Bonusföräldrar som klagar på sina bonusbarn

Tja, har man inte suttit i allas situationer så vet man kanske inte vad man pratar om?

håller med dej TS, man tar hela paketet o då¨får man finna sig i de som de blir.

jag har två barn med en annan man o min sambo o den mest undebara pappa till dom... deras biopappa finns inte i deras liv alls... vi väntar också ett gemensamt.
min sambo har tex bokat in en tid hos våran tatooerare för att skriva in alla tre barnens namn till en redan bifintlig tatuering... han menar på de att här gör vi ingen som hellst skildnad på barnen och de gör vi inte heller på nått vis...

vi är en familj!

Jag har haft andra med barn så jag har vist varigt där men har då inte gnällt för omvärlden om deras barn eller försökt komma på fel hos dom ungarna.Underbar kille du har Stor eloge till honom

Det är förbannat sorgligt att det är så många som klagar på sina bonusar. Jättemånga i min umgängeskrets har bonusbarn och jag har aldrig hört ett ont ord från dem. Har de bara haft tur då eller?!? Och 75% av alla bonusföräldrar på fl har fått monster? Nä, jag tror att det är insnöade människor som gör skillnad på ditt och mitt , trots att man ÄR en familj. Skäms på er!

Även om ett barn är en "monsterunge", som någon uttryckte det så är det ju fortfarande "vårat monster" så att säga om man lever i en relation med någon som har barn.
Själv har jag en föredetta bonusdotter, som kommer och bor hos mig och sin lillsyster på loven, då deras biopappa sitter inne och har haft missbruksproblem. Världens goaste tjej är hon dessutom, skit många negativa sidor som alla andra människor, men det är väl ingen som är felfri?
Min sambo är pappa åt min dotter i ordets alla bemärkelser, dvs huldar, pussar, tar tempen och ojjar upp sig i onödan över småsaker som en bra bioförälder också gör!
Jag kan förstå de mammor och pappor som då och då behöver "hjälp" i sina bonusroller. Det kan vara svårt att hitta en "plats" i barnens liv om de redan är stora och det är lätt hänt att då bli sårad när ens ord inte gäller för barnet utan det vänder sig till sin bio mamma/pappa istället. Men detta är ju något man valt att leva med, och något man skall försöka komma till rätta med genom just råd/vägledning, och absolut inte baktala barnet för.

Har hört från bekanta hur dom klagar på sina bonusar att bara för ungarna som är mellan 2-6år är sjövilda som barn ibland är så har dom AD/HD osv.
Alltid ska det spekuleras om fel

Har även då hört hur en önskade att dennes bonusbarn aldrig skulle kommit till för den "snor" hennes tid med HENNS man...

Man blir ju ledsen av att höra sånt.

Hahahahaha det är ju hon som snor tid från ungen med sin pappa om hon kom in efter barnet i mannens liv :)
Kan dock erkänna att jag kan ha lite större förståelse för de kvinnor som har bonus barn som kommit till efter att man själv kommit in i bilden, men då har man snarare rätt att klaga över vilken man man hade(eftersom man om man inte står ut borde lämna), än barnet :)

Ja jo har en unge kommit till efter så har ju fanskapet varigt otrogen och då är det ju bara att ta fram stora skon och sparka ut honom

Men varför är det bara bonusföräldern som bara vackert ska finna sej?? Ungarna får gå runt och vara dryga, allt pappas nya säger slopas av princip, "Du är fan inte min morsa!!", gör allt för att vara enbart jävliga.
Men så fort den vuxna säger nåt så är det förskräckligt..?? Jag tror att de flesta som träffar en man med barn gör så gott de kan och verkligen försöker innan de sätter sej och gnäller om hur hemska barnen är.

   Nej som sagt, att vara bonus förälder är inte alltid lätt, men som vuxen måste man göra rätt, och det där med auktoritet är ju något man kan behöva hjälp och stöd i, men att sätta sig ner och direkt baktala är ju lite fel om man är vuxen och ska agera vuxen i familjen.
   Det är ju ett familjeproblem som man får arbeta på med sin respektive.
Som barn i en "seperationsfamilj", spelar ju rätt många känslor in, och att helt plötsligt få en ny "mamma-pappa" kan ju vara jäkligt svårt.
   Men som vuxen att ge sig in i ett förhållande är det ju någonstans upp till en själv också. Jag som förälder skulle ju personligen hellre lämna en man som det absolut inte funkade med i kontakten med min dotter än leva ett uselt liv där de båda påverkade varandra konstant negativt.
   Det är ju som sagt så också att det är mamma eller pappa som väljer en ny partner inte barnet, barnet är en bystander som får "gilla" läget.
   Och vad jag tror TS syftade på är inte de bonusföräldrar som är knäckte och känner att de inte vet var de ska ta vägen för att de känner att de försöker allt utan att nå fram, de hon riktgade kritik mot var nog dessa män och kvinnor som från mer eller mindre början känner "jävla ungar de är ju bara ivägen".

