Skaffa barn tidigt och sen karriär...

Finns inget som sägar att man inte kan både har barn och tid för dem och samtidigt göra karriär. Båda mina föräldrar har väldigt framgångsrika karriärer och jag har aldrig behövt känna mig bortprioriterad.

Det som dock krävs är att man verkligen på riktigt är jämställd i hushållet och kvinnan inte ändå gör 70% som det för det mesta är. Dessuotm måste man lära sig att delegera och kunna säga ifrån på jobbet och inte tro att man är oumbärlig.

Ja precis om man hjälps åt så någon är hemma, men inte om båda i stort sett bor på jobbet och sen går all tid hemma till att hinna med vardagssysslor och sist barnen.
Jag har bara svårt att se hur matematiken går ihop, för yngre föräldrar är så snara på att klaga på äldre föräldrar, fast de måste ju själva ta "karriärstiden" någonstans ifrån, om de ens fixar det, beroende på vilken partner de har och hur stöttande h*n är.

Det går ihop för att man inte behöver bo på jobbet för att göra karriär. Det är en missuppfattning folk ofta har. Man gör karriär för att man är bäst inte för att man lägger ner mest tid. Sen kan man även prioritera bort massa hushållsarbete och köpa in det så man får kvalitetstid med familjen och inte behöver hålla på och städa m.m.

Att göra karriär behöver ju inte innebära att man bara kommer hem för att äta, skita och sova för sedan åka tillbaks till jobbet.

Självklart är det så att man har ansvar för sina barn under hela deras uppväxt och barnen behöver en under hela den tiden. Om än på olika sätt.

Karriär betder inte att man tillbringar all vaken tid på jobbet.

Karriär kan nog betyd väldigt mycket olika vad gäller hur mycket tid man jobbar.

Det finns väl många som har jobb som inte direkt kan ses som karriärsjobb som ändå inte träffar sina barn speciellt mycket. Det räcker faktiskt att två föräldrar jobbar heltid båda två, 8-timmar dag med en timmes lunch och hen halvtimme till och från jobbet, så har deras barn 10-timmarsdagar på förskolan/skolan. Och då blir inte många kvalitetsminuter med barnen..

Jag fick barn relativt tidigt och kan väl sägas ha en uppåtgående karriär inom akademin. Men i mitt fall handlar det mycket om att planera min tid. Jag hämtar alltid barnen riktigt tidigt någon dag och jobbar nästan varje kväll när de har lagt sig. På så vis kan jag ändå finnas där för dem trots att jag har ett krävande jobb.

Och jag håller med dig, barn behöver sina föräldrar under hela uppväxten, självklart!

Men vad innebär karriär egentligen? Är det samma sak som att jobba öht. eller är det bara lite "finare" jobb som räknas som karriär?

Karriär är enligt mig när man går vidare och inte stannar på samma jobb hela tiden. Löneutveckling utöver avtalshöjningen är också en del. Vidareutveckling och mer ansvar kan också ha med det att göra.

Anatha: Ja, det var så jag menade, att man kan vara flexibel med sina arbetstider fast man gör karriär. Och att det snarare är många som per definition kanske inte gör karriär men som är låsta vid långa arbetsdagar.

måste man göra karriär? Vad menar du med karriär egentligen? Klättra från botten till toppen och bli vd, chefredaktör osv osv eller vad menar du med karriär?

Mina barn lär vara rätt stora innan jag gör "karriär" (om jag nu gör det öht)
Eftersom jag tycker att barn är det absolut viktigaste i livet så ville jag "skaffa" dem först och verkligen spendera tid med dem. Barnen börjar på dagis (15 tim) när de är 3-4 år, när fjärde barnet är 3 år (och jag har varit hemma i tio år) kommer jag att börja plugga så jag tror inte att det barnet kommer att gå på dagis jättelånga dagar i början heller. 
Sen tänker jag absolut inte jobba mer än 40 timmar i veckan så de lär inte lida särskilt mycket av min "karriär". De har ju fått vara hemma länge. (Olivia klagar t.o.m. på att hon inte får gå på fritids)

Min karriär kommer att pågå hela livet. En lång utbildning, en lång vidareutbildning, och fortsatta specialiseringar tills efter att jag är pensionär. Samma för min man. Jag hade tur och FICK barn oplanerat när det egentligen inte passade karriärmässigt så vi har anpassat oss.

Jag måste ge upp vissa saker - jag kan aldrig bli så där skitsuperbra inom ett område iom att jag inte är villig att ge upp umgänget med min son, jag kan inte ha en massa "egentid" eller hobbies som äter upp tillvaron, jag kan jobba och ägna mig åt familj och vänner. Precis som många har skrivit tror jag inte att det kommer att förändras bara för att sonen börjar i skolan, när han är tonåring kommer det ju att krävas minst lika mycket engagemang men av en annan sort.

Men jag hade inte kunnat vara hemmamamma. Jag VILL arbeta, jag VILL ha min karriär, det är roligt, jag gör världen bättre varenda jäkla dag på jobbet, och jag hoppas att min son kommer att kunna vara stolt över både mig och sin pappa när han blir så stor att han kan reflektera över det. Jag vill vara ett gott föredöme även vad gäller mitt yrkesliv!

Man får kombinera och kompromissa. Vi har ju en fantastisk yrkeslagstiftning i Sverige, med lång föräldraledighet, rätt till ledighet, förbud mot diskriminering osv. Och bra dagis!