Först och främst några ord angående KBT:n - det var INTE så att jag var tvungen att utsätta mig för magsjuka människor i ett rum eller åka färja på ett stormande hav där människor spyr, det hade jag på något sätt föreställt mig :) Det gick ut på att jag började titta närmare på mina rädslor och verkligen satte mig in i hur det kändes/hade känts i olika situationer, utan att fly tankarna. Jag skrev upp mycket, graderade min rädsla, förde dagbok över känslor och lärde mig via detta antecknande att se på allt mer strukturerat. Snart förstod jag att jag var mest rädd för att vuxna män ska spy, och inte bara rädd, utan jag har alltid blivit ARG på män som spyr, och det ledde mig till min barndom och det faktum att det funnits mycket fyllefestande runt mig då jag var liten. Inte så att någon skulle ha varit alkoholist, men det förekom supande och min mamma var aldrig något skydd eller någon trygghet för mig som liten, på flera sätt. Jag fick som uppgift i KBT:n att fråga min mycket äldre bror detaljer om de här festerna från min barndom, och det var LÅNGT svårare än jag trodde. Först att formulera frågorna per mail, sedan att läsa svaren om sådant jag egentligen inte hade egna minnen av - jag läste faktiskt med bara ena ögat först :) Jag förstod då att det var där det brände för mig och jobbade mycket med denna bit, att stanna kvar i alla tankar kring festandet, skriva om det, fråga min bror. Sedan började det vända och jag hade "turen" att uppleva ett par magsjukor hos mina barn hemma medan jag gick i KBT. Grejen är att jag de gånger de spytt (även tidigare) skött det extremt fint, kolugnt, mycket lugnare än min man, städat och tröstat och verkligen varit superduktig, men skräcken FÖRE har varit värst att stå ut med. Under barnens sjukor medan jag gick i KBT skrev jag upp saker och ältade det med min terapeut, vilket gav mig viktiga insikter och verktyg för framtiden.
Nu måste jag ju säga att jag är ganska skör ännu och kommer kanske också så att förbli, för visst är jag ju rädd för att vi ska få magsjukor i vår familj, men de flesta är väl det? Det är lite svårt att komma ihåg att det också finns frisk rädsla som innefattar oro för hur man ska klara sig om man är ensam med barnen och blir sjuk, eller om det sker då man är på resa osv. Sådant funderar jag på nu i detta skede då jag inte behöver oroa mig i vanliga vardagen mer: vad som är sund oro, vad som är onödig självframkallad rädsla. Och att vi skulle ha blivit sjuka just hos mina föräldrar då vi reste dit för en månad sedan, det skulle ha varit mardrömmen - att smitta ner mina föräldrar och tvingas uppleva pappa vara magsjuk. Men jag vet ju nu vad det beror på och kan vara hälsosamt arg på honom i mitt inre för att han bidrog till festandet ---> min fobi. Honom behöver jag inte konfrontera, upplever jag, för det är förbi och det är tillräckligt att jag bearbetar det på mitt håll, med mina verktyg.
Till allt ovanstående ang orsaker hör att min bror stod för trygghet och struktur då jag var liten, då min fobi bröt ut och jag var åtta år hade han precis flyttat hemifrån.
Stort för mig är att mina barn aldrig märkt av min rädsla och inte heller själva "förstår" att man skulle kunna vara rädd för att spy. De har ofta i vinter lekt att dockorna är magsjuka och det känns för mig som en seger - det hade jag ALDRIG lekt då jag var liten :)
Det finns alltså hjälp att få, det gäller att hitta rätt sätt och vara villig att bearbeta sådant som man inte har en aning om att man bär på. Jag ringde Mentalvårdsbyrån då jag tyckte att jag blev alltmer handikappad av min fobi, och blev då föreslagen att delta i KBT hos en person som skulle vidareutbilda sig till just KBT-terapeut, jag utgjorde liksom hennes utbildningsmaterial (hon blev själv handledd) och fick alltihop gratis. Nå, det var en parentes. Men jag skulle knappast själv ha kommit på att gå i KBT.
Sidan jag skrev om tidigare, Svensk mötesplats för emetofober, var först till hjälp för mig men jag måste också tillägga att sedan jag började i KBT ville jag arbeta själv med min skräck och att läsa om andras rädslor påverkade mig då negativt. Men att titta in där kan ju vara bra.
All styrka till er, fortsätt fråga om det är något :)
