Det är en stor sorg att inte kunna erbjuda ungarna en stor familj med massa kärleksfulla hem som längtar efter dem. I natt var vi på akuten. Såg en mamma med sin baby och så hade hon med sin egen mamma till stöd. Klockan var två på natten.
En av grannarna har en morfar som hämtar sonen varje måndag på dagis. Så går de till simhallen.
Saknar det verkligen. Inte för avlastningen utan för denna stora kärlek barnen kan erbjudas på flera håll.
Hur har ni det?
Lika här. Visserligen en farmor i livet men hon arbetar mer än 100 % och dessutom ser dåligt. Under 2 år var vi på 3 begravningar, äldsta fick i alla fall träffa mormor och farfar innan dom åkte till månen
Min dotter hade ingen kontakt alls med sina farföräldrar tills hon var ungefär 3, min biologiska mamma är död sen länge och min pappa jobbar väldigt mycket.
Jag såg till att ha ett stort nätverk av vuxna kring min dotter ändå, just för att jag tror som du att det är otroligt berikande.
finns det andra släktingar eller väner som kan ta rollen för dina barn istället?
Mina föräldrar dog för 12 år sen.
Min äldsta har farfar o farmor men träffar de knappt aldrig.
Maken har sin pappa o plastmamma så farfar kallar sig gärna farfar till båda mina barn.
Jag är uppvuxen med bara farmor som jag träffade sporadiskt. Hade visserligen morfar och farfar i livet några år, men då morfar lämnade mormor redan när hon var gravid och farfar stack när pappa var 7 år så räknas de ju inte. Farmor gick bort när jag var 10 år, 1,5 månad innan min pappa också gick bort. Jag kan inte påstå att jag lidit av att inte ha mor- och farföräldrar även om jag i något svagt ögonblick var avundsjuk på kompisar som fick mer presenter p.g.a. det, men sånt är ju bara ytligt och materiellt. Det är svårt att sakna nått man aldrig haft!