• Anonym (hatar att kräkas)

    fler med emetofobi/kräkfobi

    Mår så himla dåligt!
    Rädd att kräkas hela tiden, mest att vi ska få magsjuka här hemma. Tittar på min äldsta dotter hela tiden om hon kommer hem med illamående osv. Kan inte slappna av på kvällarna i rädslan om att höra min dotter må illa och kräkas.
    Vill hålla henne hemma från förskolan just pga det men kan inte hindra hennes utveckling pga min fobi heller. Vill inte hämma henne.
    Har nästan slutat att äta mat och dricker bara nutrilett. Jag vill känna mig hungrig för då vet jag varför jag mår illa. Helt knäppt jag vet. Men än så länge är det bra då jag måste gå ner i vikt men sen då?

    Flera i samma sits som jag?
    Skulle vilja prata med någon som känner som jag och höra hur ni handskas med det.

    Har läst att detta är svårt att bota.

  • Svar på tråden fler med emetofobi/kräkfobi
  • Ayyla

    Oj vad jag vet hur det känns! Har haft emetofobi sen jag var 16 år (är 25 nu). Det är hemskt på vinterhalvåret med alla kräksjukor man hör om överallt. I 16-19 årsåldern isolerade jag mig nästan helt. Fick panikattacker var och varannan dag eftersom jag var säker på att jag skulle spy. Jag fick tillslut kontakt med en underbar kurator som hjälpte mig mycket. Bland annat om det här att är det värt att gå och vara livrädd varje dag, för något som man inte kan påverka överhuvudtaget? Det är ju inte mindre risk att få kräksjukan bara för att man går och är rädd för det hela tiden.
    Jag mår idag mycket bättre. På vintern är det som sagt värre men jag kan oftast hantera det genom att slå bort tankarna så fort dom kommer. Men visst är jag rädd ganska ofta!
    KBT säger många ska fungera jättebra, det är kanske något du ska kolla upp? Det är iallafall jätteskönt att gå till någon och prata om det, som inte tycker man är helt knäpp. För det gör dom flesta av mina vänner iallafall. Dina också? Men emetofobi är sveriges tredje vanligaste fobi tror jag, och det finns ett forum för sådana som oss (googla emetofobi). Men forumet är både på gott och ont, jag blir nästan mer kräkrädd efter att jag har varit därinne och läst.
    Kramar

  • MinisMorsa

    Jag skrev en tråd om det här för ett tag sen. För det du skriver är precis så som jag känner.


    Min son blev magsjuk för ca 2 månader sedan och sen dess har jag blivit värre och värre för varje dag som går. Nu är det så illa att jag gråter varje dag. Hemskt är det.
    Maila mig om du vill "prata".
  • Åsa12

    Lider också av emetofobi. Är rädd för att besöka vänner och att åka till affären och handla ifall man skulle bli smittad. Har en 11 månaders son, för ca 1 månad sen var vi alla magsjuka. Sonen började spy först och nu tittar jag på honom varje dag ifall han mår illa, är han blek, kanske han börjar spy....... Det är så tungt att vara så här rädd för smittor, känner att det påverkar mitt liv ganska ordentligt :(

  • Lyramarie

    Hej!

    Det finns hopp!

    Emetofobin slog ner som en blixt över mig en kväll då jag var åtta år, och livet blev på en gång mycket svårt. Det gick upp och ner lite grann under åren som följde, bäst mådde jag då jag var kring 20, men då jag fick barn blossade allt upp igen och blev som ett handikapp, på ett annat sätt än tidigare. Jag känner igen det där om att man vaktar på barnen och försöker avläsa ev. illamående. Då det var som värst för mig tyckte jag barnen var som tickande bomber och låg om kvällarna med hjärtklappning och lyssnade efter spyljud från deras rum. Jag kunde inte slappna av och ta vardagen för vad den är.

    Jag är nu 34 år och har precis avslutat en KBT-terapi som varade i ca 1,5 år, med ca 20 enskilda tillfällen. Nu känner jag att jag kan hantera min skräck (eller f d skräck får jag väl säga) i vardagen, och jag vet också varför det troligen blev så att jag fick fobin. Insikterna om orsaken är det viktigaste jag kommit fram till eftersom det för min del inte handlar om kräkning just specifikt utan en massa underliggande som sedan fick utlopp genom fobin. Idag kan jag säga att jag känner av min fobi endast i "extrema" situationer, som t ex då jag reser med barnen till mina föräldrar - det skulle vara rena skräcken att bli sjuk hos dem, eller under själva resan i tåget/bilen. Men vanliga livet kan jag hantera och har inte jagat upp mig i vinter fastän magsjuka funnits på barnens dagis ända sedan hösten (!). Förra vintern var jättejobbig för mig.

