Ikväll sa min man att han vill skiljas...

Det är alltid en sorg att skiljas, och det känna nog som att dö lite grand...men det går över.
Just nu förstår jag att det blir kaos, man vet vad man har men inte vad man får.
För barnen blir det egentligen ingen större skillnad mer än att de träffar er var flör sig, har de mobil (12 åringen) så kan han ju ringa den han saknar.
Barnen tycker jag ska bli underättade så fort som möjligt så de också får tid att bearbeta och fråga frågor och vara ledsna tillsammans med er.
Ta med dem och visa var alla ska bo och berätta hela tiden att det inte är deras fel.
Berätta för de mindre barnen på deras nivå, kanske dra paraleller med deras kompisar på dagis som de ibland blir arga på.
Har ni bråkat mycket kan de till och med tycka att det blri skönt och lugnt.
Vet du varför han vill skiljas? Är han fullkomligt säker?
Kram

Hej TS

Jag är numera skild efter 24 års äktenskap. jag förstår din förtvivlan.

Jag vet inte hur mycket ni pratat med varandra. Om det kom som en blixt från klarblå himmel eller om det är nåt han pratat om tidigare.
Blixtar är inte kul.. lite förvarning kan vara bra även om det åxå är jobbigt... jättejobbigt.

Hur gör man med barnen?
Ja för oss var det så att efter ett stort velande så sa jag till min man att jag ville skiljas.. Det var jobbigt. Jag ville att han skulle fundera över hur han ville göra med huset och lite sånt. Det gick 3 dagar sedan frågar han på morgonen om jag verkligen menar allvar. Ja sa jag Då får det bli så sa han. Kan du berätta för barnen i kväll. Ja sa jag.
Så efter middagen samma kväll så fick barnen beskedet och det var det absolut jobbigaste jag gjort i hela mitt liv. Barnen grät och jag grät och min man (fd) säger VI har bestämt och VI tror att det här blir bra.... han som inte ens ville skiljas

Jag tror det är viktigt att inför barnen verka eniga. Den ene ska inte bli utpekad som syndabock. Barnen måste tydligt få höra att det inte på nåt sätt är deras fel. Att dom är lika mycket älskade av er båda oavsett var ni bor. Berätta vad som kommer att hända. Om alla ska byta boende eller om någon ska behålla den gemensamma bostaden. Visa om möjligt bilder på lediga lägenheter eller så om bostadsföretagen har ute några. Spåna lite  så dom får känna att det finns nåt bortom det svarta hålet.
Håll dom informerade om vad som händer och när saker händer Låt dom så långt det är möjlligt vara med i processen. Det är ett sätt att bearbeta.
Går dom i skolan. Prata med lärare och kurator. Se till att barnen får samtalsstöd. Dom kan behöva någon annan att prata med.

För oss tog det nog ett halvår innan barnen landade någorlunda.

För oss är det nu två år sedan snart men det gör otroligt ont i mig att skriva detta till dig. Att riva i alla jobbiga minnen om svikna och besvikna barn.

Nåt gott ur detta. Den vinst jag kan se är att barnen har mer tid med oss föräldrar nu eftersom den vecka som man har barnen så ligger verkligen fokus på barnen. När alla kommit över detta så tror jag att vi alla kommer att må bättre än vi gjorde de sista åren tillsammans..

Men ännu känns det bittert efter så många år. Varför skulle det behöva bli så här.

Var rädd om dig och barnen..

Kramar
Eva

Tack för dit svar! Ja, det känns verkligen som att dö lite grand. Det var ju inte direkt så här man ville att det skulle bli. Ja, vi har bråkat mycket, speciellt på sista tiden. Vår äldsta son, som 10 år,(vi har varit tillsammans i 12 år), tycker såklart det är jättejobbigt när vi bråkar och frågar varje gång om vi ska skilja oss...så det säger väl en del... Har också tänkt på att i slutänden kanske barnen får det bättre om vi skiljs, att de får det lugnare, men just nu känns vägen dit lång.
Han vill skiljas för att han inte tycker att det fungerar i förhållandet, att vi tycker för olika om tex barnuppfostran, han tycker det är så jobbigt att barnen, bråkar och gnäller, vilket jag inte tycker är så konstigt att det gör med tanke på allt bråk de får höra. Han sa att han var säker på att det var det här han ville och han lät ganska säker. Tyvärr är min man inte så lätt att kommunisera med, han säger sällan vad han tänker och tycker. Önskar att vi hade kunnat prata mer så kanske saker och ting kunnats redas ut...innan det blev för sent..

