Min son trotsar inte? Otrygg?

Jag har en liten fyraårig flicka här som är otroligt medgörlig. Vet inte om jag kan säga att hon trotsar heller, velar omkring ibland och "ska bara" men trots - nej. Jag ser det som att jag har haft "tur" och att min uppfostran passar min dotter då jag tycker att vår  kommunikation fungerar riktigt bra. Nu är hon en försiktig liten dam och kanske skulle betecknas som lite otrygg men jag kan inte tycka att det är fel att barn (och vuxna) är lite blyga. Hur är din son? Känner du att han verkar otrygg? Lyder han blint eller är det bara så att ni inte har så mycket konflikter?

Jag har en son på snart 4 och en dotter på 2. Ingen av dom har haft minsta antydan till trots. Men jag har bara sett det som att vi har tur. har aldrig tänkt att dom skulle vara otrygga. Det tror jag verkligen inte dom är...

Jag är nog rätt sträng i min uppfostran...dock inte på ett dåligt sätt. men jag låter dom inte "hålla på" på samma sätt som mina vänners barn.

Vet dock inte om min "stränghet" påverkar eller om det bara är barnen som är som dom är!!?? Men jag är glad att vi har det som vi har det. Får kanske igen det i tonåren

Här har vi inte heller haf några trotts faser vist kan han bli arg när han inte får som han vill men han är aldrig sur länge och man kan alltid kompromissa och förklara för honom och jag vet att han inte är otrygg vi är konsekventa och ganska stränga gällande vissa saker så han vet vad som gäller och varför för vi förklarar varför.

Era barn kanske är trygga och vet att de inte behöver testa till förbannelse utan faktiskt är väl medvetna om var gränserna går. De lägger kanske ner den energi på trevligare saker istället. Medan barn som trotsar mycket letar efter gränser att bli trygga i. Trygghetens betydelse här handlar alltså inte om huruvida de blir tilltufsade om och när de beter sig illa mot någon utan hur trygga de känner i sin barn-roll. Att de inte är de som bestämmer eller har ansvar över viktiga val och saker här i livet. De vägleds av en fast hand som är trygg och pålitlig.

Min dotter som nu är 2,5 år gammal har heller inte haft någon riktig 2-årstrots. Visst, hon blir supersne och totalkaos när hon inte får som hon vill när hon väl bestämt sig för att göra nåt men vissa dagar så märker jag ens knappt av att jag har barn. Aldrig problem vid tandborstning, bad, läggning, åka bil, äta eller möten med nya människor.

Grejen med henne är att jag tydligt sätter gränser för henne. Hela tiden. Hon hjälper gärna till och det tar jag tillvara på. Hon får sin vilja igenom också, jag är ingen diktator. Men jag är hennes mamma och här hemma:

*Tar ytterkläderna av i hallen. Inte överallt och slängs på golvet.
*Stänger barnkammaren kl 19.30 pip.
*Varken slår vi på akvariet eller kladdar på tv:n.
*Vi river inte runt i blommor och gardiner.
*Skriker vi inte. Vi håller normal samtalston.
*Säger vi "tack för maten" när vi ätit klar.
*Sitter vi vid köksbordet när vi äter.
*Sängar och soffor är inga lekplatser. Där sitter respektive ligger man.
*Leksakerna läggs i leksakslådan på kvällen innan bad o tandborstning.

Gör hon rätt belönas det med mycket beröm, massa pussar o kramar och uppmuntran. Fel åtgärdas direkt när hon gjort fel. Inte en halvtimme senare, utan på direkten. Dock har jag inget skämshörn och hon blir inte heller förvisad till sitt rum om jag vill förstärka reprimanden. Hennes rum ska hon aldrig förknippa med straff och skam. Barn förstår mer än vi tror och jag korrigerar hennes beteende direkt hon gjort fel.