    Jag svarar gärna på frågor om någon vill veta något mer :)

    Det finns också en sida som heter Svensk mötesplats för emetofober, där man kan diskutera emetofobin.

  • MinisMorsa

    Jag tycker det är skönt att få läsa att du blivit "frisk". Det känns som om det finns hopp även för mig :)


    Jag undrar lite vad dom underliggande sakerna var som gjorde så att du fick fobin? Om du har lust att berätta det för mig så får du gärna göra det, här eller via ett mail.
    Hur gick KBT terapin till? Jag har funderat på hypnos då jag tror att mitt problem ligger i min förträngda uppväxt.
    För just nu så känner jag så som du skrev, att min son är som en tickande bomb och jag försöker läsa av han hela tiden och tolkar signaler. Speciellt när han gått och lagt sig.... I min hjärna så är han på väg att bli sjuk när hans mage låter på natten t ex eller att han sover oroligt.. :(
  • Lyramarie

    Först och främst några ord angående KBT:n - det var INTE så att jag var tvungen att utsätta mig för magsjuka människor i ett rum eller åka färja på ett stormande hav där människor spyr, det hade jag på något sätt föreställt mig :) Det gick ut på att jag började titta närmare på mina rädslor och verkligen satte mig in i hur det kändes/hade känts i olika situationer, utan att fly tankarna. Jag skrev upp mycket, graderade min rädsla, förde dagbok över känslor och lärde mig via detta antecknande att se på allt mer strukturerat. Snart förstod jag att jag var mest rädd för att vuxna män ska spy, och inte bara rädd, utan jag har alltid blivit ARG på män som spyr, och det ledde mig till min barndom och det faktum att det funnits mycket fyllefestande runt mig då jag var liten. Inte så att någon skulle ha varit alkoholist, men det förekom supande och min mamma var aldrig något skydd eller någon trygghet för mig som liten, på flera sätt. Jag fick som uppgift i KBT:n att fråga min mycket äldre bror detaljer om de här festerna från min barndom, och det var LÅNGT svårare än jag trodde. Först att formulera frågorna per mail, sedan att läsa svaren om sådant jag egentligen inte hade egna minnen av - jag läste faktiskt med bara ena ögat först :)  Jag förstod då att det var där det brände för mig och jobbade mycket med denna bit, att stanna kvar i alla tankar kring festandet, skriva om det, fråga min bror. Sedan började det vända och jag hade "turen" att uppleva ett par magsjukor hos mina barn hemma medan jag gick i KBT. Grejen är att jag de gånger de spytt (även tidigare) skött det extremt fint, kolugnt, mycket lugnare än min man, städat och tröstat och verkligen varit superduktig, men skräcken FÖRE har varit värst att stå ut med. Under barnens sjukor medan jag gick i KBT skrev jag upp saker och ältade det med min terapeut, vilket gav mig viktiga insikter och verktyg för framtiden.

    Nu måste jag ju säga att jag är ganska skör ännu och kommer kanske också så att förbli, för visst är jag ju rädd för att vi ska få magsjukor i vår familj, men de flesta är väl det? Det är lite svårt att komma ihåg att det också finns frisk rädsla som innefattar oro för hur man ska klara sig om man är ensam med barnen och blir sjuk, eller om det sker då man är på resa osv. Sådant funderar jag på nu i detta skede då jag inte behöver oroa mig i vanliga vardagen mer: vad som är sund oro, vad som är onödig självframkallad rädsla. Och att vi skulle ha blivit sjuka just hos mina föräldrar då vi reste dit för en månad sedan, det skulle ha varit mardrömmen - att smitta ner mina föräldrar och tvingas uppleva pappa vara magsjuk. Men jag vet ju nu vad det beror på och kan vara hälsosamt arg på honom i mitt inre för att han bidrog till festandet ---> min fobi. Honom behöver jag inte konfrontera, upplever jag, för det är förbi och det är tillräckligt att jag bearbetar det på mitt håll, med mina verktyg.

    Till allt ovanstående ang orsaker hör att min bror stod för trygghet och struktur då jag var liten, då min fobi bröt ut och jag var åtta år hade han precis flyttat hemifrån.

    Stort för mig är att mina barn aldrig märkt av min rädsla och inte heller själva "förstår" att man skulle kunna vara rädd för att spy. De har ofta i vinter lekt att dockorna är magsjuka och det känns för mig som en seger - det hade jag ALDRIG lekt då jag var liten :)

    Det finns alltså hjälp att få, det gäller att hitta rätt sätt och vara villig att bearbeta sådant som man inte har en aning om att man bär på. Jag ringde Mentalvårdsbyrån då jag tyckte att jag blev alltmer handikappad av min fobi, och blev då föreslagen att delta i KBT hos en person som skulle vidareutbilda sig till just KBT-terapeut, jag utgjorde liksom hennes utbildningsmaterial (hon blev själv handledd) och fick alltihop gratis. Nå, det var en parentes. Men jag skulle knappast själv ha kommit på att gå i KBT.