Kan tillägga att jag inte ångrar mitt beslut även om jag fortfarande sörjer att det blev som det blev.

Eftersom ni bråkat mycket så är nog som sagt åtminstone den äldste lite förberedd även om han inte vill vara det.
Det där men en man som inte vill prata känns bekant. Jag tror att det viktigaste för barnen är att dom får känna att dom har båda sina föräldrars kärlek.

Att växa upp i en familj där föräldrarna inte visar varandra kärlek och  respekt, vad ger det tex barnen för bild av kärlek.
Tyvärr är det nog så att vi är lite för rädda för att söka hjälp. Familjerådgivningen är bra och underskattad. Dit bör man nog gå som sagt innan det är för sent.

Tack Eva, för att du svarar! Jag förstår att det är tungt för dig att skriva, tack för att du ändå gjorde det! Tårarana sprutar verkligen när jag jag förstår att det är en lång och tung process vi har framför oss, visserligen hade jag förstått det innan, men att läsa din historia får man det verkligen bekräftat.
Har ingen aning om hur vi ska göra med boendet, jag tror ingen av oss kommer att ha råd att bo kvar där vi bor nu, vilket inte direkt kommer att underlätta för barnen. Ja tänk att svika sina barn, det är ju absolut det sista man någonsin man vill göra...
 Det är nog mer jag tidigare som försökt prata om vårt förhållande, då har han bara lite enkelt sagt, då skiljer vi väl oss då, och sen har det liksom inte hänt något mer och det har bara runnit ut i sanden,o ch vi har fortsatt att traggla på. Ska erkänna att jag många gånger har kännt att jag velat skiljas. Men ändå valt att stanna, man hoppas hela tiden att saker ska ordna sig och bli bra igen, man vill så  gärna för barnens skull. Det känns ändå som vi måste landa i det här innan vi berättar för barnen. Fy, vad allt känns som en mardröm just nu, så himla ont det gör...

Tack igen Eva för att du skriver! Jag kommer nog att sörja resten av mitt liv att det blev som det blev. Jag tycker egentligen att vi borde ha alla förutsättningar för att det skulle fungera, men tydligen inte. vi har faktiskt provar med familjerådgivning. Men tyvärr var min man inte speciellt engagerad i det heller. Det där att kommunisera som sagt och prata känslor är inte hans grej....
Men även om man alltid kommer att sörja att det blev som det blev, så vore det kanske ännu värre att stanna resten av sitt liv i något som inte var bra. Som sagt barnen behöver kärlek och respekt. Dessvärre tror jag att det kommer att bli svårt att samarbeta med min man i framtiden, men jag hoppas för barnens skull att jag har fel...
Kram

Jag går precis igenom en skilsmässa. Det var jag som sa det, men egentligen vill jag inte. Bara att jag tröttnat så på skiten. Min ex-man (ja, rent juridiskt inte ännu) likaså så han var ju inte sen på det.

Vilket iofs är bra, då är det gemensamt, men det gör ändå så otroligt ont. Det här var ju inte mina dröm, min plan när jag valde honom att skaffa familj med. Vi har varit tillsammans i 11½ år, gifta i 6 år och har ett fjärde barn på väg. Vårt äldsta är ännu inte så gammal, men den som begriper mest. Hon är ledsen över det och vill inte.

Vi valde att berätta för barnen tillsammans. Vi sa att vi kommer att flytta isär, att vi båda älskar dom precis lika mycket, det är inte på grund av dom, dom har inte gjort något utan mamma och pappa bråkar så mycket och vill inte det. ATt dom kommer träffa oss båda mycket ändå, vi kommer bo nära varandra och försöka umgås och hitta på saker och ting tillsammans. Att dom kommer sova hos pappa ibland och mamma ibland och att dom alltid får ringa den dom inte är hos om dom vill.
Och att har dom frågor så får dom fråga vad som, vi är inte arga på dom och vi förstår att det är jobbigt för dom och att dom är ledsna, att vi är det också , men att vi inte vill bråka mer. Att vi fortfarande tycker om varandra (för det gör vi, det gör det så otroligt jobbigt) och kommer vara vänner.

