Anonym (33)

Äldre 16 Mar 13:14

10 svar

33 år, fast jobb, bra betalt - Dumt att omskola sig?

Försöker ta det kortfattat:
Jag är kvinna, 33 år. Har jobbat på samma ställe i 10 år och tjänar nu ca 25.000 i månaden (före skatt). Egentligen trivs jag bra med jobbet, arbetsuppgifterna, kollegorna, kunderna osv, men ändå kryper det i hela kroppen på mig. Jag har de senste åren känt mig mer och mer fastlåst, som att jag bara står och trampar och aldrig kommer vidare. Och nu känns det som jag har kommit till en turning point, jag måste göra något NU! Om det handlar om jobbet eller privatlivet vet jag egentligen inte riktigt, men oviljan att gå till jobbet är det som känns starkast så jag vill börja där i alla fall. Funderar på att omskola mig, men då handlar det om 4-5 års plugg. Hur 17 ska det gå, ur ekonomiskt perspektiv? Jag är sambo med en man som tjänar ungefär lika mycket som jag, vi har nybyggt hus på landet, var sin bil, en liten son och tankar på syskonförsök i bakhuvudet osv. Vi har i dagsläget en livsstil som vi trivs med, vi skaffar det vi vill ha utan att vara slösaktiga men vi lever alltså heller inte snålt.

Hur svårt är det att ställa om sig till att leva på studentekonomi när man är "lite äldre" och därmed van vid att ha det bättre ställt, med div lån och amorteringar och allt det där? Oroat mig för ekonomin har jag gjort tillräckligt i mitt liv av olika anledningar, så den delen vill jag verkligen inte gå tillbaka till! Har ni några praktiska tips för hur man så få det att fungera ändå, utan att bli psykiskt knäckt på kuppen? Kanske tips på en hemsida med samlade goda råd?

Ungmamma83

Äldre 16 Mar 13:28

#1

vill du skola om dig så gör det min mamma började studera till läkare i 30-års ålder med en massa småbarn och det gick fin fint

Anonym (student)

Äldre 16 Mar 13:28

#2

Nog är det dumt alltid, fast frågan är om det inte är ännu dummare att jobba kvar i 32 år tills du förmodligen går i pension?

Om det är som du skriver att du länge känt det som att du står och stampar är det kanske en förnyelse du behöver. Fundera på vad du är intresserad av, och hör med dina närmaste vad de tycker du är bra på. Utifrån det kan du komma fram till vad du vill och skulle passa som. Sen behöver du ju inte plugga i 4-5 år såvida du absolut inte vill, du kan ju läsa ex. ett KY-program (finns många på distans om du bor på landet) om du hittar något som passar.

På frågan hur det fungerar om man är äldre och ska "byta ner sig" kan jag nog inte svara på eftersom jag förmodligen fortfarande räknas som ung. Däremot kan jag yttra mig om att studera med barn, och det tycker jag fungerar alldeles utmärkt! Visserligen har jag en stöttande sambo och bor i stan utan alltför många fasta utgifter, men med hjälp av lite framförhållning och planering tror jag det går för de allra flesta. Du kan ju i alla fall testa att sätta dig ner och räkna på hur ekonomin förändras. Om du tjänar 25 000 brutto nu och enbart lever på csn när du pluggar bör inkomsttapet ligga kring 8 500 kr. Skulle ni klara det? Se också till att du pratar igenom det hela med din sambo så att du vet var du har honom, det är jätteviktigt!

Lycka till!

Anonym (1982)

Äldre 16 Mar 14:18

#3

Dumt är det inte. Dumt är det att jobba kvar på ett jobb och stampa och inte vilja vara kvar där... Gör det. Ta steget. Ta tjänstledigt från ditt jobb, säg inte upp dig! Jobba där på sommaren. CSN = 8140kr/månad. Du kommer att få tillägg för barn samt har möjlighet att ta tilläggslån. Då kommer du upp i strax över 10.000kr. Visst, det blir mindre pengar - men någonting måste du ju offra.

