Förslossningsrädd- nej inte nu längre:)

jag är inte direkt rädd för själva förlossningen utan mer smärtan i samband med den.
har försök läsa mig till information och varit med på mvc kursen ang förlossning/smärtlindring - men nu när jag har förvärkar (som dock inte är så farliga) och kramp högt upp i magen som gör för jävla ont - sprider sig oron i mig.
Är nu i v 33+, och längtar tills påskhelgen är över för då är jag i v 36 och skulle den komma när som därefter vore det underbar. - men som sagt, smärtan skrämmer mig!

Okej, ja gör det ont, men jag upplevde ryggmärgsbedövning (den gjorde inte så ont att sätta, epi-d-bedöving alltså) & lustgas på 60% som stor hjälp!!

Det värsta smärttoppen försvann

vilken hjälp hade du sist?

jag trodde dock att det skulle göra ont "utifrån" men det var ju mer än stor kraft inifrån som ville ut.....hade väldans starka värkar, så bad om ryggb så fort dom sett att jag var öppen 5 cm ( när vi kom in),
jag stod framåtlutad över säng och stampade med fötterna hårt i golvet, samtidigt som sambon tryckte hårt i ryggslutet när värkarna kom, det underlättade lite.

hoppas Du får smärtlindring som Du behöver, man får vara framåt själv i den frågan tror jag..

detta är första, så jag har ingen aning om vad som väntar.
tack

okej, då blandade jag ihop inlägget med någon annans:)

Det är ingen smärta så som när man slår sej, utan det är mer som kraftig mensvärk inifrån....

Alltså ingen plötsligt skarp...utan mer tilltagande molande.....som man behärkar tills man kommer in till BB & får lindring

Jag som varit såååå rädd, tyckte det gick bra, och det var nog för att man vet att man är i goda händer, att det finns bra smärtlindring , och att man som kvinna går in i det & "gillar läget"  , kroppen är trots allt "gjord" för att föda, även om det låter lite stenålders....

man blir väldigt fokucerad, har ingen koll på om det gått en eller fyra timmar..allt flyter samman....och tillslut har man fått ett barn:)

För mej tog det 6 tim från vi kom in (öppen 5 cm, gått med värkar hemma 5 tim )tills sonen är född...men det kändes kortare....för man är så inne i sej själv.

Jag tog rygg bedövning, lustgas och nån vätska som barnmorskan tog på slidan för att det lindra det brännande,,,det kan man inte få bort helt..men det är en kort stund,,,innan huvudet passerar....resten av kroppen gör inte ont....sluuurp...så är ungen ute!

Det kommer gå bra för dej, det tror jag:)
kram

Jag väntar mitt tredje barn och är hemskt förlossningsrädd, mest för smärtan och denna gång ska jag få gå hos en aurora och prata av mig.
Missade första gången pga sjukdom men ska dit om ca 2 veckor och jag hoppas att jag kan ha sån tur som du och faktiskt få hjälp och bli av med rädslan :)

Jag gjorde hela förarbetet hemma.. trode inte riktigt att det var dags då jag vart hemskickad dagen innan och dom sa att det kan ta väldigt lång tid för förstföderskor. Men sen for vi upp och från det att vi kom in så tog det bara 2 timmar innan hon var ute....

I mitt fall så vande jag mej vid tanken succesivt, från att ha varit rädd för hur f¤an en unge ska kunna komma ut utan att man går sönder & samman, tills en alltmer nyfikenhet på hur det skulle bli.

Jag är supernöjd med Auroraträffarna, jag hann gå 3 ggr av 5 tillfällen, och jag tror det viktigaste är att den som leder INTE säger att " Kvinnor har fött barn hur länge som helst" Jotack, det vet man ju, men det hjälper ju inte den som ALDRIG gjort det förut, eller som är Rädd.

Jag fick aldrig höra att jag var obefogat rädd, orsaken är inte lika viktig som ATT man är rädd, det är därifrån man får arbeta.

Jag hade hakat upp mej på hur det "ser ut" utifrån sett vid förlossning....hade sett massa på tv & nätet & nästan kräkts....paniiiiik.