Jag åker berg och dalbana i mina känslor. Vissa dagar avskyr jag honom, andra så vill jag inget annat än att han ska hålla om mig och säga att det blir bra. Men det är väl en del i processen. Jag har ännu inte flyttat ut (det är jag som kommer göra det, barnen flyttar med mig) och det gör det extra tungt, kan liksom inte riktigt börja med resten av livet än.

Hej "här med". Lider med dig, vad jobbigt när man egentligen inte vill...

På nått sätt tänker jag ändå att allt ska ordna sig, det gör bara för ont att inse att det troligtvis inte gör det...Jag hoppas att vi också kan bo nära varandra och framför allt att vi kan vara vänner. Jag måste säga att jag beundrar alla er som överlever en skilsmässa! Fan, varför kan det inte bara vara lätt, varför kan inte allt bara få vara bra? Tack för att ni delar med er av era erfarenheter.

Kram

nu har det gått ett år sedan min man ville separera - då var vår yngsta nyfödd och ajg fick panik och försökte lappa ihop  på alla sätt och vis.
 Nu har jag landat i det och tycker att det ska bli skönt, men vi har itne hittat nån lgh till honom än - så vi avvakatar med att berätta för barnen.

Jag tycker att det är superjobbigt jsut med kommunikationen.
Jag hoppas att vi kommer att kunna prata igen när vi väl kommit ifrån varandra.

jag vet hur jävlig den första tiden är - jag komer ihåg att jag var ute och gick och knappt visste om nästa steg skulle bära mig eller om jag skulle falla ner i ett stort svart hål.
jag grät och och grät och föll ihop till en liten våt trasa under tiden de äldsta var på dagis.

jag har också varit arg - så JÄVLA arg att ajg inte visste var jag skulle göra av all ilska.

och nu är jag lugn (för det mesta iaf)
och hoppfull om att detta kommer avara det bästa jag gjort - att börja leva mitt liv på mina villkor.

kram

Ja, liksom du så tyckte jag att vi hade alla förutsättningar för att få ett väldigt bra liv ihop, men det gick inte ändå.

Kommunikationen fungerade inte, trots parterapi och annat. Nu ligger det en massa annan skit i grunden som gror så så enkelt som jag velat se det har det aldrig varit.

Det jobbiga är at inse att jag lurat mig själv och därmed också barnen. Det känns som att JAG sviker dom. Det mår jag inte bra av och jag försöker ge mig den på att inte låta dom få ont av det här. Mina sårade känslor till trots så ska DOM iallafall få det så bra det går.

Jag hoppas vi ska kunna vara vänner, men ärligt talat så vet jag inte. Jag kommer förmodligen förbanna den dagen han hittar en ny. Vilket han säkert gör före mig. För jag vill inte att barnen ska ha andra föräldrar än VI, det var ju HAN jag valde att skaffa barn med. Inte någon annan.

Men jo, det kommer ju ornda sig, på ett eller annat sätt. Visst är det så, även om det är nattsvart just nu för dig. Men det är ju också ett sorgearbete som måste få ta sin tid.
Hoppas ni kan hjälpa varandra genom det. Vi försöker, men är inte det lite ironiskt då? Tillsammans kan vi inte hjälpa varandra, vara ett stöd för varandra, men vid skilsmässa så finns det förståelse, tröst och annat att ge?

Hej,
Jag tog ut skilsmässa 2009 från min dåvarande man.
Det var jag som ville och jag kan ärligt säga att jag har aldrig haft det så bra och trivst så bra på många år.
Jag hade tur och träffa min dröm kille i samband med skilsmässan och kan säga att det gör eb otrolig skillnad att leva med den man som delar en stor del av mina grundvärderingar.
Dock var det jobbigt med min fd man fast han träffa ny tjej direkt också har han tjatat, bönat ,hotat ja gjort allt för att jag ska komma tillbaka.
Snackat skit ljugit mm inför barn och släkt.
Snälla dra inte in barnen var eniga inför dom.
Det mår både ni och barnen bäst av.
Nu är det faktiskt så att dom barnen jag pratar om inte är mina biologiskt sätt utan hans men dom har levt med oss.
Dom är 18 och 20 har tagit avstånd från honom pga lögner och umgås med mig men jag kan ändå tycka att han gör barnen orätt.
Och jag tycker faktiskt synd om hans nya tjej för hon vet inget om detta och älskar säkert honom en massa och så bra det hade varit om han tog till vara på detta och glömde mig.

Hej!