Jag är "äldre" och studerar (28 bast). Ja, det är tufft att leva på studentekonomi med bostadsrätt och bil - men det går. Jag ser det här som en investering i mig själv. Det blir några tuffa år (men bara 1 kvar nu!), men det här är jag värd. Jag kommer förhoppningsvis få ett jobb jag trivs bättre med, och kanske en högre lön än jag har idag.

"Där viljan går, finns en väg" var det en klok man som sade - det ligger kanske något i det?

Anonym (33) Trådstartaren

Äldre 16 Mar 14:22

#4

Anonym (student) skrev 2010-03-16 13:28:58 följande:

Nog är det dumt alltid, fast frågan är om det inte är ännu dummare att jobba kvar i 32 år tills du förmodligen går i pension? Om det är som du skriver att du länge känt det som att du står och stampar är det kanske en förnyelse du behöver. Fundera på vad du är intresserad av, och hör med dina närmaste vad de tycker du är bra på. Utifrån det kan du komma fram till vad du vill och skulle passa som. Sen behöver du ju inte plugga i 4-5 år såvida du absolut inte vill, du kan ju läsa ex. ett KY-program (finns många på distans om du bor på landet) om du hittar något som passar. På frågan hur det fungerar om man är äldre och ska "byta ner sig" kan jag nog inte svara på eftersom jag förmodligen fortfarande räknas som ung. Däremot kan jag yttra mig om att studera med barn, och det tycker jag fungerar alldeles utmärkt! Visserligen har jag en stöttande sambo och bor i stan utan alltför många fasta utgifter, men med hjälp av lite framförhållning och planering tror jag det går för de allra flesta. Du kan ju i alla fall testa att sätta dig ner och räkna på hur ekonomin förändras. Om du tjänar 25 000 brutto nu och enbart lever på csn när du pluggar bör inkomsttapet ligga kring 8 500 kr. Skulle ni klara det? Se också till att du pratar igenom det hela med din sambo så att du vet var du har honom, det är jätteviktigt! Lycka till!

Haha, jo visst är det ännu dummare att slita och vantrivas i 30 år till, det är helt sant. Alternativet är väl att söka annat jobb "vilket som helst bara det är i annan bransch" och då troligtvis gå ner i lön åtminstone några år i början då jag inte har någon utbildning att falla tillbaka på i dagsläget.

Men jag tror att jag vet vad jag vill göra och det är i så fall 4 års universitetsstudier för att komma dit (+ ev några kompletterande komvux-kurser först). Och ev uppehåll för barnafödande. Tiden drar iväg.

Visst har jag pratat om detta med honom och han säger bara "Om det är vad du vill göra så måste du ju göra det, resten får vi lösa!". Men jag har tyckt att det var en tillräcklig nergång att gå på föräldrapenning (först jag i 9 mån sen han i 9 mån), även om det inte gick någon nöd på oss så fanns det där gnaget och oron för ifall det inte skulle räcka till. Jag har väl för mycket "gammalt bagage" för att kunna se avslappnat på det helt enkelt.
Men vi får sätta oss ner och räkna på det ordentligt, det brukar ju som du skriver gå lättare med framförhållning och planering.

Anonym (33) Trådstartaren

Äldre 16 Mar 14:29

#5

Anonym (1982) skrev 2010-03-16 14:18:36 följande:

Dumt är det inte. Dumt är det att jobba kvar på ett jobb och stampa och inte vilja vara kvar där... Gör det. Ta steget. Ta tjänstledigt från ditt jobb, säg inte upp dig! Jobba där på sommaren. CSN = 8140kr/månad. Du kommer att få tillägg för barn samt har möjlighet att ta tilläggslån. Då kommer du upp i strax över 10.000kr. Visst, det blir mindre pengar - men någonting måste du ju offra. Jag är "äldre" och studerar (28 bast). Ja, det är tufft att leva på studentekonomi med bostadsrätt och bil - men det går. Jag ser det här som en investering i mig själv. Det blir några tuffa år (men bara 1 kvar nu!), men det här är jag värd. Jag kommer förhoppningsvis få ett jobb jag trivs bättre med, och kanske en högre lön än jag har idag. "Där viljan går, finns en väg" var det en klok man som sade - det ligger kanske något i det?