    Sidan jag skrev om tidigare, Svensk mötesplats för emetofober, var först till hjälp för mig men jag måste också tillägga att sedan jag började i KBT ville jag arbeta själv med min skräck och att läsa om andras rädslor påverkade mig då negativt. Men att titta in där kan ju vara bra.

    All styrka till er, fortsätt fråga om det är något :)

  • Anonym (kräkparanojan)

    Hej!

    Jag känner igen mig mycket i era berättelser. Men jag var yngre när det var som värst. Jag var så rädd att kräkas att jag planerade hela mina dagar och hur jag gjorde olika saker utifrån det. Jag vågade inte äta något, särskillt inte i skolan eller på andra allmäna ställen - där flera människor pillade i maten, liksom. Det utvecklades senare till ätstörningar som höll i sig i många år.

    Nu är jag gravid och jag var jätterädd att jag skulle må illa av det, men jag har haft jättetur och inte mått illa en enda dag, nu är jag i vecka 28.

    Det är mycket bättre nu, det påverkar inte allt jag gör längre. Men jag får fortfarande panikattaker om jag mår illa och tror att jag skall kräkas. Jag förlorar kontrollen över min kropp och det svartnar för ögonen och jag ser inget - det blir ju inte mindre otäckt. Jag hamnade till och med på akuten för det en gång, min dåvarande sambo körde dit mig... 

    Är det någon mer som känner igen sig i det?

    Jag vet inte hur det började, jag levde ett tryggt och lyckligt liv i övrigt, men kanske inte i skolan... Jag har kommit över det mer och mer när jag har blivit äldre, nu är jag 30.

    Så skönt att höra från fler som upplever samma sak. 

  • MinisMorsa

    Jag har oxå en känsla av att min fobi grundar sig i min uppväxt. Jag är uppvuxen i en missbrukarmiljö med mycket alkohol, droger och våld. Jag vet bara saker som min syster berättat för mig då jag förträngt nästan hela min barndom. Så jag har bestämt att ta reda på vad det är som hänt och bearbeta det. Hoppas då att även jag kan blir "frisk" och få en hanterbar vardag.


    Jag sökte till en läkare på VC i förra veckan för att få komma i kontakt med en psykolog till en början. För nu har det gått så långt att jag klarar inte av att ha min son hemma hos mig på nätterna. För 1 ½ vecka sen så nådde jag en gräns då jag bara satt hemma och hade sån fruktansvärd panik. Kände att jag inte orkade längre med det här. Läkaren skrev ut anti-deppresiva till mig för att försöka få ner min ångest på kvällarna. Om det fungerar eller inte vet jag inte. Har bara ätit dom i ca 1 vecka. 
    På söndag tänkte jag ha min son här hemma över natten och testa hur det går. För nu har ju han inte varit på dagis på 1 vecka då han varit jätte sjuk i förkylning och feber. 
    Fast bara tanken på att han ska vara här på natten ger mig ångest, men jag känner ändå att jag måste försöka. 
    Hoppas verkligen att psykologen hör av sig snarast för en tid till mig.
    Och så fort jag får lite pengar över så ska jag kontakta en psykoterapeut som är utbildad inom både hypnos och emdr :)
  • Anonym (Finns ett ord??)

    Oj nu blir jag mycket förvånad, visste ej att det fanns ett ord för det även jag känner.. Jag klarar inte ens vara i ett rum där någon säger sig må illa.. Mår någon dåligt på tv så håller jag för öronen och blundar! En kväll vart jag sjuk och trodde något illa skulle hända så jag satte mig på golvet på toan och vankade fram och tillbaka för att be till gud att han ska ta bort mitt illamående!! Och jag tror inte på gud =/ fast det funkade hehe

  • MammaHela

    Hej

    Här har ni ännu en människa vars hela liv har kontrollerats av min spyfobi. Den har varit så illa att jag faktist undevek att träffa mina egna barn en period. Jag är separerad och hade barnen varannan vecka. Men jag hade sån enorm ångest 2.3 dagar innan barnen skulle komma att tillslut så orkade jag itne med det längre, utan de fick vara kvar hemma hos sin pappa.

    MEN jag har fått hjälp, sån underbar hjälp att jag har fått mitt liv tillbaka. Den hjälpen heter KBT och för mig har det bara tagit ca 2 månader.

    Jag har kommit så långt att jag idag har tvättat rent ett "nerspytt" badrum. (alltså en exponering, det var fejk). I tisdags kräktes min minsta dotter ner sig och bilstolen och sen fortsatte hon att kräkas hemma. Jag tog hand om det utan ett enda ångestpåslag. Nått som för 3-4 månader sen hade varit omöjligt.

