Passar jag inte in? Är jag konstig?

Klart att du inte är konstig, men du verkar ha väääldigt konstiga arbetskamrater ,
Om man ens kan kalla dem kamrater........

Kram och lycka till..
Evis

Kan man inte äns säga hej eller hej då!
Jag tycker att det låter som "utfrysning" mobbing.
Inte alls bra.
Har du pratat med chefen om hur du känner?

Jag vet inte om de fryser ut mig egentligen. Det är nog inget medvetet från deras sida åtminstone. Jag tror väl inte direkt att de pratar skit om mig eller så, bara att de tycker mycket mer om att prata med varandra än med nån "ny".
Jag vet inte om jag vågar prata med chefen, det känns ju lite pinsamt. Sen är ju han också väldigt bra kompis med de flesta, men han pratar åtminstone med alla.

Det känns inte som att jag är samma person hemme som på jobbet. Jag åker dit, gör mitt jobb och tjänar pengar, och sen åker jag hem igen. Så känns det.
Jag trivs väldigt bra med själva arbetet, men jag trodde att man skulle kunna ha roligt på jobbet också.

usch, så där känner jag mig var jag än är... jag vet inte om det är mig det beror på eller vad det är.. jag är blyg och tyst av mig tills jag känner mig säker på en person. men varför tar aldrig andra första steget? Jag kanske ser så jäkla grinig ut?

Förstår dig TS, men förstår inte varför det är så..

nån mer?

Håller med Ina 67 det är mobbing (medveten/omedveten).

Vill du inte prata med chefen så prata med personalavdelningen om ni har en sådan. De kan vara till stor hjälp. Även företagshälsovården är bra på att hjälpa till i dessa situationer.

DU MÅSTE prata med någon för din egenskull du kommer inte må bra av detta i längden och ingen kommer tacka dig när du är helt under isen för att du stod ut så länge. Det är bättre att ta tjuren vid hornen.

jag förstår verkligen hur du känner dej. vart jag än kommer så är jag "osynlig" eller kanske inte det heller. känns som alla kollar snett på mej, så jag borde ju synas iaf.
varje gång som jag kommer till ett nytt ställe så har jag hoppet om att kanske NÅGON kommer tala med mej. men jag bli alltid lika besviken.

Jag har själv varit i liknande sits. Jag kom som ensam tjej till ett mans/gubb-dominerat arbete där alla jobbat ihop i 10-20 år. Det var svårt, man visste inte vad de pratade om men det ger ju sig förr eller senare. Jag var då en lite mer tillbakadragen typ än jag är nu. Jag var tvungen att bli mer frammåt för att ha något utbyte av mina arbetskollegor.

Jag tror inte det hjälper dig att prata med din chef. Vad ska han göra? Är man ny måste man se till att ta för sig och bjuda till, klart att de är sammansvetsade som jobbat ihop så länge men det är bara att kasta sig in i det och snart är man med. Sitter man däremot bara och väntar på att bli inbjuden i konversationen så lär ingenting hända.
Jag är av den bestämda åsikten att man som vuxen bör klara av det.

Vad händer om du själv säger hej och hejdå i några veckor? Har du testat? Vad hände?
Om inte kan du ju prova det!

Leta reda på några av dem som känns mer "tillgängliga" eller "öppna" emot dig. Om du ser någon av dessa med någon snygg kavaj/skjorta/skor/scarf eller liknande kan du ju ge personen en komplimang och små prata lite. Behöver ju inte upprepas så ofta.

Se till att fika när alla andra fikar. Ofta uppstår spontana konversationer i köket. Så är det någon som har på sin lott att ställa i ordning fika kan du ju låtsas vara tidig till fikat och titta in i köket. Småprata lite och hjälpa personen att ställa fram. Detta är en gammalt knep. Folk är mer avslappnade i köke, dessutom är de fast med sin uppgift och kan inte gå där ifrån samt att de blir glada när du hjälper dem med just denna uppgift.

Kopiatorn! Samma sak som fikarummet. Folk på kö för att skriva ut. Ett gyllene läge för att småprata lite.

Jag är inte heller världens smidigaste person, jag glider inte bara in i en grupp och är kompis med alla. Svårt att prata, svårt att veta vad man ska prata om osv. Känner mig ofta obekväm. Därtill har jag redan nu jobbat på flera olika jobb, kortare perioder. Därifrån har jag snappat upp detta. Så det är ingen forskning eller bok, bara mina egna åsikter!

Och nej. Varken jag, eller du är konstiga (om det nu är så att vi är lika, jag vill tro det)

Vi är bara inte de som bekvämt slänger oss in i tajta grupper och knuffar oss med i sällskapet. Vi är mer försiktiga och vill bli inbjudna, vilket sällan sker. Knuffa in dig lite fint och se vad som händer!

Om inte du är/visar att du är intresserad av att prata med någon av dom, hur ska dom då kunna veta att du är det.

Känner igen det där...
Jag har råkade ut för samma när jag var på utbildning...

Jag är en glad och positiv person som har ganska lätt att få kontakt med folk annars, men det gick inte så bra på kursen...

Alla började samtidigt...men jag blev utanför...jag försökte verkligen att prata med dom andra...men dom ignorerade mig på ett jätte sårande sett...och jag förstog inte varför...