Nu hade vi en verklighetstrogen docka & ett plast bäcken, och så visade hon mej hur barnet vrider sej, och att det INTE kan fastna på vägen ut, för då sätter inte processen iggr ens...det hakar alltså upp sej Innan det blir akut,

Alltså få nya bilder Inifrån istället, för det är ju inifrån kraften kommer.
Jag trodde att ungen kunde fasta halvvägs, så dom inte kunde få ut vare sej uppifrån med snitt, eller nedifrån genom slidan.

Jag var inte direkt rädd för smärtan, för den kan man lindra, utan det var Komplikaktioner och många " tänk om ".

Jag rekommenderar verkligen att ta sin rädsla på allvar, och begära remiss till en Aurora!!

Det finns ingen poäng i att inte njuta av graviditeten, som jag hade svårt för, bara för att "slutet" närmar sej & man känner ångest.

Slutet kan bli så mkt bättre än man trott!:)

Tack Zenndie! Jag var väldigt rädd i början av graviditen, allt från hur det går till till smärta, få utmoderkakan och att spricka. Fokus ligger på smärtan! Men ju längre tiden går har jag blivit mer och mer beredd. Har nu ca 5 veckor kvar och känner med laddad! Visst, jag är fortfarande rädd för smärtan men inte på samma sätt.
Så tack, det var precis vad jag behövde läsa om!

Jag var livrädd för att spricka. Jag sprack inte alls.

jag fick sy några stygn, det är bättre att det blir lite bristning, än klipp, och jag tror ordet " spricka" låter hemskt otäckt, men man känner inte det, lovar, och dom är duktiga på att sy (bed+lustgas hade jag den stunden)

jag var som innan grav efter 3 v igen

Lycka till:)

Hej,
jag var på Aurora samtal igår. Det hjälpte mig inte direkt mot rädslan, men å andra sidan är jag nog inte rädd för samma sak som de flesta andra. Jag är väldigt rädd för att tappa fotfästet, få panik och inte kunna styra mig själv. jag är rädd för att inte våga lita på omgivningen och för att det ska hända barnet något. Det känns inte som att jag skulle klara av det.

Eftersom jag inte vet något om smärtan är jag livrädd att inte kunna hantera den - men jag måste ju. Hur gör man? Smärtlindring, jovisst, men hjälper det? Andning - kommer jag klara av att kontrollera den? Mantra? har själv bestämt mig för att tänka på att alla andra kvinnor jag vet som fött barn har överlevt och lever normala liv - det kommer alltså gå över och nr det är som värst ska jag försöka tänka på att det faktiskt är för att mitt barn ska komma till världen. Jag hoppas det kan få mig att kunna hantera det hela (men så är jag rädd för att det inte kommer fungera- för att jag kommer att börja tänka på dem jag känner som förlorat sina barn. Det kan ju jag också göra!). 

Jag fick inga svar på Aurora, men måste säga att det ändå känns tryggare att de har med mina rädslor i journalen och kan se exakt hur jag känner och tänker redan när vi ringer in om att värkarna börjat.

läs min resa och mina tankar på väg att bli orädd här:

www.familjeliv.se/Forum-11-237/m50674901.html

klicka på visa endast mammageno om du inte orkar läsa allt

MIn skräck var inte om smärtan eller det fysiska, mer om det okontrollerbara, jobbiga att inte våga ha tilltro, tillit.

Hej,

Jag kikar in i denna tråden eftersom jag också har en grym förlossningsrädsla och skulle verkligen behöva jobba med den för att våga bli gravid igen… Så Aurorasamtal, är det något man får via sin BM eller kan man gå på såna samtal innan en graviditet?? Och är det i så fall ens läkare som skriver remissen?? Lite intresserad av lite tips och råd kring detta:)

precis, din barnmorska skriver en remiss, men det krävs lite skinn på näsan & samtal hos deras psykolog innan, som bedömmer ens rädsla typ

tyckte inte psykologen gav nåt, hon undrade varför jag var rädd....problemet är att man ÄR rädd, orsak mindre intressant, vilket auora inte frågade, utan hon utgick från att jag VAR rädd & så förskte hon ge mej andra tankar kring förlossningen, vilket vi lyckades med tillsammans

men man ska inte vara fylld med rädsla o ångest, så kanon att aurora finns

begär i tid!
:)

Hej Zenndie,

Och tack för tipset!:) Jag ska verkligen ta tag i detta i tid om det bli en till nu:) För min egen skull, för jag tycker det är väldigt jobbigt att gå runt med alla dessa tankar o rädsla dessutom:/