Ni som har barn utan att ha en närvarande pappa med i bilden...

Jag har en liten tjej på fyra år som jag haft hand om själv sen hon föddes, pappan har varit i bakgrunden och hon har träffat honom en del så hon vet vem hon är. Hon skickar brev pratar ibland om pappa men jag tror inte hon mår dåligt över detta. När vi inte hade någon kontakt märkte jag inte av detta alls men med bara lite kontakt så märker jag att pappa är viktig (för att han tycker om mig, som hon säger). Det har blivit mer ju äldre hon blivit, men då vet hon ju vem hon är också.

Hoppas ni på att de kommer ha en bra/nära relation med fadern, eller tror ni att det går lika bra utan egentligen?

Jag vill helst att hon ska ha en bra/nära relation med sin far men tror nog inte på detta utan satsar mer på att hon ska känna att hon vet vem han är och tycka så bra om honom som möjligt.

Inga fler?

Jag har en pojke, Jonah, som blir 2 år den sista mars. Jag har varit själv ända sen graviditetens start.. Jag blev gravid med en kille jag dejtade trots att jag åt minipiller, han ville absolut att jag skulle göra abort men jag kände ända från början att jag inte ville. Men jag gick med på att göra abort, så vi fick en tid för vul för att kolla hur långt gången jag var och därefter bestämma abortmetod..

Men när jag låg där och fick se lilla hjärtat ticka på skärmen, då kände jag att jag kunde inte gå igenom en abort, det var ju mitt barn, mitt redan då älskade mirakel. Så efter vul sa jag till pappan att jag inte tänkte göra abort och att han själv fick välja om han ville vara delaktig eller inte, han valde det sistnämnda och det accepterar jag.

Nu har Jonah börjat bli så stor att han säger pappa om alla killar (kan vara en främmande man som går på vägen utanför fönstret osv) och han säger mest pappa till sin bästa kompis pappa.. Och faktiskt så accepterar den pappan det, eller han säger att han är pappa "namn", så han fungerar lite som en fadersgestalt för Jonah. Men självklart så är jag noga med att säga att det är "kompisens namn"'s pappa. Det är på sätt och vis skönt, för jag litar på den här pappan, det är en av mina närmsta vänners pojkvän och deras son (som är Jonahs bästa kompis) är jämngamla och har varit kompisar sen dom var 3 månader :) 

När Jonah blir äldre och börjar fråga vart hans pappa är, så vet jag inte riktigt hur jag kommer förklara det faktiskt.. För jag tänker aldrig vara en sån mamma som pratar skit om den andra föräldern men ändå vara ärlig och säga som det är, så jag kommer nog säga något i stil med att hans pappa inte var redo.. och så vidare.

Oj, nu blev det långt och invecklat.. Hoppas ni som läser förstår vad jag skriver :)