Jag försökte ju vara trevlig och så...och tror inte jag är konstig på något sätt...men det här fick mig att bli jätte ledsen och drog mig till slut undan liksom...

Det var till och med en som jobbade där som la märke till det här och sa det till mig...och han sa att han inte heller förstog varför dom var så här mot mig eftersom han sa till mig att jag både såg trevlig ut och är trevlig med....men blir ledsen när jag tänker på dom där månaderna...

Och tråkigt nog råkade jag ut för samma sak nyligen med...

Så jag vet inte längre om jag ser och är så trevlig...kanske mig det är fel på ändå....

Hoppas det ordnar sig på ditt jobb...

Försök att närma dig dom andra... så kanske dom märker att du är trevlig snart.
Annars kanske dom tror att du inte vill ha kontakt med dom...kanske därför dom är så här otrevliga...tycker det är dom som ska få dig att känna dig välkommen eftersom du är ganska ny där och så.

Det du kan göra är väl att bjuda på dig själv så mycket du kan. Hälsa när du kommer till jobbet, säg hejdå när du går, be någon om råd eller hjälp med ditt jobb om det är något som de faktiskt kan hjälpa dig med utan att du verkar inkompetent. Berätta något personligt om dig själv när det är läge, alltså om var du vuxit upp eller att du har hund eller att du gått kurs i joddling (ska ju vara sant förstås).

Nappa på småjobb som fler än en ska utföra tillsammans inom jobbet.

Gå och träna på samma gym som nån på jobbet.

Låt det ta tid.

Är också i samma situation.
Uppfattas som konstig för att jag har social fobi. Kom ny till ett jobb för ett tag sedan sedan och de märkte direkt att jag var "annorlunda". Ja, men man BLIR ju anorlunda och konstig om man inte får en chans! Det var t.om. en som sa till mig att jag verkade speciell. jag frågade vad hon menade med det. "Du ser ut att må dåligt", säger hon. ja, det kan jag lova att jag gjorde där! Så fort jag sa någonting, tittade de konstigt på mig, ibland utan att svara. Fy, vad ledsen jag blev!
När jag är med mina vänner, kan jag vara den som pratar mest, men när jag hamnar i nya situationer, kommer jag ALDRIG in i grupper. orkar snart inte mer
Nu är jag på ett annat jobb och de flesta är helt underbara, men ändå känner jag att de andra har mer gemenskap, TROTS att den ena tjejen är mycket nyare än mig.
Vill också komma in i en gemenskap någon gång. Varför ska det vara så svårt...? Jag försöker verkligen på detta jobb också, men ibland känne rjag att jag lika gärna kunde vara tyst. De tycker ändå bara att jag säger konstiga saker. Så känns det faktiskt.

Förlåt att det blev mycket om mig, men det är svårt att ge dej råd när man är i en liknande situation. Själv tycker jag att det är skönt att se att andra kan känan likadant. Att man inte är ensam om sitt problem. Föroppningsvis går det att göra något åt det, men frågan är bara vad?!

Jo, ni ger ju bra råd, men självklart har jag ju inte bara suttit och väntat på att de ska börja prata med mig. Jag försöker närma mig dem, frågar lite frågor, man får ett kort och konkret svar tillbaka och inget mer, inga motfrågor, inget intresse. Jag måste ju få lite respons också för att inte verka efterhängsen och tjatig.
Och jo, jag både säger hej och hejdå, men det är mer som "hej" när jag kommer och "HEEEEEEJ GUMMAN" till alla andra.
Ibland när jag frågar om en del saker så säger de att de inte kan hjälpa mig för de har rast. Vilket jag vid flera tillfällen blivit chockad över. Jag menar att om jag behöver hjälp så behöver jag hjälp med en gång. Kan ju inte direkt säga till kunderna att jag inte kan hjälpa dem förrän om en kvart eftersom jag inte vet det de undrar över och min kollega som sitter inne med svaret har rast.

Sen känns det ju skönt att vet att jag inte är ensam i min situation, även om jag inte tycker att någon ska behöva ha det så här.
Jag bara tänkte att det kanske faktiskt är jag som ÄR konstig.

Jag förstår hur du känner det. Ingen vill känna sig utanför. Är själv på praktik nu och känner att det är svårt att ta sig in i gruppen. Ingen frågar en direkt saker om utbildningen, vad man gjort tidigare o.s.v. Men jag antar att det är JAG som måste bjuda till lite mer. ag har inte heller några problem att prata om det är folk jag känner men det är svårt att ta sig in i grupper. Man känner sig obekväm, spänd och är rädd för att säga fel saker.
Och vem är egentligen konstig? Då får man väl ha en väldigt speciell klädstil eller vara extrem i sina åsikter eller så. Jag tror att det handlar om en enda sak: SJÄLVTILLIT. Man ska tro på sig själv, att man är värd respekt. För min egen del har det med att göra att jag går omkring och tror att ingen tycker om mig, jag är inget värd o.s.v. och snöar man in i de tankebanorna så har man fastnat i samma beteende. Det blir svårt att komma in i gemenskapen. Jag tror man tänker för mycket också. Jag tror helt enkelt att man måste kasta sig in i gruppen och våga prata.
Lycka till!