Ilsa

Äldre 16 Mar 08:16

21 svar

Kan man tvinga ett barn till att bli mindre mammigt?

MIn dotter (3 år i juli) har sen 9 mån ålder varit mammig. Det har aldrig gått i perioder, möjligen har det växlat mellan mammig och otroligt mammig samt motarbeta pappa-fas. Jag var hemma drygt 1 år, pappan 4 mån. Första året delade vi på hämtning. Nu hämtar jag alla dagar.

Just nu händer det mkt i min dotter, hon har blivit märkbart äldre och jag förstår att hon klänger sig fast vid det som känns mest tryggt (jag). Hennes pappa får inte lägga henne, om nätterna får jag inte ligga på ryggen och självklart inte heller med ryggen mot henne utan jag ska ligga på sidan vänd mot henne och helst hålla om henne. Om hennes pappa pratar med henne eller försöker ge henne nappen som hon gråter efter får hon ett utbrott. Jag ska vara överallt. Och hennes pappa ingenstans.

Vanligtvis hade jag kanske hållit med alla er som tänker "låt henne vara, det går över av sig själv", men i maj får hon ett syskon och jag vill mildra den smällen så gott det går. Går det? Kan jag göra henne mindre mammig?

strojes

Äldre 16 Mar 08:23

#1

Har ni försökt med att du går hemifrån en liten stund då och då så bara pappa är hemma?
Vi hade en period när stora tjejen var otroligt mammig och pappa aldrig dög vid läggning eller på nätterna och då gick jag hemifrån sa hej då och att mamma kommer hem imorgon igen. Det funkade bra, lite gnäll i början men efter ett par nätter dög vi båda vid läggning och på natten.
Hur funkar det på dagarna när ni båda är hemma? Om det inte funkar bra då heller kan ni ju börja med att du går hemifrån då och låter henne vara hemma med pappa. När det går bra går du iväg senare på kvällen och låter pappa ta läggningen. När hon accepterat det går du hemifrån vid läggning och "är borta tills nästa morgon" och så sover du i annat rum (om det går) så hon inte märker att du faktiskt är hemma på natten.

Lycka till!!!

Ilsa

Äldre 16 Mar 08:30

#2

strojes skrev 2010-03-16 08:23:06 följande:

Har ni försökt med att du går hemifrån en liten stund då och då så bara pappa är hemma? Vi hade en period när stora tjejen var otroligt mammig och pappa aldrig dög vid läggning eller på nätterna och då gick jag hemifrån sa hej då och att mamma kommer hem imorgon igen. Det funkade bra, lite gnäll i början men efter ett par nätter dög vi båda vid läggning och på natten. Hur funkar det på dagarna när ni båda är hemma? Om det inte funkar bra då heller kan ni ju börja med att du går hemifrån då och låter henne vara hemma med pappa. När det går bra går du iväg senare på kvällen och låter pappa ta läggningen. När hon accepterat det går du hemifrån vid läggning och "är borta tills nästa morgon" och så sover du i annat rum (om det går) så hon inte märker att du faktiskt är hemma på natten. Lycka till!!!

Ja, det funkar bra när jag inte är hemma. Skulle ju kunna prova att låtsas gå hemifrån när hon ska läggas, men problemen uppstår ju nästan bara när hon vet att jag är hemma. Det har alltid funkat när jag inte är hemma.

Om dagarna när vi båda är hemma är det samma sak. Jag ska vara överallt - han ingenstans. Om jag är borta nån dag eller kväll blir det lite bättre, men det svänger snabbt tillbaka så snart vi kommer in i vardagen igen.

strojes

Äldre 16 Mar 08:34

#3

Ilsa: Det låter som att hon behöver mer vardagstid med pappa. Finns det möjlighet att ändra i era scheman så pappa hämtar mer. Och så kanske du ska "vara borta" flera kvällar/nätter i rad för att hon ska komma in i nya rutiner.

Nickis

Äldre 16 Mar 08:44

#4

Måste le lite för det låter precis(!) som vår T som fyller 3 år den 29 juni i sommar

Han pendlar mellan mammig och otroligt mammig, det där med sovandet och sängen stämmer precis på pricken och pappa är inte mycket värd om jag finns i närheten. Däremot om jag inte är där så går det jättebra med pappa! Annars är det mycket "nej pappa", "pappa får inte vara med", "pappa får gå iväg" osv...inte lätt för någon av oss.

En lång period var det bara jag som la honom (enklast för oss alla tre..) och också bara jag som hämtade på dagis (fungerade bäst med mitt jobb).