Mitt nuvarande jobb funkar inte riktigt så att man kan hoppa in hur som helst. Det är projektuppbyggt och mängden uppdrag är beroende av en massa olika saker. Och jag vet att om jag inte säger upp mig så kommer jag stå kvar där med ena foten och inte kunna släppa riktigt. De kommer troligtvis också då att ringa från och till när de behöver fråga något och jag kommer känna att jag inte kan säga nej hur mycket som helst. Så nej, tjänstledigt känns inte som ett alternativ.

Livetäenbiltvättmenjaharencyckel

Äldre 16 Mar 14:33

#6

håller med 1982 ${#lang_emotions_laughing}$ ta tjänstledigt och prova på något nytt som du kan tänka dig ${#lang_emotions_sunny}$

Min mamma tod ett friår för 2 år sedan (doc. vet jag inte om man får de längre) och provade på att jobba på en gårdsbutik med ostystning. hon tyckte de var superkul, men valde att gå tillbax till sitt gammla jobb pga. träliga arbetstider då hon har småbarn.

vi lever ju bara en gång så varför inte? man ska inte ogilla sitt yrke
Lycka till ${#lang_emotions_wink}$

tillsammans är man mindre ensam

skåne tjej

Äldre 16 Mar 21:47

#7

Får känslan av at du tycker livet allmänt stagnerat och att du vill någonsting ska hända antingen privat eller med jobbet.
Innan du gör ngt drastiskt så kanske det kan vara värt att gå till en coach att bolla dina tankar med?
Klarar ni av det ekonomiskt om du ska plugga när ni har nybyggt hus och ett litet barn?
Vad är det du vill plugga till?

Så länge min tanke är fri är jag okränkbar!!

MickeN1973

Äldre 16 Mar 23:22

#8

Studier innebär minskade inkomster.

Det innebär att kostnaderna måste minskas..

Anonym (Tänk över)

Äldre 16 Mar 23:28

#9

Vill bara säga, åh, jag tackade nej till fast jobb för att det inte riktigt var vad jag ville bli. Jag skulle plugga. Har läst 6 år efter det jobbet (hade läst ett år innan också) och har nu i fem år bara haft lite vikariat hit eller dit, fått gå på socialen, betalningsanmärkningar mm. Inte fått ett enda jobb med hjälp av min fina utbildning. Önskar verkligen att jag inte följt min dröm då fast jobb är svårt att få. Min man har jobbat fem år på samma ställe heltid och inte fått fast jobb han heller. Nu får man inte jobb alls. Bara min csn-skuld är 19 000 per år och jag har som högst dragit in 88 000 per år före skatt sedan jag slutade plugga.

Vill samtidigt säga att du ska följa ditt hjärta och kolla då väldigt noga att det FINNS arbete inom det du är utbildad till när du är klar (beräknat alltså, sia kan man inte).

Anonym (33) Trådstartaren

Äldre 16 Mar 23:53

#10

MickeN1973 skrev 2010-03-16 23:22:11 följande:

Studier innebär minskade inkomster. Det innebär att kostnaderna måste minskas..

Är det sant?! Shit, vilken tur att det inte är ekonomi jag ska plugga, det där hade jag aldrig fattat...

Vi har suttit och räknat lite ikväll. Det är ju klart att vi klarar det, det har ju tusentals människor gjort före oss så det ska väl inte vara så svårt rent praktiskt. Krävs lite mer planering bara. Det är väl mest den mentala omställningen jag funderar på. Tycker man att det är värt det eller ångrar man att man har brutit upp från tryggheten, så som Anonym(Tänk över) skriver?
Utbildningen jag har tänkt mig är bred så det borde inte vara omöjligt att hitta jobb med de kvalifikationerna. Dock har jag i dagsläget siktet inställt på ett speciellt yrke som man givetvis inte vet hur det kommer se ut i om 5 år. I värsta fall har jag mitt nuvarande jobb att falla tillbaka till, om jag bara ser till att hålla mig á jour med programvaran jag jobbar med. Vilket jag ändå hade tänkt att göra eftersom jag tycker det är roligt, men kanske bara inte "jobba-med-varje-dag"-roligt.

33 år, fast jobb, bra betalt - Dumt att omskola sig?

INNEHÅLL