Hur litar man när det hela tiden kommer nåt nytt?!

Hej!
Jag och min sambo har varit tillsammans i ungefär ett år.
Han är italienare och vi träffades när jag studerade italienska i italien. Efter bara 2 månader fick vi veta att jag var gravid. Vi flyttade till sverige och nu bor vi här med vår snart 6 månaders dotter.

Vi har haft det svårt från början. Prcis i början (i italien) var han otroligt svartsjuk men det gick över när jag blev gravid.
I början av livet i sverige mådde jag spykiskt dåligt och började tvivla på mina känslor för honom men dem kom tillbaka efter nån månad.

Vi har alltid haft svårt att komma överens om valen vi ska göra för vi tänker väldigt olika och vi har haft det, och har fortf svårt ekonomiskt. Ofta bråkar vi om vad som ska köpas och inte köpas men också om allt annat mellan himmel och jord. Bla blåkade vi om att han inte ville att vår dotter skulle få träffa min bästa vän längre för han tycker att hon är falsk och en dålig människa och vill inte att vår dotter ska påverkas och se upp till henne. Han tyckte att han hade all rätt att förbjuda det medans jag tycker att det är en självklarhet att han inte har med att göra vilka vänner jag väljer att mitt barn ska få träffa.
Och sånt är det hela tiden. Vi båda är övertygade om att ha rätt och ger sig inte.

Sen har vi haft problem i sexlivet. När min mage började synas klarade han inte längre att ha sex. Men även flera månader efter förlossningen så klarade han fortf inte det. Men så för ett par månader sen (efter ca 8 månader utan sex) så tog han sig i kragen och vi gjorde det. Det var bara konstigt. Men sen gjorde vi det igen dagen efter och det var som förut igen! Men efterdet har vi inte kommit till skott igen..
Det värsta är nog att vi ungefär sammtidigt som vi slutade ha sex, slutade kyssas. Vi pussas bara lätt och kramas.
Han har sagt att han vill att jag ska ta initiativ till sex men han verkar inte vilja och jag är rädd att bli avvisad för jag har gått upp i vikt och känner mig inte attraktiv..

Just nu bor jag hos mina föräldrar för vi bråkar så mkt så vi klarar inte att bo ihop just nu.
och fast vi ses väldigt lite så känner jag att han är stressad när han kommer och då blir jag stressad och så blir vi irriterade på varann. Jag trodde det skulle hjälpa att sakna varann men det verkar inte som det hjälper så mkt.. Jag längtar tills han kommer när han inte är här men när han är här så efter ett litet tag så vill jag bara att han ska åka igen för jag blir trött och irriterad..

Ett stort problem är att jag inte litar på honom. Jag litar inte på att han sköter vår dotter rätt eller att han gör rätt val när det gäller pengar och i princip allt. Men skulle jag säga det till honom skulle han göra slut. Men det är för att han tar alltid konstiga beslut som får honom att hamna i situationer som jag får ta honom ur sen. Han klantar sig ofta. Vi har förlorat hur många tusen som helst på att han klantat sig. Under det här året han bott i sverige har han: Åkt ambulans 3 ggr, råkat spela ett spel på internet där han inte trodde det var riktiga pengar men var tvungen att betala över 10 000kr sen. Spelat bort flera tusen på poker (han mådde jätte dåligt psykiskt då och säger att han inte visste vad han gjorde och att han aldrig skulle göra det annars) Vi har lagt ned flera tusen för att han missat flyg från italien. Han har tagit penecilin och sen druckit sig full så han hamnat på sjukhus 2 ggr (läkarna har varit tveksamma båda gångerna om det var pga medicinen men det vore ju ett konstigt sammanträffande annars). Jag har kommit på honom flera ggr med att ljuga om viktiga saker.
Men allt detta viftar han undan och säger att han är oturföljd och om jag skulle ta upp det som bevis för varför jag inte litar på honom kommer han alltid med bortförklaringar och sen hotar med att göra slut för han kan inte leva med någon som inte litar på honom..

Och vår dotter vill inte vara i hans famn från och till. Ibland går det bra men oftast inga längre stunder och ibland kan det vara flera dagar då hon bara vrålar när han tar i henne och slutar inte förns jag tar henne. Jag tror absolut inte att han gjort henne nåt men hon verkar inte lita på honom.
Så jag kan inte få mkt hjälp av honom som förälder och det gör att hon tyr sig ännu mer till mig. Kan det bero på att hon känner när han mår psykiskt dåligt?

Vi har ju inte mkt pengar till familjeterapi. Jag vet inte vad det kostar..
Finns det nåt vi kan göra själva?

Mvh