Till slut så kände jag att jag inte räckte till längre framförallt med läggningen och det vi har förändrat är att vi lägger varannakväll (blev lite bråk första pappa gångerna men T börjar bli så stor nu att det ju går att prata med honom). Nu går det faktiskt bra men han är nöjdast och gladast de dagarna de är min tur - då ser han ut som en sol. Vi funderade först på om jag skulle hålla mig undan kvällstid- men det kändes lite krystat och fungerade ju bra tidigare - det som inte fungerade var just om jag var hemma och pappa skulle lägga....men som sagt det gick att driva igenom också!

Sen har vi också ändrat så att pappa hämtar på dagis varannan dag så att vi får lite mer jämvikt i hur mycket vakentid vi har med T.

Det har faktiskt blivit bättre - vi har gått från otroligt mammig jämt till just bara mammig
Tror inte att det går att göra så mycket åt det egentligen - det är som det är. Viktigt är att man som vuxen stödjer varandra i att båda duger lika bra ändå trots att man har en liten som vill annorlunda.

Hoppas det löser sig och jag kan tänka mig att allt förändras när det kommer ett syskon - i många fall (som jag sett hos kompisar i min närhet med 2 eller fler barn) brukar det vända och bli någon som blir rätt pappig istället.

Ilsa

Äldre 16 Mar 09:32

#5

strojes skrev 2010-03-16 08:34:41 följande:

Ilsa: Det låter som att hon behöver mer vardagstid med pappa. Finns det möjlighet att ändra i era scheman så pappa hämtar mer. Och så kanske du ska "vara borta" flera kvällar/nätter i rad för att hon ska komma in i nya rutiner.

Jag håller med. Även om hon under den tiden då pappan var hemma och det år då vi båda turades om också var väldigt mammig. Men det har ju helt klart blivit mer påtagligt sen jag började vara hemma. Vi ska försöka införa åtminstone en dag i veckan då pappan hämtar. Jag tror dock att vad som egentligen krävs är att han hela tiden gör MER än jag: träffar henne mer, ligger steget före i vardagen; är den som först uppmärksammar henne när hon ropar för sig själv om nåt roligt hon ser, är den springer dit när hon gör sig illa osv, osv. Det krävs en enorm insats från pappan. Det är vad jag tror. Och det är verkligen lättare sagt än gjort. Han kommer ju att bli tvingad till den här situationen när syskonet kommer men jag vill ju helst att det ska komma av sig själv och bli så smärtfritt som möjligt för min dotter.

Ilsa

Äldre 16 Mar 09:37

#6

Nickis skrev 2010-03-16 08:44:34 följande:

Måste le lite för det låter precis(!) som vår T som fyller 3 år den 29 juni i sommar Han pendlar mellan mammig och otroligt mammig, det där med sovandet och sängen stämmer precis på pricken och pappa är inte mycket värd om jag finns i närheten. Däremot om jag inte är där så går det jättebra med pappa! Annars är det mycket "nej pappa", "pappa får inte vara med", "pappa får gå iväg" osv...inte lätt för någon av oss. En lång period var det bara jag som la honom (enklast för oss alla tre..) och också bara jag som hämtade på dagis (fungerade bäst med mitt jobb). Till slut så kände jag att jag inte räckte till längre framförallt med läggningen och det vi har förändrat är att vi lägger varannakväll (blev lite bråk första pappa gångerna men T börjar bli så stor nu att det ju går att prata med honom). Nu går det faktiskt bra men han är nöjdast och gladast de dagarna de är min tur - då ser han ut som en sol. Vi funderade först på om jag skulle hålla mig undan kvällstid- men det kändes lite krystat och fungerade ju bra tidigare - det som inte fungerade var just om jag var hemma och pappa skulle lägga....men som sagt det gick att driva igenom också! Sen har vi också ändrat så att pappa hämtar på dagis varannan dag så att vi får lite mer jämvikt i hur mycket vakentid vi har med T. Det har faktiskt blivit bättre - vi har gått från otroligt mammig jämt till just bara mammig Tror inte att det går att göra så mycket åt det egentligen - det är som det är. Viktigt är att man som vuxen stödjer varandra i att båda duger lika bra ändå trots att man har en liten som vill annorlunda. Hoppas det löser sig och jag kan tänka mig att allt förändras när det kommer ett syskon - i många fall (som jag sett hos kompisar i min närhet med 2 eller fler barn) brukar det vända och bli någon som blir rätt pappig istället.

