Stark Längtan83: När vi väntade Alvin hade jag ALLT klart till v33+1, dagen då graviditeten med Valdemar upphörde så abrupt. Jag ville kunna njuta - så gott det nu gick - av resten av graviditeten. För allt efter v33+1 var liksom ett svart hål, gick inte att föreställa sig. Förlossningen ska vi inte prata om, det var overkligt att man kunde föda barn och få med sig ett hem. Jag kommer ihåg att när jag vaknade v33+2 så blev jag nästan förvånad över att världen inte hade exploderat, så spänd hade jag varit. *KRAM* Så låt dig själv vara trött, det är inte konstigt om din kropp reagerar på den psykiska anspänningen som råder.
Hej! Jag tassar försiktigt in här hos er med glädje, rädsla och oro..
Jag har följt er alla ett bra tag nu men känner nu att jag också behöver dela den här resan med andra som förstår.. Jag är nu i v.15 (14+2). Det har gått nio månader sedan vi fick/förlorade vår fina Martin i v.39+6..
Familjen Tinglum: Välkommen!
Familjen Tinglum: Hjärtligt välkommen hit, värmer att ha dig här <3
Håller mina tummar för er..
Jag har varit hos ögondoktorn idag, synen är återställd men lite av svullnaden bakom ögat består ska på återbesök om 4 månader igen. Nu kan jag koppla bort det lite.
Toka2: antar att det e därför jag blir så trött, det psykiska ligger bakom och min oro, allt e klart nu, bara lillasyster eller lillebror som fattas. På Måndag är jag i den veckan då malte konstaterades död och på lördag e jag i den veckan då han troligtvis somnade in i min mage på natten när han busade som värst (eller om det var kramper)
Hade egentligen bebiskläd köpförbud men idag handlade jag 2 stickade jumprar till på lindex, trotsade det:) tar mig friheten att försöka förstå att vi väntar ett syskon genom att handla, vi har ju allt kvar sen innan så vi har ju inte lagt ut så mycket denna gång ändå..
jennycecilia: jag gillar dina tankar och tar åt mig allt du säger, och ska försöka tänka så. det kan gå illa men kan lika gärna gå bra.
Stark Längtan: Känner igen tröttheten och är säker på att det beror på psykisk anspänning. Man blir sä trött av alla dessa tankar och känslor, även om de inte alltid är medvetna, så ligger de nånstans och gnager och stjäl energi. Som min psykolog sa så har vi alltid bagaget med oss och även om vi för tillfället tycker att oron och sorgen är hanterbar och inte kräver så mycket så tar de ändå energi som gör att vi har en lägre utgångsnivå på ork jämfört med tidigare. KRAM!
Familjen Tinglum: Varmt välkommen!!!
Är fortfarande deckad av förkylningen, men har trots det behövt jobba hela dagen idag (trots att jag egentligen redan är sjukskriven på halvtid), för att hinna med inför en kurs som jag ska gå imorgon och på fredag. Undrar varför egentligen, men vill gärna gå den och vet att den är bra att ha med i cv:t när jag så småningom ska söka nytt jobb (kommer bara att jobba kvar här några månader efter ledigheten), så har trotsat feber och bihålor... Nu är det dags att hämta sonen och följa med honom på födelsedagskalas. Ingen rast och ingen ro. LÄNGTAR till semestern som börjar nästa torsdag!!!
Kram på er allihop!
Tack snälla ni
Stark Längtan: Inte konstigt om tröttheten är stor med tanke på allt som finns inom oss.. det är ju en stor psykisk påfrestning att vara gravid igen men vågar nästan föreställa mig glädjen när vi får ett levande barn i famnen. För det hoppet måste vi ju ha inom oss..
Har ni gjort KUB-testet? Martin hade troligtvis ett hjärtfel(vi har aldrig fått det bekräftat) så det gör min rädsla så stor att det ska vara något med hjärtat på det här barnet också. Vet ju att det bara är sannolikheten för downs syndrom som man mäter vid Kub testet men nu känns det som att det finns så mycket att vara orolig för. Samtidigt som man bara vill ha ett levande barn i sin famn, vilket inte heller känns självklart..
Idag var vi på föräldragrupp, det kändes lite konstigt eftersom vi redan gått en gång, men nu är det ju en ny stad och förhoppningsvis kan vi lära känna de i gruppen. Det verkar iaf va en bra grupp, men när vi pratade om förlossningen märkte jag att min sambo tyckte det va jobbigt. Han behöver nog prata och bearbeta det lite, min kurator sa att det kan finnas risk för att männen "bryter ihop" lite grann vid förlossningen eller strax innan om de inte bearbetat förra förlossningen ordentligt. Så han ska följa med till min kurator om ett par veckor för att få prata om det där.
MissCharlotte: Jag och maken pratade MASSOR inför förlossningen när vi väntade Alvin. När Valdemar föddes så var han ju helt ensam mitt i allt kaos.. Först krampade jag på soffan, och han trodde att han såg mig dö. Sedan kommer ambulansen, och han blir ombedd att ta med kläder, kamera etc, för nu ska han nog bli pappa. Han ringer för att få tag i min syster, inget svar. Han sitter själv på Förlossningen och vet inte om han har vare sig fru eller barn. Så får han reda på att han är pappa, till en svårt sjuk son, och att jag är illa däran. Så fort Valdemar var ute så rusades han iväg till akutrummet. Jag var för medtagen och för medicinerad (bla morfin) för att kunna fatta något på två dagar.
Toka och MissCharlotte: Håller med er, men här i stan verkar de ha fattat att även papporna behöver stöd och hjälp eftersom de hela tiden är väldigt måna om att erbjuda även honom kurator-och psykologhjälp och min bm frågar varje gång hur han mår. Däremot verkar inte han själv tycka att han behöver något stöd, han var med till kuratorn några gånger, men mest som stöd för mig tror jag. Funderar ibland på om han verkligen inte behöver prata mer, men när vi pratar om det som hände verkar han lugn och sansad, inte distanserad, men inte heller uppriven och tyngd. Så jag antar att han har hittat sitt eget sätt att hantera sorgen. Jag hoppas verkligen det, för jag vill ju absolut inte att han bryter ihop vid förlossningen... Han har varit en klippa de tidigare förlossningarna och jag vill inte tvingas att föda barn utan honom vid min sida.