Är jag medberoende?

Jag träffade en 26-årig kille för snart 2 år sedan. Jag blev blixtförälskad men det blev inte han. Jag var oftast den som tog initiativ på att ses osv. Jag åkte väldigt långt för att kunna se honom och under nästan 8 månaders tid åkte jag alla gånger och han 1. Han var väldigt upp och ner i sitt humör och kunde i många situationer agera helt respektlöst. På fyllan gjorde han slut och skällde ut mig ca 3ggr för att sedan när jag var helt knäckt ta tillbaka det. Jag kände ofta i starten att de gångerna det var mysigt blev det på ngt sätt otroligt mysigt eftersom att de andra gångerna då det inte var bra var så extrema och tog så hårt på mig. Det blev som att man fick en sorts bekräftelse när han var glad och när det var tvärtom gick jag nervöst runt på tå. Han fick köra runt rejält med mig kan man säga och utan att jag satte ner foten.

Nu är vi sambos och när jag är inne i en dålig period drar jag upp detta och ältar. Nu känner jag att jag aldrig fått ordentliga ursäkter osv. Jag är fullt medveten om att det största problemet ligger hos mig då jag inte stått upp för mig själv och min person. Han berättar ofta hur mycket han älskar mig och att jag betyder allt för honom och när vi bråkar om det här gamla så blir han så arg att han är beredd att ge upp. Jag kastas återigen ner i ett svart hål och det känns som att han fortfarande på ett sätt kör med mig. Jag känner mig inte älskad och det handlar väl i grund och botten om att jag inte älskar mig själv och då är det klart svårt att få någon relation överhuvudtaget att fungera. Min sambo menar att han nu vet vart han står och att vi inte längre är kvar i detta. Men min själ känns fortfarande trampad på och min mage vrider sig som en disktrasa.

När jag var 12 skildes mina föräldrar. Min mamma hittade en ny man och "försvann" och jag fick bo med min pappa. Samma pappa var aldrig hemma och ibland låg det pengar på bordet så jag kunde handla mat. Min mamma har så långt jag kan minnas präntat in i mitt huvud att män är otrogna svin och att de kommer att göra något förr eller senare. Min mamma sa även till mig att den enda anledningen att min pappa ville ha mig var för underhållsbidraget. Den tog hårt på mig. Jag vet att jag som vuxen ansvarar för mitt liv och jag lever inte på denna gamla historia som ett försvar men det har trots allt påverkat mig. Jag har så svårt för att lita på människor efter alla de här åren av ensamhet. Många vänner och många aktiviteter men ingen vuxen som kollade av hur jag egentligen hade det.

Jag förstår att detta påverkar mig mycket i mina relationer jag har nu. Jag är väldigt inåtvänd med många saker och när jag änligen lyckas få ut dem så slutar det ofta med bråk med min sambo. Jag känner att gränsen för vad jag "tål" och gör mot mig själv flyttas framåt. Jag står ut med mycket samtidigt som magen kränger, vrider och gör fysiskt ont. Iband bankar hjärtat så hårt i bröstet så det känns som att bröstkorgen ska sprängas.

Jag tror att jag är en medberoende person som tar på mig andras problem och backar undan själv. "Bara min sambo har det bra så är allt bra"... men så är det ju inte riktigt. Jag då? Jag undrar om det finns andra i samma situation och hur ska jag bli fri? Jag är 31 och min kille som sagt 26. Jag känner samtidigt en viss rädsla för att gå vidare... när ska jag få en familj? Jag orkar inte "leta" mer. Förstå mig nu rätt, jag skulle aldrig sätta ett barn till världen när jag har det så här. Den nya människan ska få en stark mamma med sunda värderingar och massa kärlek så det får stå på paus helt enkelt.

Jag och min sambo har verkligen de mest fina stunderna tillsammans också så det finns något att bygga på. Jag har gått i terapi men faller oerhört lätt tillbaka i gamla vanor.

Nu blev detta långt men jag undrar om någon vet hur man kan göra. Jag är medberoende och har svårt att bryta upp. Kan jag och min sambo bygga vidare eller är det dags för mig att våga ta steget och vara ensam? Min största rädsla...