    SÅ DET FINNS HJÄLP ATT FÅ!!!!


    T är bra på att laga trasiga hjärtan.....
  • Anonym (hatar att kräkas)

    Måste testa kbt. Känner oxå att jag inte vill vara med mina barn just pga kräkfobin, tänk om dem blir sjuka.
    Är såå rädd att bli smittad och kräkas.
    Måste bara fråga, har ni blivit smittade då era barn blev sjuka?

  • MinisMorsa

    Jag blev smittad första gången han blev sjuk för ett år sedan, då blev både pappan och jag sjuka med en dags mellanrum.

    När han blev sjuk i Januari klarade vi oss båda och även när det gick magsjuka på dagiset innan påsk och han fick "bara" diarré så klarade vi oss.

    Igår så kräktes han hos min kompis efter att vi varit där i 2 minuter (typiskt) så nu återstår det att se. Han gjorde det bara en gång så det kan ha berott på vad som helst. Jag kunde behålla lugnet utåt sett bara för att hon var där (vet inte hur jag hade gjort om jag varit hemma) men när jag sen pratade med min sons pappa och bad honom komma hem så brast det då han vägrade även denna gång trots att han lovat. Ett svin är han! Men jag klarade det, tack vare en vän till mig som lider av samma sak. Pratade med henne flera gånger i telefonen och hon lyckades lugna mig. TACK för förstående vänner!

  • Anonym (hatar att kräkas)

    Har sådan ångest! Träffade en kompis i fredags vars son hade fått magsjuka fredag morgon och vi träffades på eftermiddagen samma dag. Hon blev dålig idag.......
    Vi åkte i samma bil, satt bredvid varandra osv. Hur stor är chansen att jag fått det???? Mår så dåligt nu. Paniken bara växer i mig. Varför träffade jag henne?

    Hur länge tar det innan man blir sjuk om man är smittad?
    Är det 48 timmar?

  • Anonym

    Jag önskar nästan att jag sku bli gravid, lida av illamående och spy i flera veckor så jag sku komma över min rädsla för att spy. Jag får panik när någon spyr, ser/hör någon på TV som spyr eller bara när någon pratar om spysjuka. Mitt barn har haft spysjuka 1 gång och när han var sjuk ville jag inte hålla i honom eller vara honom nära. Hur kan man vara så rädd för något som sist och slutligen inte är så farligt?

    TS --> testa att äta vitpepparkorn, 1 st per 10 kg's kroppsvikt. Har hört att det ska hjälpa så man inte blir sjuk. Är det någon annan som hört nåt liknande?

  • MinisMorsa

    TS, det tar allt från 1-3 dygn innan man blir dålig OM man blivit smittad. Det är inte säkert att din vän smittat dig heller.

    Jag sitter oxå och väntar med tanke på gårdagen. Men jag hoppas att han kräktes pga nåt annat.

    Vitpepparkorn äter många som jobbar inom sjukvården. Jag har en granne som jobbar mycket på akuten och han har sagt att dom har alltid vitpepparkorn i lunchrummet som dom äter lite då och då, speciellt under vinter halvåret.

    Så det är värt att testa! Jag hade glömt bort det helt så jag ska gå och slänga i mig ett gäng på en gång, har ju köpt såna när Noel blev dålig förra våren :)

    Tack för att du påminde om det tipset!

  • Lyramarie

    Oftast brukar man ju smitta ner andra först efter att man själv blivit sjuk, så du som åkte i bilen med en kompis som ännu inte hade blivit sjuk behöver inte alls bli magsjuk. Och det är ju också ofta som en del får magsjuka, andra inte, t ex har aldrig hela min familj (2 vuxna, 2 barn) blivit sjuk då någon av oss varit magsjuk. Nu senast i januari var det bara dottern som var sjuk, och det var riktig magsjuka, för hon kräktes en gång i halvtimmen/timmen under en hel dag.

    Det där om att t ex bli gravid och illamående och van med att spy, det tror jag inte fungerar för alla. Åtminstone för mig var orsaken till fobin så djupt rotad i gamla upplevelser att det enda som kunde hjälpa mig var att ta tag i det som via KBT:n så småningom började dyka upp (minnen, känslor...). Jag menar att spyfobin (och säkert alla andra fobier) ofta är symptom för något helt annat.

  • Lillisen25

    TS: inboxa mig gärna om du vill fortsätta diskutera detta ämne även utanför tråden, jag känner på samma sätt som du med förskolan och det skulle vara skönt att prata med nån som förstår hur det är!

    Just nu går jag och har ångest för jag kom på att vi alla tre glömde tvätta händerna när vi varit på affären igår, och lillan som dessutom haft en liten barnkundvagn! Sen satt vi oss och fikade när vi kom hem till min syster!

Svar på tråden fler med emetofobi/kräkfobi