Det var bra skrivet!!
Näe jag bara känner spontant som jag skrev, att allt ofta verkar hänga på "den nya", hon vet vad hon ger sej in på osv. Medan då hon ger sej in i det hela med öppna sinnen, men så kommer barnen och bara jävlas. Visst, det är skillnad på barn och vuxen men ofta är ju barnen kanske 16-17 år, tycker inte bara man kan lägga ansvaret på den vuxna då.
Och nu ger jag mej kanske ut på lite hal is men jag anser att det ofta daltas väldigt med skilsmässo-barn. Om de inte funkar ihop med den nya så ryker den nya direkt. Jag menar, lite krav tycker jag allt att man borde kunna ställa på barnen. Det är ju skillnad på att älska folk och respektera folk. Pappa 35 år kan ju inte gärna leva singel resten av livet för att ungarna är bittra. Om jag skulle träffa en kille med barn och vi blir kära, passar ihop på bästa sätt men ungarna bara bestämmer sej för att "hata" mej och killen lämnar mej... Om inte annat skulle ju intresset svalna ganska snabbt för en sån toffel!!

   Ja nä nu kan jag ju förstås inte tala om alla andra, men för mig personligen så är det ju så att när man som "ny" går in i en familj, så "godtar" man familjen, men man måste ju även få bli en "del av familjen". Vresiga tonåringar är aldrig roligt att ha och göra med, vare sig som bio eller bonus förälder:)
Jag var en själv rätt så nyligen! Haha.
   Och självklart är det så att man som "ny i familjen" måste få samma rätt att uttrycka sig som resten av familjen. Jag anser att det är väldigt mycket upp till ens respektive att hjälpa till och sätta ner foten, att respektera och hjälpa en i sin nya roll också.
   I vissa fall blir det bäst om man håller sig "avsides", i vissa att man blir "kompis" och i vissa att man faktiskt tar en "modersroll". Det viktigaste tror jag är att se tiden an och att inte stressas in i någon konstlad relation vare sig som nya bonusen eller barnet.
   Sen har jag full förståelse för de bonusar som faktiskt får kritiken DIREKT riktad mot de så att säga. Ett tonårs barn som uttrycker sig "du är inte min mamma/pappa", tar ju helt klart mer på krafterna och beter sig direkt illa än ett barn som en bonusförälder stör sig på bara av sin blotta existens. Sömnsvårigheter, att man den helgen får avstå en fest man gärna gått på etc.
   Har själv fått slängt i ansiktet "Men det får jag för MIN mamma så det kan inte du bestämma", i vissa situationer har det säkert stämt, men då har jag haft mannens stöd fullt ut, att så gör vi inte här, och då har jag kunnat säga "Nej, men nu är du i vårt hus, och här gör vi inte på det viset" (kan exempelvis gälla smink, "sexiga underkläder" på en tioåring, utetider etc. Hade mannen istället gått bakom ryggen på mig och tummat på regler som jag satt upp, vilket jag tror är vanligt därför att bioförälern som har barnet korta perioder hellre ser en "lycklig helg", än en "stabil hem miljö", hade han ju direkt underkuvat min auktoritet.
   Men också som bonusmamma har jag vid flertalet tillfällen blivit frågad om något som jag faktiskt inte "vetat" ställningstagandet till hos vare sig mamman eller pappan, har jag underkuvat mig själv, då det är bättre än att bli det av någon annan och sagt "vänta lite, jag skall ta och prata med din pappa om det här".
   Det som är viktigast i en familj är ju att se till att alla mår bra och att allt funkar. Kort och gott så förtjänar alla i den "nya familjen" samma respekt som i "biofamiljen". Det uppstår problem i alla olika sorters familjer, och så länge man är en familj så får man jobba på att lösa de tillsammans!

   Kan ge ett exempel på mig själv. Nu är jag bio mamma och har en bonuspappa till min 2,5 åring. Hon lider av jätte jobbigt astma vilket oftast leder till att hon tre av fyra veckor håller mig vaken på nätterna. Det här är ju min lilla älskling. Bonusen kom in vid tio månaders ålder ca, och hennes riktiga svårigheter började runt 1 år och två månader.
   Hon hade nog en sex veckors period som avslöste varandra med sömnlösa nätter vilket tärde på mitt "tålamod" när det gällde allt utom henne, och en dag säger bonusen "Jag önskar hon bara hade kunnat sova EN natt".
   Direkt vändes alla mina taggar utåt, vem tror han att han är, klampa in här och klaga på min dotter. Det jag hörde honom säga var "kasta ut ungen, hon är skit dryg jag pallar inte med henne". Men jag är en rätt så "sund filosofisk" människa som tänker mycket innan jag blir arg, och efter en stunds funderande kom jag ju på att det han sa, det kände jag ju själv också. Jag önskade mig självklart en hel natts sömn, och att han gjorde det var ju inget konstigt. Så jag insåg själv rätt snabbt att jag själv måste sänka garden lite, annars hade vi ju ALDRIG funkat som familj, om han aldrig fått ha sin egen roll, där han lik som alla andra kan bli trött.
   Hade han däremot sagt "Jag bad aldrig om det här, det här pallar jag inte". Då hade han fått ta sitt pick och pack, för när han valde mig så bad han faktiskt visst om en kvinna som var mamma, för det var det jag var:)
   Så som sagt, det handlar ju om ömsesidig respekt också, jag förstår de bonusföräldrar som tvingas "kväva" sina egna känslor i en "familj", då blir de ju aldrig en del av familjen som sådan, och tillsammans med sin partner är det extremt viktig som i vilken annan familj som helst att faktiskt få gnälla, klaga, etc utan att barnen hör det självklart, annars byggs det upp totalt ohållbara situationer, precis som det hade gjorts i ett bio hem, varav jag tror det är så pass stort antal som leder till seperation.