Har han alltid varit sådan eller har det gått i perioder? Jag funderar mycket på om det är något som vi gjort fel. Jag vill gärna tycka att vi lever i ett så jämställt förhållande som möjligt, men det här problemet känns så klassiskt!

Jag tror att om vi skulle byta så att han hämtar varannan dag så skulle det också bli bättre. Men det är dessvärre inte möjligt. Jag jobbar hemifrån och min man får bara mer och mer att göra på sitt jobb. Jag får honom inte till att hämta varannan dag. Men jag ska se till att det åtminstone blir en.

Nickis

Äldre 16 Mar 11:05

#7

Ilse: det har varit så sen han var runt 11-12 månader. Vi har också ett jämlikt förhållande där vi bådar arbetar lika mycket (fast jag jobbar mellan 06.30-15.30 coh sambon jobbar mellan 9-18) och vi kan inte se att vi "gjort något fel" och ändå är det ett faktum att han är mammig. Det har blivit bättre när vi delar på läggningen vare sig T vill eller inte och det har blivit bättre när vi delar på hämtning lämning (jag hämtar 3 dagar per vecka sambon 2 dagar)

Men sen är det ju som det är med jobb och det måste gå före ibland. Viktigast för er är kanske att ändra läggningen? Det gäller att skapa utrymme för den "utmobbade" pappan - och det gäller också för pappan att ta utrymme och ansvar så att det inte bara blir så av slentrian att det är mamma som gör allt.

Det som vi inte lyckas "dela på" hemma är toalettbesöken - han vägrar i sten att gå med pappa om jag är hemma. Vi försöker dela upp det men sen i slutändan så känns det viktigare att han går på toaletten än att vi delar upp det också.

Cloud Berry

Äldre 16 Mar 11:15

#8

Det enda som sker när man tvingar ett barn ifrån sig är att barnet får sämre anknytning till dig. Det känner mindre trygghet och saker kan bli mycket värre.

Oftast så behöver man ge mer uppmärksamhet och närhet i mammighetsperioder fär det är det barnet ber om.

Skjuter man barnet ifrån sig i sådana här perioder så skadar det däremot barnet både på kort och lång sikt.

Ilsa

Äldre 16 Mar 12:16

#9

Cloud Berry skrev 2010-03-16 11:15:37 följande:

Det enda som sker när man tvingar ett barn ifrån sig är att barnet får sämre anknytning till dig. Det känner mindre trygghet och saker kan bli mycket värre. Oftast så behöver man ge mer uppmärksamhet och närhet i mammighetsperioder fär det är det barnet ber om. Skjuter man barnet ifrån sig i sådana här perioder så skadar det däremot barnet både på kort och lång sikt.

Jag vet inte om du bara läste rubriken och inte resten, för det känns som att du har fått allt lite om bakfoten.

Ilsa

Äldre 16 Mar 12:18

#10

Nickis skrev 2010-03-16 11:05:56 följande:

Ilse: det har varit så sen han var runt 11-12 månader. Vi har också ett jämlikt förhållande där vi bådar arbetar lika mycket (fast jag jobbar mellan 06.30-15.30 coh sambon jobbar mellan 9-18) och vi kan inte se att vi "gjort något fel" och ändå är det ett faktum att han är mammig. Det har blivit bättre när vi delar på läggningen vare sig T vill eller inte och det har blivit bättre när vi delar på hämtning lämning (jag hämtar 3 dagar per vecka sambon 2 dagar) Men sen är det ju som det är med jobb och det måste gå före ibland. Viktigast för er är kanske att ändra läggningen? Det gäller att skapa utrymme för den "utmobbade" pappan - och det gäller också för pappan att ta utrymme och ansvar så att det inte bara blir så av slentrian att det är mamma som gör allt. Det som vi inte lyckas "dela på" hemma är toalettbesöken - han vägrar i sten att gå med pappa om jag är hemma. Vi försöker dela upp det men sen i slutändan så känns det viktigare att han går på toaletten än att vi delar upp det också.

Skönt att höra att det har blivit bättre iaf. Min dotter har alltid föredragit mig, i alla situationer. Och det är ok. Der är nu när jag ser att det eskalerat så pass mycket som jag blir orolig för framtiden och hur hon ska må när syskonet kommer. Men vi ska försöka med små steg i tag, så blir det förhoppningsvis lite bättre.

Kan man tvinga ett barn till att bli mindre mammigt?

INNEHÅLL