Ska man tänka på vilka sk. "trotsåldrar" som finns så tror jag ett barns hela liv är kantat av sk. "trots". Personligen tycker jag att "trots" är en kass benämning då det egentligen bara handlar om barn som utvecklas och får en egen vilja. Självklart vill barnen, precis som vi vuxna, ha sin vilja igenom Det handlar ju om att testa gränser och kanske har din son redan insett vad det är som gäller hemma hos er, detta är ju bara något positivt!

Jag tycker definitivt inte du ska se det som att din son är otrygg med er, för det skulle du märka genom andra, tydligare tecken än att han inte "trotsar".

Verkar som att flera av er har samma förhållandesätt som jag, känns mycket bättre nu! Jag vill ju inte vara en sträng förälder som aldrig låter barnen göra något roligt, eller att han ska tycka att det inte ens är någon idé att säga emot eftersom han ändå inte får sin vilja igenom. Vi kompromissar mycket, och jag tycker själv att om han kommer med bra argument till varför han vill göra eller ha något så är jag inte omöjlig. Han kan ju som sagt bli ledsen och arg om han inte får som han vill, men oftast så räcker det med att förklara för honom varför det inte funkade just då. Jag har nolltolerans mot gnäll, vill han något så får han säga det med normal samtalston, och jag accepterar inte något gnäll bara för att han inte får som han vill, då kan jag säga ifrån lite skarpare att "nu räcker det". Han får självklart uttrycka sig, men inte genom att bara gnöla.

Ett tag var han inne i en period där han bad om ursäkt för allting, så fort jag sade något till honom svarade han "förlåt mamma", och det kändes helt bedrövligt, men jag tror (och hoppas) att det kom sig av att de hade pratat på dagis om att säga förlåt om man gör något fel osv.
Jag känner bara ibland att jag kanske är för hård mot honom, och att det på något sätt har hindrat honom från att uttrycka sig på det sätt han egentligen skulle vilja, att han inte vågar, för att han är rädd att jag ska bli arg? Att det är därför han är så medgörlig, eller vad man ska kalla det?

Nej, jag tror absolut inte det beror på otrygghet.
Snarare kanske en kombination av en mer diplomatisk personlighet och trygghet med er.

Sträck på er, ni gör något bra. :)

Jag tror inte heller det handar om otrygghet. Min son har heller aldrig varit i någon trots ålder. Han är väldigt känslig kille och blir oerhört sårad om inte alla runt omkring honom har det bra. Jag kan inte påstå att han är otrygg, han är mkt social och tar plats både hemma och på förskolan. Tror mest han bara är en snäll kille som inte behöver testa gränserna. Samtidigt som min dotter fick hans trots åldrar också.. Wiiee, lucky me?!

Håller med Puls, sträck på er, ni gör ngt bra!! Så tänker jag iaf.. Alla barn är olika.

Här hemma tål vi inte heller obefogat gnäll utan kan säga till att inget gnäll! och just det där med att gnälla fram det han vill tål jag inte utan han ska be om det normalt. om jag gämför honnom med andra barn är han otroligt mycket lättsammare och trevligare, han slänger sig inte på marken ellet tjafsar emot utan om han vill något så försöker han förhandla som att om han vill rita men jag säger att vi ska duka till midag snart så erbjuder han sig att plocka undan och duka om han får rita lite först

Jag har en 4årig son som inte har trotsat alls, han blir mest Ledsen om det är något som händer, men är aldrig arg av sig.  enda gången jag märkte av trotsen var när vi skulle gå hemåfrån så blev han ledsen och sa "jag orkar inte gåå". och han åkte då vagn till bilen, så det var nog något annat på gång.
det tog två veckor och sen var han en solstråle igen. och jag har frågat runt om trotsen, men det är tydligen inte alla som går igenom det, ofta för att de faktist är trygga i sig själv, och redan vet vart gränserna går.
så hans "trots" var lätt och snabb att ta sig igenom. det är jag tacksam för :D

man får vara glad om det fortsätter såhär bra!
jag har en 1½åring som verkar kolla alla gränser, så barn är helt olika, fast de uppfostras likadant! haha.

Jag tror säkert att era barn förr eller senare kommer att trotsa. Men det kanske dröjer tills de blir äldre, typ tonåringar