Dåttern på 1,5 år har plötsligt fått värsta utbrotten! Vad göra? Tips!

Ja, visst känner jag igen det. Vi har det också sedan ett tag tillbaka

Vi säger ifrån om att det inte är okej att bita och slåss, och hindrar honom från saker han verkligen inte får eller som är farliga. I övrigt försöker jag ibland prata med honom, men det är rätt meningslöst - det effektivaste brukar vara att låta honom hållas med sin ilska, gråt och skrik och bara finnas i närheten eller gå till rummet bredvid tills det gått över. I alla fall om han lägger sig på golvet och skriker eller liknande...
Men tja, göra så lite som möjligt och vänta på att det gå över - men ändå finns till hands, typ.

Jag minns likartade saker från första barnet (om än annorlunda - de är bitvis rätt olika i humör, hanterar på olika sätt i alla fall), och jag vet att det går över

Det är en härlig period. ;)

Man får tänka "utvecklingsperiod" och räkna till tio. Minimera konflikterna genom att plocka bort grejer som skapar för mycket frustration och bara försöka trösta så att så mycket av dagarna som möjligt blir trevliga. Det är ju ett sätt för dem också att testa vad som händer när de blir arga och bryter ihop och det är en pedagogiskt viktig poäng- tycker jag- att man själv är lugn och hjälper dem igenom det.

Min tjej som är 16 månader har också börjat visa humör. På henne hjälper det att fråga om hon är arg när hon börjar skrika. (använder både ordet arg och tecknet för arg) Hon brukar då sluta skrika och säga och visa att hon är arg med arg röst...
Det hjälper henne att få sätta ord på det och att se att jag förstår hennes frustration. Kanske kan det hjälpa er också? (hon vill inte heller ha tröst - hon är ju inte ledsen - hon är arg)

När mina har kommit in i den åldern och börjat få humöret ( min näst yngsta är där nu ) så har jag förklarat flertals gånger varje dag att det inte är ok,att det gör ont och att den andra personen blir ledsen. Under småbarns åren med mina äldsta har jag då känt mig som en tjatig och gnällig kärring många gånger,men det ger utdelning senare när dom förstår konsekvenserna av det dom gör :)

Har det likadant här hemma. Vår dotter på 20 månader får likadana utbrott som började för nån månad sen. Det räcker med en liten liten sak, och hon gallskriker, ibland bits och nyps hon...
Läste nånstans att man ska bemöta dom i känslan och att det är ok att vara arg, men säga ifrån på handlingen, tex att dom bits, rivs osv.
Det tyckte jag lät rimligt, så jag brukar fråga om hon är arg och säga att det får man vara, men man får inte bitas, rivas, då blir den andra ledsen. Sen är det väl bara att vara lugn, räkna till 10 och tänka att det går över... Vet att det är svårt när man är stressad och ska iväg t.ex. Försöker också få henne att fokusera och tänka på nåt annat.
Tycker att det blivit lite bättre faktiskt, men helt borta är utbrotten inte... Är nog bara att hålla ut...
Jag försöker också tänka att det är inte så lätt att vara 1,5 år, mycket som händer, och hon kanske vill uttrycka sig men kan inte och vet inte hur, då kommer en frustration och ilska istället.

Du kan undvika enhel del sådant genom att inte säga nej och ordet inte som barn ändå inte förstår.

Att hon inte får upp ett köktskåp är något som hon kanske måste få bli arg på.. för att lära sig tacka hur honska göra i motgångar..

men när hon inte får en penna..så säg inte nej den får du inte. utan undvik orden nej och inte. Du får säga på annat sätt.. tec det är min penna.. vill du hämta en egen penna eller liknande.. finurla ut - öva in-
 

Våran fem-åring hade en ganska kort (mindre än ett par månader) med såna utbrott. Vi ignorerade helt enkelt det, så länge det inte gick till handgripligheter. Han fick ha sina vredesutbrott och sen vbar det ofta bra efteråt, men han fick aldrig som han ville genom att bete sig så. Ganska snart lärde han sig att om man ber snällt får man oftare som man vill än att börja härja. Även det här med att acceptera ett "nej" kom ganska snart och idag, är han hur snäll som helst. Kan inte minnas när han hade sitt senaste utbrott. Nu handlar det mest om att tjura på rummet, nåt han gör ganska sällan.

Jag tror mycket på att låta barnen få sina utbrott men att inte påverkas av dem. Våran killes utbrott rörde mig inte i ryggen. Jag gick och gjorde nåt annat, och det är ju inte så kul att ställa till med en scen när ingen tittar på. Börja att vråla tillbaka hjälper inte alls.

Vår äldsta hade knappt några utbrott alls, han är nu snart 4 år. Har ju numer lite trots och testperioder med tillhörande utbrott - men inte mycket alls. Vår ettåring däremot, hahaha! Hon har redan börjat Hon slänger sig på golvet och blir väldigt dramatisk Maken sa igår att han skulle hämta henne ute i hallen (vi brukar ha stängt dit eftersom det är så många sladdar och annat hon inte får ha) dit hon smitit, och hon satt där med min telefon i handen. Så snart hon såg pappa så blev hon jättearg och slängde iväg telefonen och sen sig själv ned på golvet - utan att pappa sagt ett ord. Hon vet att hon inte ska ha den antar jag och tog ut sorgen i förväg---