Jag och min man bråkar också otroligt mycket nu för tiden. Vi har varit ihop i 10 år, gifta i 5 år. Vi har en son som är 2 år.
Det känns som att det bara är jag som vill att vi inte ska vara tillsammans längre. Mina känslor för honom är, som någon annan sa, olika... ibland vill jag säga att allt ska bli bra, jag tycker ju om honom, och ibland vill jag bara sticka! Han kan vara så otroligt elak mot mig, svära mot mig, inför sonen. Han får sådana raseriutbrott som jag önskar att ingen ska uppleva. Han är nog påväg ner i en depression igen (hade en för 3 år sedan)... han blir knäpp av medicinen.

Jag är så ledsen att det har blivit såhär... det var ju inte tanken från början såklart.
Ska snart åka utomland tillsammans med min syster. Mannen och sonen ska stanna hemma. Det ska bli så otroligt skönt att åka ifrån honom ett tag och få tänka ifred, men jag är orolig för sonen... vad ska jag göra? Är det egoistiskt av mig att åka, ska jag avboka resan?

Mannen tror att allt kan bli bättre, han har lovat att ändra på sig, men det har han sagt 1000 gånger och det sker ingen märkbar hållbar förändring.

- Det som ar mest jobbigt när föräldrarna skilde sig var alla bråk om en och att de pratade så mkt skit om varandra.

- Att mamma var så ledsen.

- Sen när de började träffa sina nya "kompisar", som om man var dum i huvudet och inte fattade bättre.

TS
Kommunikationen är viktig. Den funkade inte för oss heller. Att bara säga att "då skiljer vi oss" är en flykt i mina ögon. Vill man leva tillsammans måste båda vilja prata och förändra och hitta lösningar. Det funkar inte att bara en vill något. Jag var med som ungefär samma sak med familjerådgivningen
Han gick dit för att jag ville det (till slut) och sa att om det hjälper mig att må bättre så går jag dit.. Ädelt men det var vi som hade problem.

Dert är viktigt att inte snacka skit om den andre. Upplever det lite svårt ibland. Tex i helgen när det blev prat om varför inte barnen fått böjra åka slalom tidigare. Så sa jag som det var. pappa ville inte det varpå dottern säger. Det verkar som allt är pappas fel. Då kände jag HJÄLP så får jag inte säga. Samtidigt var det så. Han ville aldrig följa med på nåt, bad eller uteaktiviteter och det som kostade pengar gick inte göra. Det är en svår balansgång ibland i vad man säger och hur man uttrycke saker.

Det är jobbigt det är berg och dalbana länge och kanske är det så att det är en sorg man får bära med sig hela livet oavsett om man är den som gör slut eller inte. Men man ska inte fastna i den.

När jag var barn

har som sagt funderat mycket på detta. Att inte snacka skit eller prata illa om barnens far. Han var dock en bromskloss och jag har ibland lite svårt att bara gå förbi det i konkreta frågor.

Vår relation funkar just nu bäst per telefon. Då kan vi låta trevliga båda två. Men jag är inte välkommen in i hans lägenhet mer än innanför dörren när jag lämnar barnen. Detta struntade jag dock i förra veckan när dottern fyllde år och jag åkte dit och gratulerade henne. Det var inte populärt hos mitt ex. Förra året sa han till dottern att jag inte fick komma... det är dåligt.

Ny partner oroar jag mig för. Det känns jobbigt att komma till nåt sånt läge när sånt ska cynkas ihop. Hoppas det dröjer ett tag till.

Jag vet inte heller riktigt hur jag ska förhålla mig till det här med skitsnack sas. Jag vill kunna vara ärlig, men då krävs ju också att även exet är ärlig och kan se sin del i det hela, det kan han inte. Han skyller bara ifrån sig.
Samma sak här alltså, bara flykt och skylla ifrån sig, inget konkret vilja ta tag i något och göra något utan bara kriga.

Nu är ju barnen så små så jag är rädd att det kommer bli stora konflikter framgenom iom att jag vill vara ärlig. Jag vill inte behöva stå och försvara honom eller ta hand om hans skit som skild, då får han stå för sitt ord. Tidigare har det ju blivit så att jag fått släta över, som så många andra.

Men det smärtar ju samtidigt att "veta" att barnen inte kommer få den där fina, intima relationen med sin far som både han och jag önskade, iom att han inte kan ta ansvar för vad han säger och gör. Men det är inte heller mitt ansvar att se till att det blir så, är dock sorgligt.