä, alltså jag har ingen aning.

tack Girlinthecity för ditt inlägg. Det är otroligt vilket stort tålamod man måste ha med barn!Det lät vettigt faktiskt det du skrev. Vi har nog fastnat i en ond cirkel. Ska tänka på det du skrev men det är inte lätt. Imorgon ska vi faktiskt gå på museum själva o sen blir det Melodifestivalen hon och jag i soffan!

De testar vår kärlek de små. Barn gör ju som vi gör och inte som vi säger. Min stora tjej som blir 5 i juli har börjat säga saVar med ker som hon vet sårar mig, typ Du är tråkig mamma osv och det är ju för att testa vad som händer. Däremot slår hon mig aldrig och det hoppas jag att hon inte börjar med heller. Min lilla tjej som blir 3 i April däremot är inne i värsta trotsen då ALLT är Nej och ALLT ska ske på hennes villkor. Hon slog mot mig första gången idag och jag blev innerligt sårad. Tyvärr reagerar jag ofta med ilska trots att jag blir ledsen så hon fick gå ut från köket tills hon lugnat sig. jag började gråta och då blev hon också ledsen och sa förlåt. Vi pratade om det osv.
Jag tror att vi föräldrar ofta försöker vara "starka" inte visa våra känslor osv men det är fel. Viktigt för barnen att se oss glada, arga, ledsna osv.

Krama din dotter MASSOR, Var med henne i hennes lekar m.m.
Tänk på att hon har det minst lika jobbigt som du i er relation

Lycka till

Håller tummarna....
Som ung skrek jag åt en pojke att han skulle sluta skrika för han va helt galen, då skrek han -men duu skriker ju

Då blev jag tyst, han hade helt rätt..

Barn gör som vi gör inte som vi säger, den gamla dängan stämmer verkligen!!

Det verkar lite som att ni fastnat i något... Försök ge henne massor av uppskattning och sätt ord på att du älskar henne över allt, mm. Många gånger lyssnar barnen även om vi använder ett kompilcerat språk. Det verkar som att barnen förstår att vi vill dem väl när vi börjar sätta ord på våra känslor. Säg till henne att du inte vill hamna i dessa situationer och att du ska fundera ut hur ni ska kunna ändra på det. Då vet hon att du ser och att du tar ansvar för att ändra på något. Hon kan släppa ansvaret. Fråga henne vad hon vill. Vill hon bara skrika av sig eller saknar hon dig så hon håller på att gå sönder innombords? Ofta kan barnen sätta jätte bra ord på sina känslor om man leder lite och visar att det går att prata om det.

Grunda med att säga att du älskar henne. Använd sen ord som:
"när detta händer känner jag så här.... jag är irriterad men det har inte att göra med min kärlek till dig... den ena känslan tar inte över den andra, kärlek finns alltid och utöver det kan vi känna glädje, ilska, irritation mfl..."

Betona att det är saker man gör och säger och försök undvika ord som: 
"du är..., jag är så och så..."
använd istället: "det som hände, när du säger så, uppfattar jag...."

Min upplevlese är att vi är så rädda för att prata om våra känslor med barnen eftersom.... Vadå?

Du kan även prata med BVC för att få stöd. Hjälper ibland och ibland.... inte.
Lycka till!

du får visa vad respekt betyder, va inte rädd för att va hård..det lönar sig bara i längden.

Har du hört talas om boken " 5 gånger mer kärlek".
Jag läste den boken, och de är så lugnt o skönt här hemma. Tydlig och lätt läst bok.
Handlar mkt om att barnen söker uppmärksamhet genom att använda ett dåligt uppförande. Boken ger en stöd att försöka ignorera dåligt beteende, och istället uppmuntra JÄTTE mkt när barnen gör minsta lilla positiva grej.
Oh ja"!  Barnen blir som änglar när dom lärt sig att man inte får uppmärksamheten genom en knuff i ryggen, eller massa skrikande och gapande. Utan de får man om man gör bra saker. Kanon bok som rekommenderas till alla som fastnat lite i tjatandet och har trotsiga barn som söker mkt uppmärksamhet på ett negativt sätt.

REKOMMENDERAS starkt!!!!!!