Jaha det här blev ju lite längre och rörde lite djupare vid ämnet än vad jag hade planerat. Men slutsatsen av det hela är ju att jag tycker visst att en bonus har rätt att uttrycka sina "känslor" gällande hur jobbigt eller påfrestande något kan vara, men att man måste dra linjen någonstans som vuxen och akta sig så det inte blir smutskastning om den eller dens barn.

Jomen ömsesidig respekt!
Man tycker ju att pappan ska kunna säga att "jag älskar er båda och ni behöver absolut inte älska varandra, men däremot respektera varandra! Ni behöver inte ens vara trevliga mot varandra, men får däremot INTE vara otrevliga!". Jämförelsen kanske är lite långsökt men det är ju som att pappan bara skulle bestämma sej för att hata/bete sej illa mot 17-åriga dotterns pojkvän "bara för att". "Jag är ju inte lycklig så varför ska du få vara det??" liksom.
Jag har alltid varit intresserad av lite äldre killar (dock lever jag ihop med en yngre kille nu... ) och då har de ofta haft barn. Dock har det aldrig gått så långt att det blivit något förhållande, men en del gjorde väldigt klart för mej från början att "Mina barn är mitt allt och jag gör inget mot deras vilja, jag skulle aldrig kunna leva ihop med en kvinna som de inte gillar, hon skulle ryka direkt!!", allt för att visa hur "bra" och "förstående" pappa de var. Då kändes det ju bara som "Men gå då du och led in dina ungar i nån slags falsk värld där de kan tro att världen enbart kretsar runt dom, att de kan bestämma vilket folk andra ska umgås med" etc.

Näe det blir ju så fel oavsett vem det är som beter sej illa. Visst finns det de "nya" som anser att barnen enbart är i vägen och inte gör minsta försök till att få till någon form av relation, rentav anser att pappan ska vända sina barn ryggen och enbart satsa på förhållandet, och även barn som per automatik vänder taggarna utåt mot den "nya", gör allt för att bara förstöra, försöka spela ut pappa och "den nya" mot varandra osv. Och då verkar barnens beteende mer accepterat. Näe jag tycker man gott kan ställa krav åt båda håll om man vill att det ska fungera! Och visst ska jag ha klart för mej vad det innebär att inleda en relation med en kille som har barn, men han bör ju även förstå att han inleder en relation med en kvinna som INTE har barn, han är faktiskt inte bara "pappa" i livet (i så fall måste han ha ett galet "trist" liv!), och i de flesta fall är det ju en kärleksrelation han söker, inte en "ny" mamma till sina barn.
Hihi, det hela påminner mej lite om de här förhållandena man hade i skolan på "fråga chans"-nivå där det fanns killar som vägrade träffas utan att ha sina kompisar med sej; "Jag kan vara ihop med dej men tänker INTE göra mej av med mina polare!!" Världen är ju inte enbart svart eller vit, man KAN faktiskt både vara pappa/kompis och pojkvän och ofta kombinera det! Jag skulle ganska snabbt tappa intresset för en kille som tydligt visar att oavsett hur jag är eller vad jag gör så kommer jag ständigt vara den eviga "trean" ("tvåan", "fyran") i hans liv, även om det ganska logiskt och rent förhoppningsvis är så! Har vi bestämt att göra en utflykt så ska mitt förslag på mål väga lika tungt som hans barns och om barnen helt plötsligt "inte känner för att åka" så ska inte jag bara acceptera att det inte blir någon resa. Likaväl som att jag inte bara ska kunna få för mej att sätta mej på tvären och förstöra dagen för barnen!

Jag tycker ämnet är intressant, och nu har jag aldrig varit involverad "på riktigt" men det känns ju som att man gör ämnet så mycket mer komplicerat än vad man skulle behöva! Däremot så genomlever en av mina bästa kompisar dagligen en hård kamp för att bli accepterad av hennes nya killes två tonårssöner. Och i just det fallet så skulle ungarna (och även pappan!) behöva tas i örat ordentligt emellanåt! "Uuhhäää, jag vill inte ha korv med bröd till kvällsmat jag vill ha pizza!!", "Men nu är det korv med bröd som bjuds ikväll!", "Men fan då! PAPPA!!!", "Jaa Marie, nu vill ju Victor faktiskt hellre ha pizza, tar du och tittar i frysen om det inte finns en pan pizza kvar" och där sitter ungen med ett leende som inte kan mätas med nåt annat...