Äntligen jobb = ångest????

Det lustiga är att du vänjer dig
Precis som du vant dig vid det liv du har nu, så kommer du att vänja dig vid det nya. Du förändrar vanor och tider och anpassar dig allt eftersom.
Det är bara tanken som är skrämmande, verkligheten kommer att lösa det strålande!!

Lycka till och grattis!!

Jag hoppas verkligen det. Just nu mår jag hemskt dåligt av detta.
Jag vaknade idag med sådan ångest att jag trodde jag skulle stanna hemma och gråta hela dagen. :(

Jag kan förstå dina tankar/känslor då jag befinner mig i en liknande situation. Men jag har dock varit sjukskriven i 1,5 år och tyckt det varit pest... Har kämpat som en gris för att komma tillbaka och må bra igen. Har ofta känt att jag blivit "isolerad" nu när jag inte har haft jobbet att gå till... Men nu när jag har kämpat för att komma tillbaka och faktiskt mår ganska okej så blir jag skitnojjig plötsligt!!!! Att behöva slita sig upp kl 06.00 på morgonen utan att ha något val, att sluta 21.30 för att vara på jobbet 6.45 dagen efter, dag ut och dag in ... Jag har verkligen gått och blivit en latmask känns det som... Men men jag har ju gjort det i år tidigare och överlevt ändå Så jag antar att man åter vänjer sig och varje föränding i livet är ju lite turbulent Lycka till, detta fixar vi!!!!

"jag med" :

Usch vilken omställning för dig också med tanke på att du dessutom varit sjukskriven. Jag jobbar inte ens så många timmar, som tidigast börjar jag 9 och dagarna är sällan längre än 6 timmar. Det är nästan ett drömschema, men ändå känns det som att jag ger bort hela mitt liv till jobbet nu.
När ska jag ha tid att åka på semester, träffa kompisar, umgås med min pojkvän, träffa mina föräldrar osv.. ? :(

Jag tror det är stressen på jobbet som gör att det tar emot som mest. Det är sjukt stressigt, allra helst under lunchruschen, men ändå går tiden så långsamt så man vill skjuta sig själv. När man tror att det gått 3 timmar så har det i själva verket gått knappt en timme, och det gör varje pass till en långsam plåga.

Bättre arbetskamrater kan jag nog inte hitta, men jag undrar om jag verkligen ska jobba med restaurangyrket. Jag har tidigare lidit av ångest och panikattacker , plus att jag har magkatarr och ulcerös kolit. Börjar fundera på om jag kanske borde söka ett mindre stressigt jobb. Eller också spelar det ingen roll vilket jobb det är, det är kanske själva "jobbandet" som gör att jag får ångest.

Jag hatade att sitta hemma och vara arbetslös. Leva på existensminimum och inte ha råd med någonting. Men då kunde jag åtminstonde lägga mig när jag ville, gå upp när jag ville och planera dagen enligt mina egna villkor. Nu är det min chef som styr allt sånt.. Känns inte riktigt okej!

Och så undrar du säkert precis som jag, om du egentligen inte är LAT, och inte SJUK.. Usch.

Maria:

Jag har inte sagt att jag är sjuk väl? Jag kan nog hålla med om att det är lathet inblandat faktiskt. Men mest av allt är jag nog så himla rädd för att "växa upp" och jobba mig igenom resten av livet.

Detta är mitt första jobb sedan studenten och det är nog just det där att jag MÅSTE jobba som får mig att må illa rentutav. Skolan var ändå frivillig, även om den var viktig. Där kunde jag vara hemma om jag inte orkade, för jag kunde jobba hemifrån och kom alltid ifatt.

Så kan man inte göra på ett jobb, då får man sparken. Och inga pengar.
Så det är det där "MÅSTE" som sätter griller i huvudet på mig. Det är en omställning i mitt liv som jag ska leva med många många år framöver.

Jag hoppas att man vänjer sig. Så jag kan se jobbet som en del av vardagen utan att må dåligt av att gå dit. För om jag ska vakna gråtfärdig varje morgon för att jag måste arbeta så kommer min framtid bli himla jobbig ;P

Du har aldrig känt såhär eller? När du skulle börja jobba första gången menar jag.

Varför inte boka in några tider hos en psykolog för att lösa en del av de mentala knutar du har.

Wallmo:
Jag tror du har missuppfattat hela poängen med tråden. Det är klart jag inte VILL leva på socbidrag när jag kan arbeta och få en redig lön.

Det jag säger är att den här omställningen är himla jobbig och jag pratar hellre med någon som förstår vad jag menar, än någon som tycker att det är fel att känna såhär. Ångest är inte något man väljer att ha. Man styr inte över dom känslorna, utan dom kommer av sig självt.

Men för dig som tydligen aldrig haft det så är det ju inte lätt att veta förstås.