Tråkiga besked - hur går man vidare?

GIFT ER! Jag menar typ nu, i helgen om det går! Eller i alla fall så snart som möjligt för i stort sett alla länder har krav på hur länge man ska ha varit gift och det är inte alltid man får tillgodoräkna sig sambotid.

När det gäller att ta beslut om adoption är jag nog inte rätt person att komma med peppning för det fanns ingen nattsvart period i vår historia. Vi var deppiga för att jag inte blev gravid men efter knappt ett års försök hemma bestämde vi oss för att adoptera. Vi ville ha barn, vilket barn, hur det såg ut och var det kom ifrån var inte viktigt. Men det ser olika ut för alla och det finns säkert fler som kan dela med sig av liknande historier som er.

Det är visserligen längre och längre köer men om man vidgar sina vyer lite och kan tänka sig adoptera ett barn med särskilda behov (låter läskigt men tro mig, det behöver det inte vara, inte ett dugg) eller ett äldre barn så kan det gå snabbare än vad man tror, beroende på vilka land man passar in på.

Du får gärna inboxa mig om du har frågor om barn med särskilda behov eller hur det är att adoptera lite äldre barn.

Lycka till!

Det finns absolut all anledning både att hoppas på och planera en adoption för er! Reglerna som de flesta kommuner följer är att man inte ska vara äldre än 42 år vid ansökan för utredning. Ni har alltså flera år på er att ansöka och sedan ytterligare minst två år (giltighetstiden för medgivande) på er att få barn. Med lite tur skulle ni till och med kunna hinna med syskon, om ni inte väntar för länge. Som Cerdrica redan har sagt så är hetaste tipset just nu att se till att ni gifter er så fort som möjligt! Äktenskapstid är viktigt i många länder och de flesta räknar inte med sambotid. Bra att ni har kötid redan i två organisationer, även om det troligtvis krävs minst ett par år till innan ni kan få skicka papper. Lycka till!

Tack för svaret!

Ja, visst bör vi gifta oss!! Jag har nog inte tjatat på sambon om annat det senaste året... Varför är det för vissa ett större beslut att gifta sig än att skaffa barn ihop? Konstigt. Jag hoppas att han nu äntligen inser allvaret. Vi har ju ändå varit ihop i 10 år och äger bostaden ihop etc...

Bra det du skriver om äldre barn och särskilda behov.

Nu fick jag lite pepp, tack!

Jag är helt novis på området...men äggdonation, är det lika lång väntetid eller det är något som du inte alls vill?

Tack! Nu kan nog inte sambon dra på giftermålet längre....

Det är c:a 1,5 år väntetid till ÄD och troligtvis ställer vi oss i kön, vi ska få remiss. Men som när det gäller all befruktning, är ju chanserna bara runt 30% att ett sådant försök lyckas. Och vi hinner bara med ett försök innan jag fyller 40 och inte längre har rätt till det inom landstinget. Alternativet då är att söka sig privat utomlands och då kostar det uppåt vad en vanligt adoption kostar, men med mycket orsäkrare resultat.

För mig är graviditet inte så viktigt, utan det är själva barnet som är målet. Det enklaste hade förstås varit om vi hade kunnat få barn på det "vanliga" sättet, men nu fick vi veta att det förmodligen aldrig kommer att bli så för oss. Jag tror att både ÄD och adoption är något vi kommer att försöka.

Okej!!
Tack för svaret!

Jag tillhör en av dem som nämligen funderar på att donera ägg, men är som sagt helt novis och väldigt lite insatt i faktan då jag bara tänkt tanken.

Lycka till massvis.

Om du har tänkt på att donera ägg, all heder och hyllningar till dig!! Det är ju tack vare sådana som du som sådana som jag skulle kunna få barn! Kötiden är helt beroende på hur många äggdonatorer det finns. Det behövs fler kvinnor som kan donera bra ägg!

Oj, TS, det där inlägget hade kunnat vara skrivet av mig...

Jag fick exakt samma besked i juni 2008 (och var då 38 år och gubben är lika gammal!) och dagen innan vi skulle få beskedet så hade maken och jag en diskussion kring hur vi ställde oss till just ägg- / spermiedonation. Maken kände att han inte kände sig bekväm med spermiedonation och jag ville inte utsätta min kropp för de behandlingar som en äggdonation kräver, så hoppet till adoption var, för oss, väldigt enkelt och helt självklart.

Vissa dagar kan jag känna att jag fortfarande sörjer, men det är inte möjlighet till graviditet jag sörjer, utan att aldrig få vetskapen om hur ett barn med våra gener skulle vara och hur det skulle se ut. 

För mig har det varit otroligt viktigt att få prata om vad som hänt och varför etc, och som tur är har jag fantastiska vänner runt omkring mig och framför allt en helt underbar make som låter mig sitta och älta på kvällarna och gråta en skvätt då och då.

Nu är vi slutskedet av att samla papper till Kenya och vi hoppas kunna flytta (ja, det är ju faktiskt det man gör!) ner till Nairobi i slutet av sommaren.

Så, mitt råd till dig är helt enkelt att prata mycket, låta det ta tid, men samtidigt börja förbereda för den dagen ni kanske är helt beredda för en adoption. Som andra sagt, gift er och gå föräldrakursen och sen kanske alla bitar faller på plats av sig självt. Det gjorde det för oss...

Lycka till!

Hej

Adoption behöver inte ta jättelång tid. Det finns länder som har kötid på ett år eller kortare, för tillfället är det tex Serbien, Sydafrika, Gambia, Taiwan och Polen (vissa av länderna gäller det SN-barn och lite äldre barn). Och adoptionsvärlden ändras snabbt och det kan se helt annorlunda ut när det är er tur att skicka handlingar. Det är fullt möjligt att ha barn inom två år (med lite flyt)

Eftersom ni redan är medlemmar i AC och BFA så har ni förhoppningsvis avverkat en del av kötiden för att skicka handlingarna redan. Kontroller bara så att ni betalar avgiften för sökande medlemmar och inte bara vanlig medlemsavgift.

Gift er och kontakta familjerätten i er kommun - NU!